BORTA! Bara borta! Utan vidare.

Här har jag suttit och gnetat med ett litet inlägg som bara försvinner utan något som helst. Jag satt där och funderade på en elegant formulering och rörde inte ens tangenterna! Skulle berätta för dig att jag äntligen besökt butiken Enklare Liv som alla människor pratar om och säger att "du har väl varit där - inte - men du bara MÅSTE, de har masssssor av urfiffiga saker. Jag har stått emot, har lite svårt för sånt "jag bara måste". Men så idag klev jag in i denna nyöppnade butik i köptemplet Täby Centrum. Måste erkänna att jag är lite imponerad, där finns verkligen fiffigheter som man nog kan behöva lite till mans - inte bara vi som är något äldre och inte fullt så starka och smidiga i nyporna som vår makts dagar - skruvlocken på mjölk- och juicepaketen till exempel är svåra att få upp ibland även för minus 60.

Nu hände det igen - jag hade räknat upp ett antal utmärkta produkter som jag såg - BORTA det med. Så nu struntar jag i det här. Gå dit och titta - du bara MÅSTE.

Min sjuttiosjätte första advent.

Sjuttiosjätte - vilket ord att stava till,
men rätt blev det.
Ser roligare ut än 76, tycker jag.
Längre.
76 är långt. Sjuttiosex är längre
På något sätt.
Fast lika långt.
Hur många advent kommer jag ihåg?
Ingen speciell advent - bara Hosianna.
Hosianna i söndagsskolan.
(Jag vet att jag funderade på vad det var för märkvärdigt med den där Anna som alla sjöng om.)
Hosianna under konfirmationsperioden.
(Då begrep jag att det inte handlade om någon Anna.)
Hosianna vid några enstaka adventhögmässor jag besökt -
näst julottan kyrkoårets mest mest välbesökta mässa.
Beror det på Hosianna att det är så många som dras till kyrkan just den dagen?
Härlig musik jublande sång! Vackert.
Ja, det tycker man väl utan att vara speciellt religiös.
Hosianna är härlig, ackompanjerad av mäktiga orgeltoner.
Känner att jag borde ha gått idag.

Hosianna Davids soon,
väälsignad varee han
väälsignad Davids soon
soom kommer i Herrens naamn
Hosiaaaana ii hööööjden
hosiaaaana, hosiaana
Välsignad  Davids soon,
väälsiignad varee han,
soom kommer i Herrens naamn.

Visst är det pampigt. Visst blir man berörd. Visst känner man sig fylld av något - jag vet inte vad.

Stundar gör min sjuttionsjätte jul också. Och idag har jag köpt några klappar.
Vad? Självklart ingenting jag talar om, det är ju för sjutton hemligheter.Men önskade prylar är det.
Och första glöggen drack vi igår. Mycket god. Med rom i.
Nej nu ljuger jag vi prövade ju Treans hemgjorda ettårslagrade i veckan och den var också väldigt bra.
Sjuttiosjätte advent. Sjuttiosjätte jul. Det är förunderligt. Och jag är glad och tacksam för att få hänga med.

Jag - en äppelrasist.

Visst är det läskigt, men jag erkänner; sju av årets månader vägrar jag att ta ett äpple över min tröskel som inte är svenskodlat. Svenskt ska det vara när det gäller äpplen. Nyplockade helst, eller noga vinterförvarade mellan tidningspapper i trälårar på svalt ställe..
Allra helst ett Cox orange såhär i november och december.
Eller ett Åkerö. Mmmmmmm så gott.
Gravensteiner gärna tidigare på hösten eller ett Signe Tillisch. Och Oranier förstås.
INGET får vara riktigt moget. Jag vill ha dem sötsyrliga och knapriga. Det kan gärna stänka lite saft när man biter. Stackars alla andra länder som inte har svenska äpplen. Men de vet kanske inte om sin olycka och är nöjda med sina sorter.
När jag var barn fanns ett sommaräpple som hette Hampus, men sådana har jag inte sett sedan dess.
Har du? Ja just du som är lika ung som jag.
Inte ser man vinteräpplet Ribstone heller - jag tror att det heter så - som var pappas favorit. Vi hade ett stort träd i trädgården.
Aroma och Lobo, äppelproducenternas älsklingar är ok, men inte riktigt lika goda. Och de är inte krispiga många dagar. Det gäller att få dem så gott som precis plockade. För några år sedan på äppelmarknaden i Kivik köpte jag en underbar sort som heter Rubinola. En enda gång har jag sett Rubinola i en av Täbys ICA-butiker. Ett väldigt vackert äpple, gulrött och glansigt, påminner i formen om Åkerö - men olikt ändå. Supergott. Men det är kanske inte lika odlarvänligt som Aroma och Lobo. Eller lika hållbart.
Släng er i väggen Golden Delicious, Red Delcious, Granny Smith och allt vad ni heter. Är jag sugen på äpplen april-augusti, ja då får ni duga. Lite vatten med svag äppelsmak. Vad jag inte begriper är att väldigt många "alla andra" väljer dessa sorter när de svenska äpplena är som allra bäst. I rättvisans namn ska jag erkänna att Jona Gold kan vara gott och ett Granny Smith - men aldrig de som har "efternamnet Delicious. Har jag fel? Det är inte möjligt.
I morgon åker vi på julmarknad, Maken och jag. Och då kommer vi hem med lutfisk och rökt fläsk. Och snöbollsljus.    

Trubbel med tekniken eller tekniskt trubbel?

Ja, inte vet jag men uppkopplad har jag inte varit.
Inte heller avkopplad.
Snarare tvärtom och dessutom fruktansvärt irriterad. Jag har svurit ve och förbannelse över leverantören som inte levererar det de ska. I mer än 14 dagar, det var då det trasslade till sig ordentligt..
Det är faktiskt lite besvärligt när man nu vant sig vid att dagligen kommunicera på olika sätt. Telefonen har inte funkat. Den fasta alltså. Och inte internet. Mobiltelefonen krånglar också eftersom vi har dålig täckning där jag bor. Kapaciteten har inte hängt med riktigt när området där jag bott i nio år har växt. Nu har jag i alla fall ett nytt modem och rauter som vi fått inkopplat ikväll - tack Ettan - och det är väldigt skönt att slippa ständiga meddelanden "ingen tillgänglighet" och du arbetar "off line". Hoppas nu att det funkar imorgon också.

Tre 2-kilos mjölpåsar lättare.

Som ett fjun så lätt är jag inte, men det känns.
Sex kilo ¨låter inte så mycket. Men tre mjölpåsar på 2 kilo!!! Det är rätt tungt.
Och det känns väldigt bra. Promenadtakten har alltid varit rask, men nu har den ökat ytterligare - ja, jag mäter på en liten app som heter footsteps - och det är bra inte minst med tanke på att dagliga ganska långa promenader är den enda motion jag håller igång för tillfället. Och det gillar Signe, svarta daghunden.
Jag har prövat 5:2 sedan i slutet av augusti. Smällfet har jag aldrig varit men lätt överviktigt och med BMI väldigt nära "övervikt". 5:2-resan har varit lätt att genomföra, mycket enklare än andra kurer jag prövat på - och snabbt tröttnat på av en eller annan orsak.
Har plockat fram en GANT-kjol - ett av de få "märkesplagg"" jag äger - den har varit alldeles för trång och nu sitter den perfekt. Även om jag unnar Röda Korsets Kupan bra och snygga kläder så är jag lite glad för att jag hängde in den i min egen garderob igen. Stolek 40 för katten, det är något att vara glad för. Och mindre behöver jag inte bli. Tycker jag.    

DREAMS CAPE ÄR VÅR.

Inte hela hästen, men en tiondel.
Så himla kul. Känner mig i det närmaste euforisk,Ettan och Tvåan likaså, och Maken är supernöjd. Vi firar med ett glas vitt utan bubblor - det huset förmår denna hittills mörkgrå och fuktiga Alla själars dag*, som i detta ögonblick känns väldigt ljus och skimrande. Att bli med rikshäst i början av året var stort och spännande. Att äga en tiondel sedan någon timme tillbaka är större.
Vilken grej i urtrista november!
Den absolut bästa novemberbörjan jag varit med om - och du som känner Eternellen VET att jag passerat VÄLDIGT MÅNGA NOVEMBER.
OMG! Min sjuttiosjunde!!!!!
Att vara hästägare - en av dem - till Dreams Cape är en lycka. Som att - nej det slår inte att få barn men är likställigt med hund.
Jag kanske borde odla morötter i pallkragen nästa sommar.

*I DN:s korsord i torsdags var en av nycklarna.............men vad heter dagen efter Alla Helgons Dag. Det blev - om jag nu löst rätt "Alla själars dag" och som jag tycker är bra mycket bättre än Alla Helgons. Är lite misstänksam när det gäller helgon men själar är vi ju allihopa, eller....?

November - årets tristaste månad.

Beviset för det - årets tristaste månad - låg utanför fönstret i morse när jag lättade på persiennen 06.45. Dimma, dimma, dimma. Tjock och blöt. Kunde skönja huset mitt emot, däremot existerade inte Bogesundslandet tvärs över viken. Vad har jag uppe att göra då? 06.45 en söndagsmorgon? Jag säg det! Ville somna om men kunde inte. Och ligga i sängen och stirra i taket och fundera på nattens knasiga drömmar är inte så himla kul. Just nu åker jag mycket buss och tåg om natten, vet inte vart jag är på väg, stiger av, står där med mina väskor och begriper ingenting, börjar virra omkring - det är alltid en stad jag kommer till - bland hus och gator, har inga pengar och hittar ingen att fråga. Och har jag en adress dit jag ska så har jag glömt den. Nej det är inte mardrömslikt, inte läskigt men inte särskilt behagligt. Jag vaknar alltid och är evigt tacksam för att jag ligger i min säng och kan höra Makens lugna andetag eller mäktiga snarkningar.

DAGEN D.C. IDAG!
Rikshästen Dreams Cape, som vår familj är/varit delägare i detta år ska säljas på auktion. Vi har anmält vårt intresse med fortsatt delägarskap tillsammans med tränaren och hans familj och några andra som har/har haft intresse i riksgaloppen. Lite nervöst är det faktiskt. Vi VILL så gärna ha kvar en bit av Dreams Cape som gett oss så många fina stunder och spännande ögonblick detta år. Givetvis kan vi följa honom ändå, åtminstone om han stannar i Sverige, men hamnar han utanför landets gränser föreställer jag mig att det blir svårare. Jag har alltid tyckt att hästar är fantastiska djur, men med D.C har en annan känsla växt fram. Svårt att förklara riktigt vad jag känner, men han har betytt mycket. Väldigt mycket. Det har varit roligt och spännande att följa honom och glädjas åt hans framgångar - det har gått bra för honom på tävlingar - och gå till stallet med morötter och äpplen och klappa på honom. Han gillar besök och är över huvud taget en social kamrat, lite av en showman, tycker om att visa upp sig.
Ja, vi får se om vi är hästägare eller inte fram på eftermiddagen. Hoppas, hoppas.  

