Tillsammans med mästerkocken,

han som är tillräckligt bra för att platsa i mitt kök, har jag letat recept på vildand. Leif Mannerström, Per Morberg och Marcus - med efternamn jag inte kan stava till - är mer petnoga. Men de spelar ju i en helt annan division än vi.
Vi köpte en liten fryst pippi igår Maken och jag, som vi ska laga till i morgon - fredag. En liten vildand på extrapris. Ingen av oss har någonsin lagat vildand och har nu enats om ett  recept av Gert Klötske som inte låter så dumt. Enkelt dessutom. Det är roligt att testa lite nytt - ja vildand år ju inte precis nytt som maträtt, men nytt för oss att laga. Blir det bra kan vi ju införliva vildand i vår repertoar när vi har gäster på middag. Alltid impar det på någon.
Morfar jagade och sköt bland annat änder, minns jag, som han hängde upp på uthusgaveln tills det var dags att anrätta dem. Jag tyckte synd om de stackars fåglarna som hängde där. Lite äckligt också. När de var tillräckligt hängda, jag har ingen aning om hur många dagar det rörde sig om, tog mormor fram stora svarta järngryta att steka dem i. Kokbok behövde hon inte, kan inte minnas att hon någonsin läste recept när hon lagade mat. Jag tyckte inte om doften när hon stekte änder, det minns jag tydligt. Och inte gillade jag köttet heller, men hoppeligen har jag ändrat mig. Jag åt väl bara svamp kan jag tro. Ja, förmodligen åt vi svamp till - vi plockade massor när jag var liten, det var ju krigsår och vi som många andra tillbringade mycket tid i skogen för att plocka svamp och bär och odlade dessutom grönsaker av varjehanda slag - skärbönor, morötter, ärter, potatis, gurkor, sallad - vi var ju lyckliga nog att ha ett litet sommarhus och  trädgårdsland. Maken och jag ska ha rotsakskaka till vår vildand, det tror vi passar till och är gott - en för årstiden en lämplig rätt. Lite gelé till kanske och en skvätt gräddsås. Det blir nog bra.    

Vitlöksballaderna.

Jag läser och läser och läser.
En liten bit i taget, varje dag. Varje kväll.
Det är egentligen inte en bok man ska läsa på kvällen men jag har svårt att ta mig samman under dagen. Ett nytt problem. Kanske inte problem, det blir bara inte av av någon märklig orsak, tiden finns ju. Kanske jag saknar ron. Eller är jag inte lika road längre av att läsa? Det vill jag ju vara. Det är klart att jag ska gilla att läsa böcker, det har jag ju alltid gjort. Jag skyller på gula fläcken; det är rätt jobbigt att se suddigt på högerögat. Lite irriterande att bli trött och tappa taget om raderna.
Vad jag tycker om boken? Jag vet faktiskt inte. Inte än i alla fall efter en dryg tredjedel. Svårläst är den definitivt inte, men väldigt, väldigt annorlunda och fruktansvärt grym och otäck. Vad jag vet är att jag är mycket tacksam och ser mig som mycket lyckligt lottad som inte fötts och växt upp på den kinesiska landsbygden.

Inte en lugn stund!

Fullt så illa är det inte, men ibland är man/en - välj vilket du vill ; vad är bäst "man" eller "en"?- lite mer busy än vanligt. Och då är det lite svårt att ta sig samman, slå sig ner och blogga. Det tar i och för sig inte evigheter, men en stund i lugn och ro behöver man/en. Åtminstone jag, en stund utan störande moment. Allra helst ska jag vara ensam hemma så då brukar jag passa på. Inte så att Maken är ett direkt störande moment, men om han mitt i en välsvarvad mening ropar "var är mina tofflor" eller "har du lagt undan mina papper"etc så är det lätt att tappa tråden. Speciellt den där eleganta och enastående roliga formuleringen som man/en tänkt ut. Nu är det i alla fall så att jag varit lite inrutad - möten,(jag är ju bevars politiker på gräsrotsnivå), informations- och utbildningsdagar, ögonläkar- tandhygienist- och frisörbesök,  målerikurs  m m har avlöst varandra. En väldig massa tider att passa har det varit och då är man/en pin trött när kvällen kommer efter att ha visat sig intresserad, trevlig, leende, vänlig, förstående, artig.....
Man eller en? Ja, vad tycker du?
Nu tar det här inlägget en helt annan vända än planerat märker jag. Men kör till!
Man/en och hen är lite intressant.
Varför skulle "en", som för mig är lite dialektalt, vara bättre än "man"?
Egentligen har jag aldrig gillat ordet man. Jag hade en kusin som fullkomligt strödde "man" omkring sig både muntligt och skriftligt och det är och låter rätt trist. Aldrig någonsin sa hon jag; jag vill; jag tror; jag har har lust med; jag har inte lust att; det här vill jag verkligen inte vara med om....! Aldrig!
Men....aldrig i mitt liv har jag tänkt på att det lilla ordet man endast hade med karlar att göra. Jo, självklart när man/en talar om en man, men definitivt inte i såna där allmänna samband där "jag" inte passar. Där jag antagligen är några fler än bara jag.
Nu blev det rörigt, men intelligent som du är så förstår du hur jag menar. Eller hur?
Diskriminerande? Man!
Ja, då får en vara rätt känslig. Klart jag är feminist när det gäller viktiga saker: diskriminering, förtryck och små som stora orättvisor. Men jag står ut att vara med i klumpen "man" när det gäller vem som helst utan att känna mig varken förtryckt, diskriminerad, eller orättvist behandlad. Eller KRÄNKT, som var och varannan numera blir för minsta lilla skitsak.
Hur som helst, det är roligt med ord.
Varför skulle förresten hen vara så fiffigt?
Varför inte hin, hyn, hån, hän eller hön?