Litteraturknaprande svägerskan hade två Munro i bokhyllan.

Och jag hade en.
Som jag nu läser om.
Tyvärr en ganska småstilt pocket. Men det får gå, det gör absolut ingenting att det tar lite tid. Bråttom har jag inte. Jo, ibland, fast inte när det gäller böcker numera. Hanne Kjöller läste jag på ett kick förstås. Tack vare ganska stor stil och glest mellan raderna. Intressant. Verkligen. Hon är duktig Hanne - jag vet att jag sagt det förut - och nu skakar hon om journalistkåren med all rätt. Läs den!
Leif G W Perssons senaste ligger på nattygsbordet och väntar, den ska jag läsa efter Munros noveller. Hon är lättpackad och ska få följa med till London. Tänk, jag har läst den men minns ingenting. ABSOLUT INGENTING. Men jag läste den säkert på den tiden när jag drog på fort som attan för att hinna läsa så mycket som möjligt. Så himla dumt.
 

 

London, London, London!

En av mina favoritstäder. Definitivt. Det var hit jag kom på mitt livs första utlandsresa om man bortser från Norge. På 50-talet!
Är det någon som minns 50-talet? Hur det var när resandet tog fart.  Det låg fortfarande i sin linda. Jag var den första i min släkt som åkte utomlands om man undantar farbror Kalle, morfars yngre bror, som "gått till sjöss" som ung och en kusin till mamma som var maskinist på en oljetanker. Ingen annan. Inte ens min 18 år äldre älklingskusin. Jag åkte till England som au pair den 28 december 1954. Och sedan dess älskar jag verkligen London. Det var ju där det stora äventyret  började.
Mitt liv.
Det var ju där jag verkligen hade ansvar för mig själv för första gången.
Nåja, jag hade turen att bo och arbeta i en bra familj som verkligen brydde sig. Men ändå. Jag var där på egen hand, utan mamma och pappa att luta mig mot om det eventuellt krisade. Och stan var stor. Överväldigande stor. ALLT, precis ALLT var nytt. T ex såg jag för första gången färgade människor i folkvimlet: afrikaner, indier, japaner.....Att gå på Lyons Corner House och äta korv med baked beans var oerhört exotiskt. Vandra på Piccadilly Cercus och Regent Street och Oxford Street var nästan  obegripligt liksom gå på madame Tussauds, National Gallery, Pall Mall, Buckingham Palace etc.
Men man vänjer sig och efter ett tag var jag i alla fall i mina egna ögon ganska så världsvan. Vid 18 års ålder!!!!
Det är 49 år sedan dess, jag har besökt London många gånger och det är alltjämt en facinerande stad.Sist jag var där var på tjänsteresa. Jag slog på TV.n på morgonen för att höra på nyheter. Då visade man bilder från ett ofattbart sjödrama - Estonia hade förlist. .
Något så ofattbart. Man fattar ingenting.
Jag trodde att jag missuppfattat vad som sades, att jag inte var så himla bra på engelska som jag trodde, Men verkligheten var ju precis så fruktansvärd - det jag uppfattade var dagens sanning och inget annat.
Så gick det några år. Ganska många faktiskt. Maken åkte fram och tillbaka till London som en tätting med jobbet. Och sista gången han var där - ja, då small det i tunnelbanan, han steg av två hållplatser därifrån!!!!
Det gick några år - det var mycket annat vi ville se tillsammans under våra första pensionärsår. Men så bestämde vi oss - London here we come!Allt var klart!
DÅ kom askmolnet från Island.
 London? Inte att tänka på!
Men nu då! Nästa vecka!Vi håller tummarna för att vi kommer iväg.

På torsdag tävlar han igen, vår favorithäst.

I Norge, så han ska utomlands den lilla pigga krabaten. Sist han tävlade blev han 2:a så han är duktig - håll tummarna på torsdag. Vi hälsade på honom idag och bjöd på morötter, som han nöjt knaprade i sig innan det var dags för hans lilla middagslur. Han sover middag varje dag, berättade en av hans skötare, lägger sig ner i boxen och slumrar en stund efter förmiddagsträning och lunch.

Snygg profil, eller hur? Synd bara att jag alltid får lite extra "blänk" i ögat.

 

Regnet hänger som en grå genomskinlig gardin utanför fönstret. .

Det smattrat mot rutorna på mitt hems östra sida. Väldigt skönt att vara inne. Mindre kul att jag om någon timme eller så måste ut med hunden och vad ska jag ta på mig då på fötterna. Gummistövlar säger du. Men nu är det så att jag inte äger några sådana sedan strax före påsk då jag vurpade på den där isfläcken och Maken skar upp högerstöveln med kniv för att jag skulle få den av mig. Och jag har inte köpt några nya. Har inte behövt några förrän idag.
Vaknade mitt i natten av en knäpp dröm: jag var på resa och kunde inte hitta mitt pass och sprang runt i en främmande stad och letade efter det. Strax efter uppvaknandet kom jag att tänka på min älsklingströja - en 25 år gammal säckig grå sak i collegematerial som jag fick låna av Fyran när jag p g a vedervärdigt ryggskott inte kunde få på mig något annat. Jag älskade den tröjan, älskar den fortfarande, jag fick den och bär den varje morgon när jag tagit stora kaffekoppen med mig i sängen och hämtat tidningen. Jag har den på mig ända till jag klär mig och känner jag mig småruggig så åker den på igen och faktum är att den är en liten tröstare. Allt blir mycket bättre så fort jag får den på mig. Nu har det varit sommar så den har fått vila. Men nu, mitt i natten efter drömmen kom jag på att jag inte sett den på evigheter. Katastrof. Tankarna malde och malde, Maken sov så jag kunde inte gå upp på direkten och leta, men somna om kunde jag inte. Var sjutton har jag lagt tröjan malde och malde. Visst är det löjligt.
Nu har jag letat igenom allt jag äger och har, allra sist i höst/vinterlådan. DÄR låg den. Hur tänkte jag då? En lång varm sommar när man inte behöver något som är "precis lagom värmande" är ju inte alldeles självklar i vårt klimat.
Och idag ska jag ut och leta stövlar - vill ha ett par i knallig färg. Gärna orange.

Grythyttan - typiskt lyckoskott för guldbröllopsfirande.

Resan är låååång, det tycker jag nog från Täby till Grythyttan, men det var det värt. Går du i guldbröllopstankar och inte vet vad du ska hitta på, så åk till Grythyttan där både människor och hundar är välkomna. En Bergslagsoas som har allt - tycker jag - vacker natur och bebyggelse, gästfri, trivsam miljö, lite gammaldags inredda rum och UNDERBAR MAT OCH DRYCK och perkekt service. Vi har verkligen njutit av vår weekend där tillsammans med familjen och svarta Signe. Hundvänligt? Ja, det kan man verkligen säga: filt, matskålar, vatten och tuggben framlagda på rummet. Och hon var även välkommen i matsalen. På en liten låda täckt med vit serviett nedanför vårt bord serverades hon en fin grönsakstallrik från en speciell hundmeny - hon älskar grönsaker så den rätten var perfekt - tomater, bönor, sallad, morötter...
Och vår mat var väldigt, väldigt god och vinvalet till varje rätt perfekt. Frukosten dagen därpå alldeles utmärkt. Tack Grythyttan!

Fjorton dagar sen sist!

Och det beror på många järn i elden bl a fp-möten av olika slag. Vi seniorer får ligga i. Och vi är ju inte lika snabba som förr. Lägg därtill strul med fasta telefonen - ännu inte uppklarat - som skapar stark irritation. Visst har jag mobil men vi har lite dålig täckning och det är svårt att höra ibland. Bara att konstatera: vi är i händerna på tekniken.
Fredagen den 13 september: fortfarande både bad- och simbart men jag är inte i lika länge som förut. Så bad i morse i sällskap med fyra förtjusande änder. Dom tror kanske att jag har mat med mig i baddräkten. Svanarna ligger och guppar lite längre ut och bryr sig inte ett dugg om mig. Tar mitt morgondopp lite senare än vanligt p g a dimman som ligger tät över viken en bra bit in på förmiddagen. Gympan har börjat men jag har inte börjat än, har hur löjligt det än låter inte haft tid. Ja faktisktt. Ska i alla fall starta på tisdag.
Om jag håller på med 5:2? Givetvis, det gör ju alla. Började för sådär sex veckor sedan. Våguslingen har inte rört sig nämnvärt neråt. Små små steg i hektoformat ungefär. Nu väger jag mig inte så ofta, 1 gång i veckan kanske. Men idag på morgonen kunde jag notera en minskning på totalt 4 kilo, så många bäckar små...... Och en omlottklänning som jag tänkte ha på mig när jag skulle bort på middag i tisdags kändes ganska mycket för stor. Så in med den i garderoben igen. Så 5:2-dieten är nog bra. Och lätt att följa! Men man får kombinera med motion givetvis, och jag går och går och går raska promenader. En på fem km varje dag med eller utan make och hund. Går jag ensam eller med Maken tar det c:a 50 minuter. Har vi hunden med drygt en timme för hon måste ju rastas och få tillfälle att nosa runt lite.
Hej och hå! Nu ska jag rafsa runt i garderoben och packa lilla väskan - i morgon bär det av till Grythyttan för guldbröllop. See you! Ha det så bra!

OMG! 60 nya butiker.

Så står det i stora annonser och på jätteaffischer. Täby centrum har byggts om och till under en mycket lång period och slår nu upp portarna för sin nya fina galleria. En yngre kvinna med drygt axellångt hår - vad annars? -  i starkrosa byxdräk ropar ut detta:
OMG!
60 nya butiker.
OMG??? Vad sjutton det betyder har jag funderat på det rätt länge. Och jag har också frågat andra, men nej, ingen visste.
Omgående? Nej det kan det inte vara. Är det en SMS-förkortning kanske? Sådana som alla ungdomar svänger sig med när dom messar. Antagligen - men vad?
Men nu vet jag. Igår åkte jag dit och tittade på härligheten - det är både snyggt, stort och glittrigt - och passade då på att fråga en galleriavärdinna, som gick runt med en bricka med små jättegoda laxsnittar, om hos visste.
Och det visste hon.
OMG betyder Oh My God. Det borde jag ju ha kunnat räkna ut själv. Oh my God är ju något alla människor hasplar ur sig sig numera när man blir förvånad, upprörd, rädd, entusiastisk, överraskad.
Oh My God! Hur dum får man vara?

Sicken skur.

En timmes rask 5-kilometerspromenad (glädjande många kalorier gick åt enligt appen foot steps ) under grå moln och med hotfulla, stora, mäktiga och mörkt gråblå på inmarsch. Milt. Skönt. En aning kvavt. Knappast någon vind. Lugnet före stormen. Väl hemma hoppar vi i baddräkterna - ett dopp hinner vi nog innan regnet kommer. Tror vi. Men får vända om in redan på altanen. Då bröt det loss med våldsam kraft och har nu hållit på i nästan en timme och ser ut att kunna fortsätta en bra stund till.    