Otroligt och ofattbart.
Idag har vi fått inbjudan till vårt tredje 80-årsfirande i vänkretsen.
Vi som alla varit så HIMLA UNGA.
Är det möjligt!
Klart en ska gå!
   

Nu skakar änglarna sina dunbolstrar igen,

sa mormor när det snöade. Och i dag skakar de flitigt ska jag säga. Här ska städas , bäddas rent och friskas upp! Men de  borde skaffa sig nya sängkläder för de gamla läcker något alldeles kolossalt. Ända sedan i går kväll har "dunen" fallit och det ser inte ut att vara slut i brådrasket. Över pallkragen där kryddväxter och smultron övervintrar ligger ett tjockt vitt lager, det ser faktiskt ut som ett mjukt och pösigt bolster.De har det nog skönt, växterna. Hela landskapet är inbäddat och det är tyst som bara den, inte ett ljud från något håll.
Det blir att pulsa på dagens promenad och få rosor på kinderna av ansträngning och kyla - det kan behövas.
Blek men skön heter det ju, men jag håller inte med. Spegeln i badrummet talar sitt tydliga och ärliga språk. Lite överärligt kan jag tycka.

Vet du vad mamils är för något?

Det visste inte jag förrän igår när jag läste Mats Lundegårds krönika i DN. Han har många mamils på sin strandpromenad berättade han. Det har jag också - alltid ganska många, men speciellt många nu efter julhelg och nyårslöften. Mamils betyder Middle Aged Men in Lycra.  

I sista minuten!

Nu har vi sett den! Karin Mannheimers härliga pjäs med tre underbara skådespelerskor: Meta Welander, Yvonne Lombard och Meg Westergren. Ja, det vet du förstås.
Vilken ROLIG kväll! Rolig och samtidigt lite sorglig. Ila dit illa kvickt om du inte redan sett pjäsen.
Vilka skådespelerskor!
Vilken precision i replikerna - man HÖR dessutom vad de säger. Varenda ord. Vis av erfarenhet från andra teaterföreställningar när jag inte uppfattat hälften av vad som sagts på scen hade jag lånat en "hörapparat". Här hade jag nog inte behövt den egentligen, men behöll den på för säkerhets skull. Inte en replik, inte ett tonfall vill man missa.
De här fantastiska superproffsiga damerna har lärt sig DIKTION - utan att låta varken teatraliska eller överdrivna. Dessutom har de den goda smaken att agera vända mot publiken och inte stå och muttra med ryggen åt  den.
Måtte vi få se dem igen. Alla tre tillsammans.
Snälla Karin Mannheimer skriv något nytt för dessa tre teatergiganter.
Ja, det var en härlig afton. Alla som lämnade teatern denna kväll knallade garanterat ut i vinterkylan med ett leende på läpparna.
Och visst känner man igen sig! Man glömmer namn, letar efter glasögon, lägger saker på "säkra" ställen, kollar och om man VERKLIGEN stoppat ner biljetterna i väskan.....  Det var både goda vännerna herr och fru G och vi överens om över ostbrickan och vinet efteråt. Säkert resten av publiken också - behöver jag säga att det var fullsatt och att knappast någon var under 65 år. Skulle jag tro.
 

La Traviata.