Eternellens eternell.

Ja, det är en liten svart 20-talsaktig sidenklänning som jag köpte när 50-årsfesterna duggade tätt.
Dyr tyckte jag då.Väldigt dyr! 750:- sådär. Den dyraste klänning jag köpt. Då.
Den har visat sig vara värd varenda krona. En riktig INVESTERING i garderoben, och det ska man ju göra - investera i sin garderob.  Jag har den än idag lite då och då. Tjugofem år senare! Varenda gång jag ska gå bort och inte vet vad jag ska ta på mig så tar jag den. Den är ALLTID rätt, aldrig varken för fin eller för enkel, passar i alla sammanhang. Och passar fortfarande mig fastän jag "lagt ut". I fredags var jag på härlig 80-årslunch och vad hoppade jag i då om inte lilla svarta sidentrasan. Och tro mig, det var en som sa "vilken himla snygg klänning VAR har du hittat den".  

Nattsvart pjäs med rolig dialog.

Dra iväg till Dramaten och se 2000-talspjäsen Other desert cities - Andra ökenstäder av amerikanen Jon Robin Baitz. Ett speciellt gott råd till dig som är på väg att skriva en självbiografisk familjeroman: tänk på att din sanning kanske inte är den enda rätta. Jo, självfallet är den DIN sanning, men den behöver inte nödvändigtvis stämma med andras sanning.Fantastiska skådespelar som samtliga passar som hand i handske för sina respektive roller: Marie Göranzon, Ingela Olsson, Han Klinga, Gunilla Nyroos,  Reuben Sallmander.

 

Går du vilse i knäckebrödsdjungeln?

Det har jag gjort länge, prövat många, många olika sorter sedan mina favoriter Fazers urgoda små grova runda försvann från hyllorna.
Varför? Bakar inte Fazer längre knäckebröd?
Men goda syrliga kexen finns ju kvar!  
Wasas små grova runda fick duga ett tag men riktigt nöjd var jag inte. Så jag har testat den ena knäckesorten och märket efter den andra.
Och nu! Nu har jag i alla fall upptäckt Wasas nya knäckebröd :surdeg gourmet.
Jättegott är det. Stora runda kakor att bryta, fin surdegssmak, knaprigt och ganska hårt, härligt att tugga på.

5:2-dieten är rena farsoten.

På utskottsmötet igår var det minst fyra plus jag själv som höll på - två dagar i veckan äter vi bara 500 kalorier, resterande fem dagar som vanligt. Ja, det där vet du säkert. Alla var överens om att metoden är ganska lätt men viktminskningen tar lite tid och det kanske är det som är bra. Själv har jag pallrat mig ner drygt 2 kg på tre veckor. Det märks bara på vågen, jag kan varken se eller känna var de två kilona har suttit. Det som var angelägnast att få bort har jag i alla fall kvar. Men om jag inte ger upp så kanske det så småningom händer något mellan bröst och mage där midjan ska sitta. Maken kör ock så 5:2 och det gör han rätt i. Män får äta 600 kalorier på smaldagarna.
Idag är det fastedag - fasta är det ju inte riktigt, jag äter ju mina tillåtna 500. Frukosten idag bestod enbart av en stor mugg kaffe med varm lättmjölk. För en dryg timme sedan åt jag lunch, en skål med gazpacho och en liten knäckemacka med ost.Till middag blir det en bit grillad laxfilé på ett salladsberg och i morgon kan jag äta som vanligt. Sedan är det smaldag på måndag igen. Jag har valt måndag och torsdag som dietdagar, det  går att rucka på, huvudsaken är att man äter magert i två dagar.
      

Säsongens första möte i äldreutskottet.

Deprimerande ärenden.
Hur tacksam ska man/jag inte vara för att man/jag är frisk.
Kära nån så mycket elände.
Jag FATTAR verkligen hur bra jag har det. Vilken oerhörd förmån att må bra.
Vad är ett fel på gula fläcken med suddigt seende på ena ögat mot Parkinson, demens, syndrom hit och syndrom dit, värk, oförmåga att klara sig själv över huvud taget.Och ENSAMHET.
Det rör sig i många fall om jämnåriga. Oerhört svårt att förstå och inse vidden av hur många det är som är både sjuka och multisjuka.    

Galoppkurs igår och konsert i det gröna idag.

Två intensiva och roliga dagar. Nu vet jag allt om galopp -nej det är en lätt överdrift, men lite mer än förut i alla fall. Nybörjarkurs trodde vi, men det var bara Tvåan, jag och några till som var purfärska. Dreams Capes tränare är rolig att lyssna och berättade vad man ska tänka på när man väljer en blivande stjärngaloppör. Resten av programmet var i stort sett både intressant och trevligt, tyvärr var det rätt mycket som kändes som "överkurs" för oss mindre hästkunniga, mest beroende på alla frågor som ställde av dem som är mer insatta och kunde mer än vi. Sista punkten i programmet var ett besök hos en framgångsrik uppfödare på en vacker hästgård i trakten, väldigt kul och mycket imponerande. Titta bara vilka vackra djur.

Tvååringar på bete.

Ston med föl, båda fölen födda i början av 2013.

Att dessa hästar mår alldeles utmärkt och har det enormt bra råder inget tvivel om, de får minutiös och kärleksfull skötsel och omsorg, de är vana vid människor och förvånansvärt sociala, även fölen. Båda fölen är födda i år, gillar folk, även oss som var alldeles främmande. Fin känsla att bli buffad på av en liten fölmule. Nästan så man - ja, jag i alla fall - blir lite rörd.

Från filharmonikernas och DN:s stora gratiskonsert idag vid Sjöhistoriska har jag inga bilder, ett myller av människor. Evenemanget blir större och större för varje år som går. Och det är kul. Folk går dit timmar i förväg med sina picnickorgar - eller köper något där - för att försäkra sig om bra plats. Maken och jag är lite lata, vill inte släpa på en massa och tycker också att det är litet bökigt att ligga i gräset och äta bland alla som kliver omkring och inte alltid ser sig för. Vem vill få sitt kycklingben eller goda ost bit nertrampad? Dessutom är det skönt att åka hem och äta god middag efteråt. I år hittade vi inte minsta plätt där vi kunde slå oss ner framför scenen, utan fick nöja oss med att kolla storbilds-TV, och det var ingen dålig variant. Lite löjligt kändes det att sitta framför en bildruta och applådera men det var fler än vi som gärna ville visa sin uppskattning. Stefan Forsberg, chef för Stockholms konserthus och för filharmonikerna var charmfull och underhållande underhållande konferencier. Vilken kille! Snygg att se på dessutom.
     
   

Solen går upp över vår Värtanvik..

Ljudlöst, stilla, spegelblankt. Klockan 05.15 i morse gick jag ut i bara nattskjortan och fotograferade vår vackra utsikt.

Vi har gungat uppå havet.

Och det gungar fortfarande lite trots att vi lämnade båten för flera timmar senare.
Härlig Dag - ja härlig med stort H och dag med stort D ska det vara. En fin sjöresa tur Grisslehamn-Eckerö-Grisslehamn i strålande sol har Maken, Trean och jag gjort idag.
Titta vilken fantastisk horisontlinje i mörkaste gråblått och ljusaste blått med dekorativa vita tussar.

Resan förhöjdes ytterligare av en underbar lunch, trerätters minsann en helt vanlig tisdag. Luftlätt sikromsmousse till förrätt följd av stekt piggvar med musslor och som avslutning ostbricka för "pojkarna" och en en lakritsbownie med liten topp av hallob och grädde för mig. Till förrätten ett underbart gott lokalt Ålandsöl som jag borde komma ihåg vad det hette - men det gör jag inte - och till fina firren en ovanligt god chardonnay, som inte lagrats på ekfat. Dubbel espresso kändes som en värdig avslutning.
Man tackar allra som hjärtligast och tar emot.
Sist men inte minst en väldigt artig och trevlig betjäning - Eckerölinjen är bra. Väldigt bra. Och väldigt trevlig, åtminstone såhär mitt i en augustivecka när vi brukar ta en tur.

Nog är väl skärgården bland det vackraste som finns?

Kolla min fina chokladblomma.

Äntligen REGN!

Regnmolnen ligger tunga och täta framför solen sedan igår eftermiddag och har även släppt ifrån sig åtskilliga millimeter - hur många vet jag inte, men marken har tacksamt tagit emot efter veckor av torka. Skogarna lär digna av blåbär i våra trakter men kantarellerna lyser med sin frånvaro, hoppas att inte regnet kom för sent för att få dem att titta upp. Visst kan man köpa på torget, men de man letat efter, hittat och plockat är godast, det hjälps inte. Tillfredsställelsen att ha skördat ger den extra kryddan.
Hemma igen efter några sköna och trevliga dagar i Gryts skärgård hos goda vänner tillsammans med andra goda vänner. Lite sorgset också, livet förändras för oss alla men inte alltid till det bästa i synnerhet inte när skröplighet av olika slag slår till - dystra moln som inte alls är lika välkomna som dagens regnmoln.
Man vill att allt ska vara som vanligt.
Alla ska vara friska, må bra, leva och njuta av livet och tillvaron och kunna göra allt - kanske inte precis allt men sånt man gärna vill - fast kanske i en lugnare takt.
Och det är ju fullständigt orimligt även om önskemålen är högst rimliga, främst det mest basala naturligtvis, men kanske också att ta ett varv i skogen och plocka kantareller.
Alla kan inte och orkar inte av olika skäl och det är riktigt, riktigt sorgligt och oändligt svårt att acceptera. Ännu svårare naturligtvis för den som drabbats.
Även om det finns smolk i glädjebägaren ska vi vara otroligt tacksamma så länge vi kan träffas och vara tillsammans.

Han vann INTE igår kväll!

Nu pratar jag om Dreams Cape igen. Både experttipparna och vi amatörer hade fel. Han blev 5:a, näst sist eftersom det var bara sex hästar som sprang i samma lopp. Men man kan ju inte vara bäst eller bland de tre bästa jämt, eller hur?  Vår drömhäst är han i alla fall och nu går vi i väntans tider igen - han springer den 17 augusti.

Dags igen: Dreams Cape tävlar ikväll 20.25.

Tippad vinnare  - vad annars - av expertisen. Tippad vinnare av oss - vad annars - som är mindre insatta i galoppvärlden men inte desto mindre kolossalt stolta hundradelsägare till detta älskansvärda djur.
Vilken underbar dag, sol från morgon till kväll. Parasoll upp! Värtan svalkar ljuvligt när man behöver en stund avkoppling från stekande solen. Säkert finaste och varmaste dagen i sommar.
Kanon igår också. Och tur också eftersom vi samlat några gamla goda vänner till lunch. Kunde även erbjuda dem ett uppfriskande bad. Serverade denna sommars favorit: Kall soppa på avocado, fänkål, apelsin och tomat, toppad med räkor, kalkon i senapsdressing med små stekta dill- och salviaslungade färskpotatisar och tomatsallad, starkt kaffe och mörk chokladbit. Bra blev det. Går inte att misslyckas. Och trevligt.
Mat blev det över - har serverat resterna "piattis" till Ettan, Tvåan och Trean. Väldigt nöjda alla tre.
Och nu - mot Täby Galopp!


 

"Vad gör du nu?" står det på Facebook.

"Kollar Facebook", skulle jag väl skriva varje dag då eftersom det är det jag gör just då. Eller?
Facebook är nytt för mig, jag har stått emot länge, men så föll jag för hästens skull för på Facebook står det diverse intressanta saker om D.C. och en och annan bild från hagen eller träningen. Förresten - han ska tävla på lördag så då ska vi naturligtvis dit och heja. Han blev ju etta i sitt lopp häromsistens så varför inte en gång till?
Ännu så länge är jag inte Facebookberoende, men jag tittar ofta om det hänt något nytt och klickar i om det är något jag gillar. ALDRIG trodde jag att jag skulle sätta mig ner och kolla flera gånger om dagen. Lika lite trodde jag att jag skulle spela Ruzzle stup i kvarten - har nu bestämt mig för att begränsa spelandet till en stund på morgonen och en stund före middagen. Maken blir lite irriterad minst sagt på att höra det eviga plingandet. Det blev jag också förut när andra mig närstående personer satt där och lekte på sina telefoner. Vad gör jag just nu - längtar efter ett ordentligt regn under natten.  

Gräsänkeblues - utan rim och reson och Ramelsk esprit.

Det är måndagmiddag.
Mitt huvud känns inte särskilt tungt.
Min man har rest till Norrland - ska vandra i tre dar
Han for i lördags morse och jag kände mig så fri.
Och döttrar två  "tog hand om mig" då - och det var jättebra.
Men nu är det så lagom kul.
Jag är dålig på att vara själv.
Städar, ruzzlar, vallar hunden, pratar med hunden, har dragkamp med hunden,
läser tidning och bok, kollar lite tv, simmar, klipper bort vissna blommor, sopar vissna blommor......
och kollar facebook
och nu ska jag trösta mig med en Morbergburgare
och innan dess ta ett glas rose,
alldeles själv
Måtte det vara något bra på tv ikväll - men det gäller att inte hoppas för mycket.
Nej, vad var det jag trodde, inget som lockar.....
Ååååååå vad det är synd om mig. Käre Jan come back to me.

Jag längtar till Mallorca

eller något annat medelhavsställe - men på Mallorca har jag aldrig varit. Det är solen jag vill åt. Och badtemperaturen. I Hägernäsviken är det 10 grader! Då är det svårt att åstadkomma sina dagliga 300 meter, jag försöker inte ens.

Vad har hänt med färskpotatisen?

Ja, jag bara undrar. De där små, fina som man kan skrubba med bara händerna och som absolut är det godaste som finns, kokt med salt och dill och vid inmundigandet toppad med en liten smörklick.
Så fort Mälarpotatisen eller möjligen den östgötska kommer tänkte jag; DÅ om inte förr; DÅ blir det färskpotatis som smakar som färskpotatis ska smaka.
Mälarpotatisen har kommit, men den smakar inte som förr, är inte alls så god. Inte på l å n g a vägar. Likadant är det med potatisen från den östgötska myllan. Skrapa måste man, trots att jag köper den jordiga potatisen - den som inte tvättats innan den kom till butiken - bara för nöjet att stå där och tvätta och se skalen falla av, eller skrapa lite lätt när det ska vara lite tjusigare. Om vi har gäster eller så.    

Rouge Cardinal

På senvåren, eller kanske tidig försommar, köpte jag en clematisplanta. Rouge Cardinal stod det på lappen och bilden i handelsträdgården visade en mättad mörkröd skönhet. Så enastående vackert det blir om jag planterar den i vid det ljusgrå planket intill vår blekrosa New Dawn, tänkte jag, i en rejäl kruka och köper passande jord. Sagt och gjort.
Det blev inte så bra. Den lilla plantan vägrade att växa, bladen tynade bort. Jag nändes inte kasta bort den bums utan flyttade in den i ett hörn. Där har den stått utan vatten. Men så idag när jag rev runt bland mina krukor såg jag - trodde inte mina ögon - att minsann hade en liten stängel rest sig ur jorden och även satt små blad.
Nu väntar jag inte någon överdådig blomprakt i år, men det känns lite kul.
Hoppas kan man ju alltid.
Men nästa sommar! Då!!!!! Man kan ju ha tur. Lika stor tur med en Rouge Cardinal som med en New Dawn. Den såg verkligen inte särskilt pigg ut efter långa vintern. Lika bra att gräva upp den, tänkte jag, men gav den en chans, man vet ju aldrig. Och i den var det minsann liv, den har burit massor av blommor i flera veckor.  
        

Två bra citat:

Skrattrynkor går inte att köpa. ( någon klarsynt person på Facebook)
Vad ska man med verkligheten till när man kan hitta på så mycket vackert och njutbart? (Mats Lundegård i dagens DN apropå drömmens framgångsrika och verklighetens mindre framgångsrik odling).

JEAN PAUL GAULTIER PÅ ARKITEKTUR- OCH DESIGNMUSEUM.

Växlande molnighet - sommarens vanligaste ord

åtminstone i våra trakter här på Östersjökusten. Om något är pålitligt denna sommar så är det molnen, ett och annat vitt och sommarbulligt, men mest är det många olika varianter i grått och åskblått som sveper fram. Många är täta och tjocka och ser regnstinna ut, men inte en droppe släpper de ur sig. Marken är snustorr av vattenbrist och inte blir det bättre av blåsten. Idag och igår var den nordan som ven runt knutarna och drev iväg 18-gradiga simvattnet. Nu på morgonen bara 10 och då blir det inga 300 meter. Jag gick inte ens i.
Tid för böcker och Ruzzle.
Inga nya böcker för tillfället, jag läser om. Gör inget, många minns jag inte ett dugg av, men jag vet att jag läst dem, andra har jag en svag aning om. Det är väl resultatet av att läsa fort och konsumera så mycket som möjligt istället för att läsa med lite eftertanke. Numera läser jag l å n g s a m t,  l å n g s a m t och det beror på åldersförändringarna i gula fläcken i högerögat. På gott och ont kan jag tycka, i alla fall när det gäller läsa och komma ihåg vad jag läst - åtminstone boken jag läste innan.

JEAN PAUL GAULTIER

Dagen denna vecka när solen sken från morgon till kväll valde Tvåan och jag att åka in till Stockholm och besöka Arkitektur- och designmuseum där Jean Paul Gaultier visar sina helt fantastiska kreationer. Det ångrar vi inte, det var en upplevelse från början till slut. Verkligen. Gå dit. Du måste.
Tänk dig till exempel en leopardmönstrad aftonklänning där varenda prick och skiftning i leopardmönstret är ett pärlbroderi, pyttesmå pärlor i leopardskinnets alla skiftningar. Det är hantverk i yppersta klass. Eller en handstickad randig överdel i siden till en kjol i strutsfjädrar.
Och dockorna som bär kläderna! Somliga med projicerade ansikten som ler, blinkar, tittar på dig ...Nu ska jag inte försöka mig på att förklara, det måste ses. Jag upprepar: GÅ DIT. Utställningen stänger 22 september.    
  
NORRTÄLJE

Greps av rastlöshet. Bara sådär TVÄRT vid 14-tiden igår. Och vad hittar man på då? Maken föreslog en kort utflykt till Norrtälje. Jag vet varför. Det finns en jättefin liten ostaffär där. Med ostpåsen i handen flanerade vi en timme på stan och tittade in i några andra favoritbutiker. Och si! Rastlösheten blåste bort - ja det blåste hårt i Norrtälje - och vi vände näsan hemåt igen till spaghetti med pesto och ett gott rött vin plus norrtäljeosten som dessert.  


 

Och nu blir det film med Dreams Cape i huvudrollen.

VINNARE: DREAMS CAPE.

Han vann igår, treåriga rikshästen Dreams Cape som Maken, Ettan, Tvåan och jag äger några tusendelar i.  Vilken kväll på Täby galopp, vackert väder, ganska stor publik, spännande lopp, fantastiskt vackra djur, skickliga jockeys - hur fixar de att rida flera lopp stående i full karriär - god stämning. I sjätte loppet SIMI TREÅRS MAIDEN startade 13 hästar och DC en av dem. "Simi treårs maiden" betyder att det är ett lopp för treåriga hästar som inte tidigare segrat i något lopp. Och vår DC hade ju "bara" kommit trea och tvåa dittills. Både sträckan 1950 m och underlaget gräs ansågs av experterna vara perfekt för DC, och det hade de alldeles rätt i. Vi är väldigt glada över DC. Och inte så lite stolta över att det just är i honom vi har en liten del tillsammans med andra tusendelsägare. Ännu gladare är säkert tränaren Alex McLaren och stall Pan. Grattis, grattis, grattis.
Ytterligare ett rekord: vi var flera än någonsin som fick smaka segrarchampagnen efteråt.

ÄNTLIGEN - molnfritt och strålande sol.

Slut på gnället denna vecka, man njuter, bara sitter och låter sig stekas. Medium rare tänker jag bli, sa en granne och kastade ut badhandduken på bryggan och sig själv på den.
Unga svanparet - nyblivna föräldrar till sex ungar - tycker att vattnet utanför vår badbrygga är ett lämpligt ställe att glida omkring på och lära ungarna bli svanar. Jag kan alltså inte simma mina 300 meter eftersom vi badare är ett störande moment i svanfamiljens liv. Pappa svan - jag tror att det är pappan - fräser åt oss. Men till kvällen måste väl familjen dra sig in i vassen så då hoppas jag det är fritt fram. Och jag kan ju för all del simma åt andra hållet.

Moln i sikte!

Jag gillar moln, vita bulliga, vita strimmiga, vita med grå kant, grå med åskblått i sig...Moln är vackra. Nu har vi dock fått lite för mycket moln. Varenda dag rullar dom in och täcker solen. Vältrar sig över oss i visserligen vackra formationer, stora och täta. Små blå hål här och där, javisst, men eftersom det blåser rätt friskt så är de blå framme väldigt korta stunder. Mornarna är underbara, stilla, soliga med blå himmel så då får man passa på, simma och ta sin frukost utomhus. Till helgen blir det fint har dom sagt. Soligare och varmare, den där sommarvärmen man vill ha, kanske inte vareviga dag men många, många - sommarens soliga dagar och inte i molnens mulna dagar. Gärna en mulen då och då, men inte varje dag.    

Facebook är ingenting för mig!