Nu ska jag bli lite personlig; I kväll för 50 år sedan var Maken - dåvarande alldeles nyförlovad fästman -  och jag på Operan iförda sprillans nya och blänkande ringar och såg/hörde La Traviata, eller "Den vilseförda", som den också kallas. Särskilt vilseförd var jag inte, vi hade det bra då och vi har haft det bra sedan dess, men det visste vi ju inte då.  
Efteråt skålade vi i bubblande Steinwein - det var det man drack 1963 när det var fest. Vad vi åt minns jag inte. En stor skål räkor kanske med rostat bröd?  
50 år sedan!!!!! Det är länge sedan - men ändå inte. Vi har haft våra ups and downs precis som alla andra, men......vilken TUR jag hade som hittade Maken. Maken till make kanske finns, men det vet jag inget om och jag är väldigt nöjd och glad fär den jag har.
Och hur otroligt det än låter så kanske Maken kunde ha hittat maken till Maka.
Men det har han inte gjort. Jag är ok, tror jag. Vi har klarat oss hittills i ur och skur....nej i nöd och lust heter det ju. I höst blir det guldbröllop - "om vi får leva och ha hälsan", som min mormor alltid sa.
Det säger inte jag; vi tar för givet att vi får det.
Ikväll blir det lammkotletter och Amarone.    

Erlend Loe!

Har du hört talas om honom?
Det hade inte jag förrän häromdagen när Tvåan hade med sig en pocket och sa "den här måste du läsa". Erlend Loe är en ung norsk författare som skrivit flera böcker, den jag har i min hand heter erlend.loe.naiv.super.
"Den är lite lustig, lite speciell men jag tror att du kommer att gilla den" sa Tvåan.
Och det gör jag verkligen. Erlend Loe är en mycket annorlunda och en mycket rolig och högst charmerande bekantskap. Ännu så länge har jag bara läst ett 60-tal sidor, började igår kväll och längtar efter att få fortsätta i eftermiddag. Jag behöver den efter Göran Rosenbergs pappas korta uppehåll på vägen från Auschwitz, som tagit mig lång tid att läsa; så enormt bra men så tung och oändligt smärtsam och sorglig. Jag fick pausa många gånger.
I naiv.super. som betraktas som en generationsroman, söker den ganska vilsna unge mannen - bokens "berättare" och huvudperson - efter sammanhangen i tillvaron. Så står det i bokens baksidestext ooch det verkar stämma.
På sidan 57 funderar han över sin fil.kand-examen som han inte riktigt vet hur han ska använda:
 
"Helst bör jag bli en som gör världen bättre. Det skulle vara bäst. Men jag vet inte om det är möjligt. Jag vet inte vad som krävs för att göra världen bättre. Jag känner mig osäker på om det räcker med att bara le mot alla jag möter.
Det näst bästa är om jag kan bli en sån som inte gör någon skillnad. En som varken gör världen bättre eller sämre. Det är kanske inte tillfredsställande, men jag tror det är åtskilliga i den kategorin. Jag skulle inte vara ensam.
Det sämsta alternativet är att bli en som gör världen sämre. Det vill jag försöka undvika. Nästan till vilket pris som helst. Men jag tror inte det är så lätt. Kanske trasslar jag in mig med några dåliga och oärliga människor. Det kan hända den bäste. Och då sitter jag där. Och världen blir lite sämre och jag slutar att se folk i ögonen som jag möter på gatan. Det är fort gjort."

Ganska tänkvärt och vardagsfilosofiskt, eller hur?
Och nu tar jag en promenad innan jag slår mig till ro i läshörnan med Erlend i väntan på att tennisspelande Maken kommer hem och lagar middag.          

NÄR ska vi lära oss att köpa tåg som passar vårt klimat?

99-åring i skidspåret!

Ja, inte riktigt. Men nästan. På min promenad igår mötte jag ett par som jag känner lite grann sådär. Möts vi så stannar vi och pratar en stund och går sedan vidare var och en åt sitt håll. Jag var ute ensam och gick eftersom Maken motionerade i avlägsna skidspår på TV. Hon - någon har sagt att hon heter Kristina, en annan att hon heter Ingrid och jag vet inte - berättade i alla fall att hon ringt sin 99-åriga faster för att prata bort en stund, höra hur hon mådde o s v. Men faster hade inte TID att prata. Ingrid/Kristina ringde väldigt  olämpligt. Faster tittade på skidtävlingar!!!!!
Apropå Kristina eller Ingrid! Det känns lite fånigt att presentera sig efter flera år. Däremot vet jag att hennes hund, som tyvärr är borta sedan ett par år hette Douglas och hon vet att jag är mattemor till Signe.
Nästa gång ska jag ta mig sjutton tala om att jag heter Ulrika och ta reda på om det är en Kristina eller Ingrid jag har nöjet att konversera.    

Bort med tomtarna!