Tänker aldrig gå med!
Vill inte!
Känner motstånd.
Kände motstånd.
Känner fortfarande.
ABSOLUT INTE! Inte jag. Har tackat nej till massor av väninvitationer. Låter kanske skrytigt men är faktiskt sant. Inte ens mina kära barn har lyckats övertala mig. Nåja, de har inte varit alltför enträgna, kanske väntade de sig att jag skulle falla så småningom.
Och ett, tu, tre är jag där. Vet inte riktigt varför. Det bara blev så. Jo lite på grund av Fp, av någon outgrundlig anledning var det praktiskt att vara med. Och också på grund av D.C. - fantastiskt trevliga och härliga hästen Dreams Cape som jag är blygsam men jättestolt ägare i.  
Och tänka sig, det är ju riktigt kul. Nu är jag med sedan en vecka. Mitt nätverk av vänner är ännu så länge väldigt litet, de allra närmaste och några till. Men fråga mig gärna - jag är inte längre totalmotståndare.
 

Dreams Cape blev 2:a i sitt lopp,

bara en noslängd efter 1:an på Täby Galopp igår. Vilken duktig liten pålle vi är delägare i. Nästa lopp han deltar i går 9 juli och det ser vi fram emot med spänning.
Tänk att det är så himla kul att vara hästägare och så stolt man blir över hans framgångar utan att ha minsta del i dem. Hur ska då inte tränaren Alex känna sig och alla andra som dagligen tar hand om honom och ser till att han mår bra?
    

Det är inget fel på Täby heller! Så det så.

Apropå Skånebilderna nedan.

Rönningesjön.

Tidig morgon vid badbryggan 

Skåne i mitt hjärta.

 Några bildminnen från årets Skåneresa, detta underbara landskap som jag alltid längtar lite till.  

Himlastegen på Kivik Art.

På denna 18 meter höga trappa/stege tror en känd musikant och sångare att horder av nyfikna människor ska klättra upp och titta ner på honom.

Grågrå, grågrå, grågrå, grågrå,

grågrå, grågrå......(melodi: Jag tror, jag tror på sommaren....)
Försök att sjunga.
Visst tror jag på sommaren och en lång rad soliga, varma dagar men  idag, midsommardagen 2013, är det jämngrått - inte i vid 5-tiden morse om sanningen ska fram och då valde jag tyvärr att stanna kvar i sängen en stund, fullständigt övertygad om att det var solsken och blankt vatten som gällde hela dagen. Men resten. Varmt ja, men ingen sol. Som ihärdig badare går man ändå ner och tar ett morgondopp bland grågråa höga och kolossalt skvalpiga, guppiga vågor. Jag älskar att bada som du vet, men jag gillar inte att bli blöt i håret, eller rättare sagt om huvudet.
Frukosten skulle vi äta ute. Naturligtvis. Det gör man när det är midsommar. Pyttsan, det blåste alldeles för hårt, nästan så skinkbiten flög av knäckebrödsmackan. Så vi fick äta inne. Lunchen likaså - resterna av midsommaraftonens sill- strömming- och laxanrättningar, plus Makens goda köttbullar, som vi inte plockade fram på midsommarafton och Ettans delikata Västerbottenost, som vi glömde. Men vi klarade oss bra med det som ändå var med på aftonen ackompanjerat av Ettans goda starköl och avrundat med Tvåans Pavlova,  överdragen med lemon curd och grädde och dekorerade jordgubbar, Tvåans superperfekta björnbär och våra "hemodlade" smultron och rabarber.
Superperfekt förresten?
Kan något vara mer än perfekt?
Perfektare, perfektast?
Mer perfekt?
Mest perfekt?
Visst brukar rabarber vara lite knubbiga?
Inte mina, få och tunntunna är dom. Men goda. Man kan äta dem råa. Och det var tur att vi hade jordgubbar för smultronskörden var bara 18. Jag vet, på en Pavlova ska det vara jordgubbar, men man kan väl i mprovisera och skapa själv! Eller? Nej, då blir det ingen RIKTIG Pavlova. Fler bär: absolut ljuvliga bigarråer.
Vad gör jag nu? står det i Facebook.
Tittar ut i den grågrågrå och funderar på lite på livet - tänker på gode vännen H som begravdes i veckan.
 

  

Fotboll i stället för Borgen.

Kommer hem efter fem fantastiskt härliga, roliga, stimulerande dagar i Skåne - definitivt mitt favoritlandskap. Bilresan hem är lång, åtta timmar med avbrott för bensträckare och lunch och några timmar senare även en liten kaffepaus och kort promenad i Linköping. Ser fram emot att äta lite sen lätt middag, packa upp och slappa lite framför teven och titta på danska superserien Borgen, som går på söndagskvällar. Men just ikväll  är det FOTBOLL istället.
Borgen har fått maka åt sig för fotboll.
Varför är det viktigare och absolut självklart att tillgodose fotbollstittarnas intresse än borgenfansens?
Sport går före allt annat och varför är det så? Jag bryr mig inte det minsta om varken fotboll eller andra sporter. Varför ska vi som inte gillar sport morgon, middag, kväll drabbas?
Jag vet, det är väldigt många som ser och njuter av sport och tävlingar i olika former, det är löjligt att bli sur och arg för sånt här, det är verkligen inte hela världen men.....ja, jag blir det. Och det är inte bara Borgen som kommer i kläm, det händer ganska ofta av sportprogram prioriteras.      

"Så går en dag ifrån vår tid och kommer icke mer",

- så står det i en gammal psalmvers, som jag lärt mig rabbla utantill en gång under tidiga skolår, vers efter vers antagligen utan att begripa särskilt mycket av vad där stod. Men gode värld så många dagar som gått och icke kommit mer sedan jag föddes. Idag är jag ett år närmare 100-årsdagen än 50-årsdagen. Så du ser, dagarna är många, jag kan inte räkna dem alla (en annan gammal psalmvers). Födelsedag den 10 juni, samma som nygifta prinsessan och ett litet vänbarnbarn som idag fyller 12. Nästan aldrig är det vackert väder den 10 juni, det har hänt men inte många gånger, idag växlar molnigheten stup i kvarten och kastar ur sig större och mindre skurar. Paraply upp. Paraply ner. Har ett nytt orange att lysa upp regnet med - tack Tvåan.
Stor telefondag, många och långa samtal och det är roligt. Jag gillar egentligen inte att prata i telefon men ibland är det kul. Idag var det bara kul. Glad och tacksam över att vara ihågkommen är man ju. Som sprillans ny på facebook har jag också fått hälsningar där och även försökt försökt svara; det går sådär. I teknikens värld finns det inget som känns naturligt för mig - jag tycker INTE att det är lätt och framför allt är ingenting självklart. Det är så jädrans lätt att trycka fel. Av någon outgrundlig anledning kan jag inte lägga in bilder i bloggen längre - små lappar med meddelanden dyker upp på skärmen när jag försöker och frågar mig om saker som jag är osäker på hur jag ska hantera. Skit bakom tangenterna. Givetvis är det möjligt.
Kanske rent av troligt.

 
    
 
 

Det där vore en bra grej att önska i present nån gång!

Så tänker jag ibland när jag ser något bra, kul eller smålyxigt. Jag borde skriva upp, men inbillar mig  fortfarande att jag kommer ihåg precis allt - glömmer totalt bort att jag blivit lite glömsk. Sånt som är viktigt kommer jag ihåg, men de där småsakerna, de där flyktiga tankarna. Jag borde skriva upp vartefter jag kommer på fiffiga saker det må vara presenter, idéer till bloggen ...ja, vad som helst som lätt trillar bort ur hjärnvindlingarna. Nu har jag verkligen suttit här och hjärnstormat för att Ettan och Trean vill veta vad jag vill ha i födelsedagspresent. Ändå kom jag bara på två saker. Det är rätt tomt däruppe ibland.
Efter flera års funderande har jag bestämt mig för att vara med på Facebook. Men i mycket liten skala, jag känner ett visst motstånd mot att fladdra omkring på nätet. Mina barn har tackat ja till att bli "vän" med mig. Nu väntar jag bara på att övriga inbjudna också vill bli mina vänner. Att jag gått med beror lite på hästen, som jag har en liten del i. Tre tusendelar eller så. Men hästägare är vi, Ettan, Tvåan och Maken också, men alla har sina "bitar". Det känns väldigt, väldigt roligt. Ett nytt intresse på gamla dagar piggar onekligen upp. I söndags var vi på Täby Galopp och Dreams Cape - han heter så och det vet du ju - blev trea i sitt lopp. Vi var/är så stolta över honom, nästa gång springer han den 29 juni och då på gräs, och han lär vara ännu bättre på det underlaget. DC:s tränare, Alex McLaren, har stora förväntningar på honom så det blir spännande. Och Per-Anders Gråberg rider honom - P-E G utsågs till Sveriges - eller var det Nordens - bästa jockey i samband med Nationaldagsgaloppen igår på Gärdet. Och han lär väl inte rida på vilken skithäst som helst kan jag tro.
Solen skiner och värmer. Badtemperaturen pendlar mellan 14 och 19. Är det 17 simmar jag några tag men under blir det bara kvickt dopp och upp igen. Sommarkläderna hänger i garderoben, som ser betydligt piggare ut med ljusa glada färger än när den hyser vinterhalvårets betydligt murrigare skala.  



 
 

Badsäsongen har börjat!

Jajamensan för en timme sedan kollade vi  nya badtermometern som dinglar från badstegen.
17 grader!!!!
Wow, som man säger i tid och otid numera.
Jag menar bara Wow - nu är den på gång.
Badsäsongen. Den efterlängtade.
Så Maken och jag störtade snabbt som ögat upp från bryggan och letade rätt på baddräkterna. Här ska badas - från och med idag, den 31 maj som är Makens födelsedag.
Nej du, det är inte de minsta heroiskt att doppa sig i 17 gradigt vatten. Uppfriskande är det däremot. Och vi hade suttit i solen ganska länge och var varma på gränsen till svettiga - så det var skönt. Verkligen skönt, så nu blir det morgondopp varje dag - vi hoppar bara över om det regnar. Allra bäst är det om vi gått en rask promenad innan, ett dopp på det och sedan frukost och tidning. Då har dagen fått en perfekt början.
Bra början på dagen i morse förresten - då visste jag ju inte om att det blivit badbart - var panelen på TV4. Två av mina absoluta mediefavoriter var med, proffsiga och superduktiga Dilsa Demirbag-Sten och Hanne Kjöller, båda med liberala förtecken. Så begåvade. Så kloka. Alltid pålästa. Klarsynta och befriande osentimentala dessutom. Dagar när Hanne Kjöller inte har skrivit något på DNs ledarsida saknar jag henne. Dilsas krönikor kommer mer sällan, bara var 14:e dag, men det vet jag ju - hon är ju upptagen av sitt enastående Skrivarministeriet.      
     

Tillbaka igen

efter en liten paus, ingen planerad precis, det har bara blivit så. Lite småjäktad sådär, rastlös, helt enkelt inte haft varken ro eller lust att slå mig ner vid tangenterna. Och vad har jag gjort då? I stort sett ingenting ordentligt, bara hattat omkring med än det ena än det andra, jo föralldel jag har varit på några möte och en så kallad hearing om framtidens äldre - det du, framtidens äldre som bara blir äldre och äldre -, läst två luntor socialnämndspapper, motionerat med och utan hund, plockat blommor, städat lite här och lite där, röjt på altanen, planterat lavendel, varit på tippen, tänkt på en massa saker som borde göras, suttit och solat när molntapparna skingrat sig, läst, ruzzlat.... Ingenting ordentligt. Inget jag påbörjat är färdigt. Och jag ringer inte de där samtalen som jag borde, eller tycker att jag borde.
Och det där var väl inget kul att läsa om.
Apropå framtidens äldre. Ja, dit tror jag att varken du eller jag räknas. Vi är är nuets äldre, som har fördröjt behov av vård och flytta till äldreboende. För framtidens äldre blir det ytterligare några års fördröjning. I stort sett var det en ganska intressant eftermiddag och hade varit ännu bättre om presentatörerna varit mindre statistikförtjusta och visat färre power point-bilder med kurvor och stapeldiagram. Tre av dem borde ta en titt på Hans Roslund - en av mina idoler som du vet - och låta sig inspireras. De mannen kan trollbinda vilken statistikhatare som helst.
Nu ska jag visa en maskros, som jag fotograferade häromdagen. Jag skulle vilja veta hur många maskrosor som statistiskt sett blommar längs en hundra meter lång vägren i maj.            

Nej, det blev ingen bild, fick en fråga som jag inte begrep när jag skulle överföra maskrosen. Ska kontakta min helpdesk.

     

Visst är våren en omtumlande årstid.

Den går från klarhet till klarhet - ena dagen anar man mikroskopiska miniknoppar i buskar och träd, den andra har de spruckit en aning och den tredje är det mesta alldeles grönt. I år var det som att trycka på en knapp, tycker jag. Varde grönt! Och så kom prunket som ett skott. Grönt överallt. Och så vitsipporna, har det någonsin varit så slösande många som i år. Överallt. Och blåsipporna blir fler och fler - det har synbarligen hjälpt med fridlysning under många år. Våren är en fest. Och här hemma är den nog allra bäst, allra vackrast; vi fryser och väntar så länge, drömmer om att slippa pälsa på oss varma kängor, jackor, yllemössor och halsdukar och bara slinka ut lättklädda och barfota och möta sol och värme, bra ta emot. Finns det något mer befriande.
Fyran har varit hemma på kärt besök och ångrar inte ett ögonblick att hon valde bort att fira julen här och kom hit nu istället. Och nog är det sjutton så mycket lättare att bjuda hem släkt och vänner på lunch när man kan sprida ut sig och välja om man vill sitta inne eller ute. Varmt var det kanske inte, men det gick. Och maten blåste inte av tallrikarna.
Altanen behöver fräschas upp, eller rättare sagt växterna behöver förnyas. Vintern har tagit kål på all lavendel och på ett par rosor. Och på clematisen som slingrade så vackert runt stuprännan. Och jag som hade bäddat och täckt så omsorgsfullt.  Eftersom nätterna hittills har varit kalla - ja om sanningen ska fram har det inte varit så varmt överhuvudtaget varken dagar eller nätter - så har vi väntat. Olivträdet har klarat sig fint tack vare vänner med inglasad balkong, som tagit väl hand om Olivia under de bistra månaderna. Stort tack! I kryddgården ( pallkragen) var det inte heller superpiggt precis, både rosmarin och salvia är utbytta, myntan däremot har klarat sig bra, liksom - ja just nu tappade jag namnet på den kryddan. Det är mycket man ska ha i huvudet.
Dragon var det! Dragon och inget annat. Den växer hysteriskt.
Herregud, vi ska ha gäster om ett par timmar och här sitter jag. Ses i morgon.  

   
  

Valborgsmässoafton.

1 april ena dagen och Valborg den andra, så känns det. April har flugit iväg lika snabbt som alla de andra månaderna detta år. Och förra med. Kallt är det. Inte lika blåsigt som igår när jag tror att Värtans vågor gjorde höjdrekord, fräsande mörkgrå med skummande toppar. Blåsippor och vitsippor låg ut med marken och höll krampaktigt fast sina nyutslagna kronblad.
Gråmulen morgon, så vad gör man. Slår på teven för att glo bort en stund. Och vilken tur! Tidigare i år missade jag på grund av något viktigare tre storfavoriter som var gäster hos Malou en och samma morgon - paret Marie Göransson/Jan Malmsjö och därefter Cecilia Hagen. Där satt dom nu i repris denna sistaaprilmorgon i soffan alla tre. Så glad jag blev! Tre intressanta, roliga  människor med stark utstrålning som pratar om sina liv. Vilken höjdarmorgon.
Fyran är hemma och hälsar på, och det är också en höjdare får jag säga. Även om vi skyepar ganska flitigt så är det ändå inte samma sak som att ses på riktigt. Hon är ett av skälen till att jag inte bloggat särskilt flitigt på sistone plus att tusen andra saker som jag åtagit mig och måste fixa råkade skocka ihop sig, sånt som tar tid och kräver en massa tankar för och emot och fram och tillbaka - ja, du vet hur det kan vara, seniorlivet är inte helt utslätat och harmoniskt - tack och lov för det. Och vardagslivet ska ju också fungera såväl som guldkanterna man ska hinna med. Planering, planering, planering. Tycker att jag är bra på det, men även solen har fläckar. Och jag är inte heller så tvärsäker som förut på att allt ordnar sig, tror inte att jag hinner till exempel, men det gör jag ju. God hjälp av Fyran och Maken. Släktlunchen i söndags gick finfint, på söndag är det dags för nästa - och vad ska vi bjuda på då. Ja, det ger sig. Middagen idag bjuder Ettan på. Inga bekymmer för mig. I nästa vecka en dag är det Tvåan som rör i grytorna. Några utflykter på gång! Och så måste vi ju göra Stockholm en dag. Hoppas det blir lite varmare. Sköna maj välkommen till vår bygd igen! Med sol.

     

Isen har dragit iväg.

Äntligen isfritt, inte en dag för tidigt. Regn och vind har samarbetat och nått ett efterlängtat resultat. Inget ont om isen, vi har haft enastående soldagar på vita vidder. Men det var nog nu. Vi vill se glittrigt, blågrått vatten i rörelse,och det gör vi idag. Härligt. Svanar och måsar slår sig ner runt bryggan. En och annan liten tussilago sticker upp i gräset liksom krokus och snödroppar i rabatterna.  

Sommaren blir kanon.

Kan inte bli annat, unga skatparet bygger bo allra högst upp i linden. Och det är ju ett tecken på att det blir en varm och solig sommar. De sliter, släpar , verkar välja kvistar med omsorg innan de transporterar  per näbb och vingpar upp i trädet. Väl där verkar det veta precis hur de vill ha det, inget hafs här inte. Förra sommaren hade vi fyra skatbon, samtliga togs bort när trädet hamlades. Men hej och hå, här kommer ett nytt par och slår sig ner.

Nej se det snöar, nej se det snöar

det var väl roligt, hurra!
Ja, om det varit december, januari eller februari, men nu är det APRIL.
Nu yr det för fjärde gången idag och marken är vit. Minus 3,7 i APRIL, nån måtta får det vara. Jag längtar sol och värme, vill slippa varmfodrade kängor och vinterjacka, halsduk och mössa.

Man coachar hit och man coachar dit.

De senare åren har coacharnas skara ökat och ökat och ökat. Coachar är som trattkantareller - hittar man en så hittar man massor.
Att det gått lite inflation i coaching har jag länge tyckt och undrat lite över; att det är så förvånansvärt många som känner sig kallade och väl insatta i exempelvis arbetsmarknadsfrågor att man anser sig ha förmåga att coacha andra och tjäna pengar på det. Kanske andra arbetslösa som gått på af och tänkt "att jobbet de gör där verkar väl inte vara så märkvärdigt......söka lite på nätet, ja det kan jag ju, skriva en cv, ja det har jag ju lärt mig...."
Och absolut inget ont i det, jag är verkligen FÖR eget företagande och gör du ett bra jobb ska du ha bra betalt för det. Det finns många coachar som är utomordentligt skickliga i det de coachar och väl värda varenda öre de tjänar Men långtifrån alla är det.
Arbetsförmedlingen har nu lagt ner upprörande 5 miljarder på coacher för arbetslösa. Och vad är det om satsningen varit lyckosam? Då hade det lönat sig. Nu har man mer eller mindre kastat 5 miljarder i stället därför att man köpt in tjänster utan att minsta kontroll över vad man får för pengarna. Hoppsan det blev visst inte så bra det där. Har ingen på af hört talas om UPPHANDLING och TILLSYN, kan man undra.
Det är inget nytt precis, tyvärr, det har varit si och så med tillsynen lite varstans.          

Hans Rosling.

Jag hoppas att SVT lägger ut sin morgonintervju med professor Hans Rosling. Han är fenomenal den mannen på att åskådliggöra hur det ser ut i världen. Idag handlade det om barndödligheten i riktigt fattiga länder. Vad som behövs är barnmorskor, vaccin, myggnät och förstås p-piller. Många människor i fattiga länder har lyckats resa sig ur det värsta eländet just på grund av detta, barndödligheten har minskat och barnkullarna mindre.  
Han gör också en jämförelse med vad svensk sjukvård många gånger handlar om. Titta - han är lysande.

Asyl.

Nog borde de afghanska tolkarna få asyl i Sverige. Det tycker väl alla är ganska självklart. Eller?

Gillar du den här lila bakgrundsfärgen?

Ja, jag talar om bloggbakgrunden. Visst är den vacker?
Ungefär samma färg har min högra rumphalva och högerlår. Inte särskilt vackert just där kan jag säga och att sitta är inte precis det behagligaste. Minne efter piruetten förra onsdagen. Så jag leker prinsessan på ärten och sitter på kudde.
Se upp för isfläckar! Och snart är det dags för rullande smågrus efter vinterns sandning, det är inte ett dugg bättre.

Vilken bra idé, strålande helt enkelt,

den bara kom,
slog ner som en blixt i mitt huvud mitt i bläddrandet i SVT-play.
Mitt i det jag trodde var bloggtorka -
jag visste precis vad jag skulle skriva om.
Jättekul skulle det bli och jättebra.
Lika blixtsnabbt och med stor iver loggade jag in på min blogg,
bäst att smida medan järnet är varmt.
Och DÅ var blixten helt borta lämnade inte minsta muller efter sig.
Kan inte minnas - men det är ju inte klokt.
Bara borta.
Tillbaka till SVT-play för att försöka minnas.
Inte en aning - helt blankt.
Men bra var det.

En olycka händer så lätt.

Sätt på Salvekvick!
Minns du plåsterreklamen någon gång på 60-talet då en liten tändsticka på promenad rasade ihop och bröt sig. MEN med en häfta Salvekvick kunde den snart gå igen.
Olyckor händer lätt. Och fort går det. Det fick jag verkligen erfara i förra veckan då Maken, hunden och jag varit på lång och härlig ispromenad. Borta vid en udde tog vi oss upp på vår vanliga promenadväg och fortsatte vägen fram. Jag såg isfläcken tydligt, du vet hur det ser ut när vatten runnit över vägen och frusit till  is. Jag saktade ner och steg försiktigt ut på det hala, OCH gjorde gjorde världens piruett som avslutades med mitt livs första, fruktansvärt klumpiga och hoppeligen enda spagat. Trodde att jag krossat alla ben, brosk och knotor som finns i  höft och lår.
Det hade jag inte, utan lyckades med Makens hjälp kravla mig upp - vilken tur att han var med -  men det gjorde fruktansvärt ont, det ondaste jag känt i mitt liv kan jag säga. Maken gick hem med hunden och körde ner bilen där man inte får köra och tog mig till doktorn där jag fortsatte att stappla omkring hållande mig i väggarna och blev undersökt och röntgad. INGET var varken brutet eller bräckt tack och lov. Utrustad med starka piller och kryckor kunde jag åka hem och nu har jag suttit här hela påsken och låtit mig passas upp av Maken och snälla barn.
Idag kan jag linka på hyfsat bra nu när jag fått lite bättre kläm på hur man använder en krycka, det är inte alldeles lätt. Ska snart ut på en liten promenad med Maken som lullar med i min allt annat än raska krycktakt. Lull lull. Solen skiner, men det är kallt, jag som normalt alltid går raskt och aldrig fryser får pälsa på lager på lager. Tänk vad rörelsevärme betyder!
Någon Salvekvick har jag däremot ännu inte behövt. Peppar, peppar.    

Hästbiten!

Ja just den där lilla tusendelen vi äger är i mycket fin form liksom resten av hästen. Du minns väl att vi blev hästägare för några månader sedan och att Maken, Ettan, Tvåan och jag har varsin tusendel i blivande storgaloppören Dreams Cape. Maken och Ettan har idag varit ute på galoppbanan och tittat på förvärvet och pratat med hans tränare Alex McLaren, som är mycket nöjd med vår gemensamma häst, som är läraktig men fortfarande lite sprallig. Själv kunde jag inte följa med - har ju utställning att tänka på och vi - Hägernäsmålaran - turas om att ta hand om besökare och hugade spekulanter när galleriet är öppet. Besökarna är fler än spekulanterna ska jag erkänna, men vi är nöjda eftersom vi i alla fall sålt flera "verk". Väldigt kul givetvis, men det hade varit roligt att träffa DC, som han kallas vår vackra pålle. Maken är hör och häpna eld och lågor och låter som han var född på stallbacken. Och det är han definitivt inte. Väldigt långt därifrån, men entusiasmen är det inget fel på. Men han - nej det ska jag inte berätta förresten.I dag var det bara en liten visning så att DC fick visa upp sig för sina ägare, men snart är det dags, i maj springer han sitt första lopp.

 

Vårdagjämning 2013.

Har just tittat efter hur det såg ut den 20 mars förra året då det var vårdagjämning.
Tussilagon hade synts, en och annan snödroppe och krokus hade tittat upp och vintergäcken blommade på sina ställen - ja, just det i södersluttningar.
Är det någon som sett en vintergäck i år?
Nej, den håller sig nog i jorden några dagar till - stå upp och blomma i iskyla och snöyra är väl inget att stå efter ens för en modig liten vintergäck. Vi längtar efter vårblomster och späda trädknoppar. Den där underbart gula lilla tussilagon som sticker upp i dikeskanten och blåsippan som uti backarna stå. Och vitsippan! Min älskling.
Att gå tillbaka i bloggen är lite kul, jag minns inte hälften av vad jag skrivit men det mesta kommer jag ihåg när jag läser. Vackert så.
För övrigt så tycker jag fortfarande att vårdagjämning är ett vackert ord även om dagens vårdagjämning inte alls lever upp till det den ska. Och vad hjälper det att gnälla, det är ju som det.
Kommer du ihåg "varagladleken" som en odräglig Pollyanna (tror jag) lekte? Hon var glad och tacksam för precis allting den ungen.
Nu ska jag ta jycken på promenad och vara jätteglad över att jag har varma kläder att sätta på mig. Ja, det ska jag.

Inte min grej, liksom!

Jag hängde vid bardisken på Sosta med en dubbel espresso - eller caffè doppio som man säger i Italien. Det känns lite kontinentalt att ta den där espresson vid Sostas bardisk så jag brukar göra det när jag är i stan. Att känna sig kontinental för att man tar en espresso är kanske lite larvigt men jag gillar att stå där med min lilla kopp. Min italienska är tyvärr oerhört begränsad men "due caffè doppio per favore" säger jag utan att sväva på målet när jag bjuder Maken på förmiddagskaffe när vi besöker Fyran i Italien. Och jag kan också klämma till med "una coppa piccola, tutti limone". Om det nu är citronglass jag vill ha förstås. Det lärde jag mig av en glassförsäljerska i San Benedetto och det sitter som berg.
Nu var det inte det jag skulle prata om - jag beklagar att utvikningen blev lång
Tillbaka till Sosta och mitt världsvana barhäng.
Bredvid stod två unga män, den ene i kostym, rock och halsduk den andra sportklädd och drack varsin caffè latte. Så säger kostymen: "kul att ses men nu måste jag rusa, min tur att hämta tjejerna på dagis". Och då svarar den sportklädda: "jaha du, ställer du upp på sånt, hämta på dagis är inte min grej, liksom, det får Emma fixa, eller mamma om inte Emma kan, jag blir galen på att klä på och få tag i rätt mössa och vantar, ja du vet...jag tänker ta en sväng utåt Djurgården....tjena....vi syns... det är så jävla fint väder!"
Och borta var dom!
INTE MIN GREJ LIKSOM!
Vems grej är det då? Om man skaffar sig barn!
Hur många pappor är det som säger så en bra bit in på 2000-talet? Hoppeligen inte särskilt många, men här var det i alla fall en för mycket.
Nog borde väl en man i 35-årsåldern i karriären - samtalet som fördes innan de kom in på dagishämtning rörde sig om internationell marknadsföring på AVANCERAD nivå - fixa att sätta på rätt vantar och mössa. Eller!!!!!
Varför nu detta idag?
Jo, jag läste åter om någon som hade svårt att få "livspusslet" att gå ihop och jag blir så trött. "Det är jobbigt att ha barn, guuuuud så jobbigt, man behöver egen tiiiiid, tiiiid för sig själv......." sa en s k lattemamma häromdagen. Hon hade två små barn varav den äldsta var på dagis flera timmar varje dag fast mamman var mammaledig. Jag trodde att mamma- och pappaledigt innebar att man var ledig från jobbet för att vara just mamma och pappa.
  

Jag har sålt FYRA tavlor och EN är reserverad!

Kan knappt tro det är sant!
Så jätteglad jag är över att det finns någon som tycker om det jag målar. Det låter kanske lite blygsamt i överkant, men jag trodde faktiskt aldrig att någon skulle köpa. Gärna komma och titta och kanske säga, oj vad fint, du är ju riktigt duktig. Ja! Men KÖPA. Det är otroligt fantastiskt.
Tack snälla Claudia, Margareta, Cathy och Birgitta! Och kanske Johan. Vilken uppmuntran!
Stort tack också till alla som besökte vår vernissage mitt på blanka soliga lördagen och för vackra blommor och påskägg. Skitskraj för att verka/vara patetisk - men det är enormt rörande att så många verkligen gjorde sig besvär att komma. Det känns väldigt, väldigt bra. Det tycker jag och alla övriga "konstnärer".
Hoppas att nya besökare droppar in kommande vecka och nästa. Den 28 tar det roliga slut.

Förvisso är det underbart att vandra på en soldränkt is med en glad svart hund i hasorna,,

men nu börjar marstemperaturen kännas lite jobbig. -10 och lägre morgon efter morgon. Idag till exempel -14,7. Naturligtvis är det inte samma upplevelse men det vore minst lika skönt att vandra längs stranden med utsikt över en spegelblank, lätt krusad eller svallande vattenyta. Gärna med lite solglitter, lummig omgivning och kryddad med ett och annat sjöfågelskri. Dessutom längtar min kropp efter sköna morgon-, mittpådagen- och kvällsdopp. Upphuggna vakar då? Nej, där går gränsen.
Idag är det alltså bara att fortsätta dra på sig lager på lager, bussiga vinterkängor och varm mössa  klädsamt nerdragen över öronen. Men vackert är det. Och då menar jag min vik med lätt snötäckt blankis eller  skrovel. Och jycken har kul. Och vi med. Gammelhusse är fenomenal på att slänga iväg bollar och en batongliknande leksak som hon älskar att hämta.
Här vore det passande med en bild, men nu är det så att det är så himla vitt och  ljust så jag ser inte vad jag plåtar varken med den lilla helautomatiska eller med telefonen. Jag har massor av misslyckade bilder som verkligen inte platsar här - bara en massa vitt med eller utan ett svart skräp i  kanten. Ja, du vet ju hur det är.
  

I morgon hänger vi!

Och på lördag är det vernissage på Ensta Krog! Utställningen pågår 16 -28 mars.En händelse som vår lilla akvarellgrupp Hägernäsmålarna ser fram emot med spänning.
Lite pirrigt är det.
Några större konstaffärer räknar vi inte med, men nog vore det väldigt roligt om någon vill köpa något av våra alster. Man vet ju aldrig om det är någon som är beredd att kasta upp några hundralappar för glädjen att ha ett av våra konstverk på sin vägg. Hur som helst så ska det bli roligt att "visa upp sig". Uppriktigt sagt och utan blygsamhet tycker vi nog att en hel del av det vi gör står sig rätt bra i konkurrensen jämfört med mycket annat. Men vi får se. Det är ju verkligen inte vi som bestämmer om någon tycker om det vi gjort.
Viktigast av allt är att vi träffas och har och kolossalt roligt när vi målar.      

   

9.613 steg och 12.013 besök.

Stegräknare på igen, det är länge sedan sist.
9.613 steg blev det idag tack vare härlig promenad på isen till Viggbyholm och hem igen via en lång slinga runt Tornön. Och nu ser jag att jag passerat 12.000-strecket på bloggen, 12.013 besökare. Tack alla som tittar in lite då och då. Det uppskattar jag verkligen.
Kylan håller ett fast grepp om oss, - 11,8 i morse, under dagen har termometern trots generöst solsken inte visat en tiondel över -4. Vilken SKARE på isen. Fras och knarr för varje steg man tar. Ett härligt ljud som jag inte minns när jag hörde sist, möjligen på den tiden vi åkte till fjälls på sportlov med barnen. Och DET var inte precis igår. Isen knakar, men inga spröda och bräckliga knak, den är tjock som attan. Svårt att bedöma tjockleken men jag kikade ner i några uppborrade pimpelhål och den ser ut att vara 30-40 cm. Kan vara fel, men den känns verkligen säker.



 

Vad gör man?

Nästan varenda dag får jag ett 15-tal mail från Mr Williams Smith på Aslute Lending service som erbjuder brådskande lån, som givetvis går direkt i "papperskorgen." Jag VILL INTE HA DESSA! Hur gör man för att slippa? De tycks aldrig tröttna.

Väldigt god födelsedagsmiddag hos Trean.

Förrätt: Bläckfiskfyllda dumplings.
Varmrätt: Ugnstekt kalvstek på franskt vis med luftig potatis- och jordärskockspuré och spänstiga sockerärter.
Dessert: bricka med franska dessertostar
Gott rött vin från vinmakare i Saumure
Låter det gott?
Kan tala om att det var kolossalt gott.
Elegant avslut: kaffe, avec och Vallronachoklad.

Den blir bara bättre och bättre.

Hur kunde jag var så dum och skriva att jag inte orkade med Guds barmhärtighet, det kalla, fattiga Norrland och  det norrländska språke ? Hur korkad får man vara?
Jag skäms varje gång jag lägger ifrån mig Kerstin Ekmans bok, den är fantastisk. Hon är verkligen en storslagen berätterska både vad gäller miljöer och människoporträtt. Jag läser och läser till högerögat inte orkar mer. Bra på sätt och vis så varar den längre och jag minns bättre vad jag läser än förr när jag slukade sidor i ett nafs. Återigen något ont som har något gott med sig.
Blå himmel. Solen skiner, -8 i morse, men solen värmer den kyliga luften ganska snabbt. På promenaden igår trängde stålarna igenom både  tröja och jacka. Och äntligen har jag hört talgoxen! Även en hackspett som klapprar någonstans i närheten, men jag vet inte var.
  

Min enfödde son

är född på Internationella Kvinnodagen, som inte ens var uppfunnen 1969 när Trean kom till världen och till oss, Maken mig och två systrar.
Skam till sägandes vet jag inte NÄR 8 mars blev Internationella Kvinnodagen.
För mig är 8 mars främst Treans födelsedag, en av mitt livs fyra turdagar - familjen utökades knappt två år senare med ytterligare en flicka.
Treans födelsedag utsågs till kvinnornas dag, det gillar jag verkligen.
Sorgligt, sorgligt och  märkligt, märkligt att det går så långsamt fram när det gäller rättvisa mellan kvinnor och män.
Varför har vi inte kämpat, jag och många andra.
Varför tyckte vi att det var ok? Och teg!
Berodde det på att det var helt naturligt att vi som kunde stannade hemma och tog hand om våra barn? Och när vi väl tog oss ut igen på arbetsmarknaden så var vi så glada och tacksamma för att någon ville satsa på oss.
Egentligen var det inte så konstigt, det var ju en omstart, en enorm förändring, vi hade luckor. Då.
Men åren gick och vi gnetade på, lärde oss mer, tog mer ansvar etc. och var ganska nöjda över att även vi bidrog med pengar till familjens försörjning och såg inte att vi fortsatte att släpa efter
Många har fightats, men vi borde ha varit många fler. För länge, länge sedan borde vi ha sett och insett.
Hur är det exempelvis möjligt att mäns inkomster är större än kvinnornas även om arbetsuppgifterna  och ansvaret är exakt detsamma?
ÅR 2013!

   

Förlåt mig Kerstin Ekman.

Din bok Guds barmhärtighet är precis så bra som jag trodde den skulle vara men inte tyckte. Jag tar helt och hållet tillbaka vad jag skrev häromdagen om första delen i Vargskinnet. Det är nog så att jag började läsa boken på fel dag och i fel ögonblick. Och jag har lite svårt att förstå norrländskan ibland - men med lite fantasi så går det fint.

Idag åks det i fädrens spår igen!

Jag hänger med lite då och då på TV:n och det ser onekligen härligt ut, många vackra naturbilder, många bilder på superpigga åkare och några på trötta. Vet inte vem som leder, men jag hoppas det är en svensk, Vasaloppet tycker jag alltid ska vinnas av svenskar. Mmmm jag är medveten om nationalismen i detta, men så tycker jag.

Måleri!
Och så har jag skickat ut inbjudningar till konstutställningen jag ska delta i 16-28 mars på Ensta Krog här i Täby. Du är varmt välkommen.
Nej, du har så rätt, aldrig har jag deltagit i någon utställning förut, det här är första gången och debuten är något sen kan man tycka. Men å andra sidan vet jag inte om det finns någon gräns för debutanter även om en viss portion ungdom ligger i själva ordet.Varken min "målarfröken" som också ställer ut eller mina kompisdebutanter är inte heller purunga precis. Hur som helst, tolv "verk" ska jag ha med. Tio av dessa är passepartouade och klara, ligger under tunga uppslagsverk så att det ska vara riktigt släta och fina, två är inte målade än, men det ska bli när inspirationen flödar till. Jag hoppas på det, den här bältrosen med sitt eviga kliande har varit ett störande moment i skapandet.

Cyklister!
Så ska det bli säkrare att cykla i stan, står det i DN idag. Det ska bli fler och bättre cykelbanor med någon mjukare asfalt m m. och ska man satsa på metoder för att uppmärksamma andra trafikanter om cyklisternas framfart, bland annat införa cykelboxar - vad nu det är för något - som ska underlätta svängar!!! Några små lådor kanske?
Cyklisterna lever farligt. Ja, det gör de säkert. Men de är verkligen inte särskilt hänsynsfulla mot andra trafikanter. Att cykla är bra för miljön, men cyklisternas miljömedvetenhet är ju knappast någon ursäkt för vild framfart och att väldigt, väldigt många fullkomligt struntar i allt vad trafikregler heter: Jag är miljömedveten och ivrig motionär så jag jag ger fan i rödlysen, barn, gamla käringar och gubbar, hej och hå! Fem intervjuade cyklister svarade på frågan Vad utgör den största olycksrisken när du cyklar?  Tre av dem svarade "andra cyklister". Nej det är ingen stor undersökning precis som man kan dra några riktiga och vetenskapliga slutsatser av - men om man ser sig omkring så är det inte helt otroligt.  


    

Veckan som gick

var inte alls så händelserik som veckan innan. Och tur var väl det eftersom jag åkte på bältros. En okomplicerad variant får jag säga om jag bortser från klådan, som var minst sagt påfrestande, men någon värk hade jag inte. Jag har hört om mer eller mindre mardrömslika tillstånd i denna sjukdom. En väninna berättade till exempel att en bekant till henne hade som ett brännhett strykjärn på magen i många dagar. Brännheta strykjärn på magen eller någon annanstans eller våldsam huvudvärk som svägerskan hade är jag innerligt tacksam för att jag slapp. Jag tycks slippa undan ganska lätt med det mesta, och tack och lov för det. Är det månne på grund av min godhet?
Troligtvis är det så! Eller vad tror du???? Vare sig hur som helst med den saken men jag är tacksam, det är jag verkligen.
Ettan - vår datakonsult - har varit här och installerat en ny skrivare. Den gamla, som blev minst sagt lynnig på äldre dagar, tvärdog för ett tag sedan. Och utan skrivare kan man ju inte vara!
Tur att det finns konsulter och att vi har några i släkten. Vi är - Maken erkänner det inte riktigt - urusla på tekniska beskrivningar, men det tog även Ettan en stund att få ordning på pjäsen. Maken och jag hade nog fått tillbringa natten med instruktionsboken i högsta hugg.
Tack Ettan! Nu står den här och blänker och hasplar ur sig det ena fina bladet efter det andra. Kom gärna hit när det är dags att byta patroner?
Vi kan försöka, visst kan vi det. Jag har lagrat instruktionerna på säkert ställe.
Men OM vi nu misslyckas.....
Krokusar lär vara på gång i innerstan. Tala om hurtighet och mod.
Och ikväll är det melodifestival igen, något heat på väg till finalen någon gång i....ja, när är det nu är.
I´m not amused - nej, det handlar inte det minsta om snobberi jag tycker helt enkelt att komframochsjungprogram är urtråkiga så jag ska titta på något annat - hoppeligen finns det ett repriserat Morseavsnitt som jag lyckats missa.
Annars ägnar jag kvällen åt Kerstin Ekman. Första delen i Vargskinnet.
Ja, det vet jag väl att det är länge sedan den kom ut, men jag är lite seg numera när det gäller böcker.
Läser inte längre för att man "ska", bara när jag känner lust. Och lusten för Ekmans fattiga Norrland och bygdemål vill inte riktigt infinna sig. Känner jag inte för det litterära så blir det lite ruzzle.

Varje ny vinterdag

är från och med idag en för mycket, sa Maken vid vår frugala lunch.Och jag håller med.
Nu ska du inte tro att jag är sådär väldigt följsam och alltid tycker som han, verkligen inte. Men nu räcker det. Tre månader är helt ok, men nu är vi lovad stark blåst och mer snö. Solen visar sig nu i en hyfsat bred molnglipa - men vi har bara kommit till tidig eftermiddag ännu.
På tal om solen, särskilt diskret är den inte när den, i och för sig mycket välkommen, tränger sig in i mitt hem och avslöjar det mesta som man inte ser när vintermörkret ruvar. Igår grep jag mig, mer med liv än lust, an med sovrummet. Från golv till tak. Och därefter var det kombinerade arbets/gästrummets tur. Det är inte klart än men det ska bli. Kanske det är jättebra med några ytterligare vinterdagar så jag slipper stå där i rök och damm och längta ut.  
I morse fick jag fått reda på var Joar håller hus. Jag efterlyste honom för några veckor sedan eftersom jag saknar honom som programledare i Gomorron. Han har gått över till P1 radio. Så kan det gå och idag var han gäst själv i soffan; lika trevlig som gäst som när han var värd.
Ikväll blir det musselgryta med fänkål och vitlök - oprövat recept i DN idag som jag tycker låter gott. Surdegsbröd och dijonsenap till. Om senapen ska klickas i eller bres på brödet framgår inte - vi får pröva. En klick i grytan är kanske det troligaste.
En vecka som var alldeles ny och fräsch för några dagar sedan har snart passerat. Ska det fortsätta att gå så här fort?
Ja snälla, jag vet att jag pratar mycket om tid - men jag tycker att den slinker mellan mina fingrar,  jag vill hålla den kvar. Jag minns när min salig pappa i 90-årsåldern sa när jag klagade över att tiden bara gick: kära barn, vänta till du blir så gammal som jag, då kan du börja prata om att det går undan. Är det så att tiden går fortare ju äldre man blir? Och än har jag långt till nittio.
Slut för idag! Tack för idag!