Tomtarna i köksfönstret är redan lite överspelade känns det som. Det är dags att lägga ner dem i jullådan igen och sätta den på en plats i klädkammaren där jag hittar den utan att leta ihjäl mig nästa gång det är dags för tomtar. Hej då julen och tomtarna! Staffan och de tre hästarna som är kvar åker också ner.Hej då Staffan! Men ängeln får sitta kvar ett tag till. Jag är egentligen inte alls särskilt förtjust i änglar, men den här är ett undantag. Henne är det något alldeles speciellt med. Jag vet inte vad, det bara är så.
OK, jag har tjatat om ängeln förr. Nog om änglar för idag! Men hon kommer nog att återkomma, det får du ha överseende med.
Snöfritt men ganska rimfrostigt idag. Snön är borta nästan helt och hållet på gatorna, bara smutsiga hopsjunkna drivor längs trottoarerna. Och lika smutsiga "berg" i gathörnen.

Janssons frestelse.

Mammas var fantastisk, mammas Jansson.
Katarina - en av de alla närmaste och käraste vännerna - gör också en himmelsk Jansson.
Varför kan inte jag nå dessa kulinariska höjder med min? Jag närmar mig med myrsteg, men myrsteg är små så det lär ta tid innan jag kommer upp i Mammas och Katarinas klass. Min Jansson blir ok, men långt ifrån såååå god som deras.
Hur gjorde Mamma? Och vad gör Katarina som gör deras Jansson är så oändligt mycket godare än min?
En smörad form med ansjovis och spad - Mamma hade vad jag minns alltid Grebbestads så det har jag också - varvat med strimlad potatis och strimlad stekt gul lök och några smörklickar på det bakas i ugnen i ca 20 minuter. Därefter häller man på en rejäl skvätt vispgrädde och sedan får stå i ugnen en stund till. Guldbrunt ska det vara när man tar ut formen.
Att det ska var så svårt att få till? Jag är ju inte heldum när det gäller att laga mat. Men Jansson.....icke.
Kan det bero på skorpsmulorna som enligt receptet ska strös över?
Skorpsmulor är bannlysta hemma hos oss eftersom Maken är glutenintolerant. Men skorpsmulorna kan väl inte ha så stor inverkan på en hel rätt! Eller kan de? Är det så? Någon matsked med skorpsmulor!!!!!

Felicia försvann.

Kan den verkligen vara sann?
Säkert ur Felicias synvinkel kan man ana.
Det är väl så hon upplevt sin barndom och uppväxt.
Utan att på något sätt ta parti för mamman
så kan jag inte låta bli att undra: Var fanns Felicias pappa?
Utomlands, långt bort i Asien. Var det Vietnam?
Men ändå!

Länge sedan Felicias bok var aktuell - ett år kanske - men jag har inte läst den förrän i går.

Fjällbackamorden

fick sin andra chans igår kväll eftersom jag gillar spänningsgenren.
Men nu är det definitivt slut mellan oss.
Borde ha varit efter det första avsnittet.
Tvärslut.
Men jag tänkte att det kanske blir bättre och att det första kanske var ett olycksfall i arbetet. Så var det  tydligen inte. Tittar man på program av det här slaget hjälper det inte med vackra bilder varken från västkusten eller någon annanstans om inte storyn är bra.
Vilket BOTTENNAPP! Bland det allra sämsta jag sett.
Morden i Midsomer, som jag sedan länge glatt avstår ifrån, framstår i jämförelse som små underverk av spänning, genialitet, högklassigt skådespeleri, raffel, dialog .... allt vad du vill! Tycker jag.
Och tycker du något annat så tala gärna om för mig vad det är. Både om Fjällbacka och Midsomer. Något jag inte ser?
Nästa gång SVT ger sig in i spänningsvärlden rekommenderar jag att de åtminstone sneglar på Danmark, som verkligen gör nagelbitare. I världsklass. Nog håller du med om att Danmark är BÄST på sånt just nu. Bortsett från Midsomer så har ju engelsmännen också gjort mycket som är spännande måste jag väl i rättvisans namn erkänna. Och SVT ska ha tack för att de visat så många utmärkta danska, inte att förglömma också en del svenska. Men det är tyvärr länge sedan, de verkar att ha trampat ner sig i den svenska deckardrottningdjungeln. Eller träsket ska man kanske säga. De där "drottningarna" som kommer ut med en ny bok "fortare än en gris blinkar", som Astrid Lindgren uttryckte det.
Inget ont om drottningarna heller. De har också knackat ner en och annan spännande bok. Men de borde ta lite mer tid på sig. Att skriva böcker och skriva bra böcker måste få ta tid. Inte som att blogga precis - men det tar också lite tid.
Deckarkungar!
Jag kom på det just nu - varför pratar vi inte om "deckarkungar" när män skriver den typen av böcker? Det kan man verkligen undra. Många av deckarkungarna är också alltför flitiga, vill ge ut en bok minst varje år. Kvantiteten är viktigare än kvaliteten.
God fortsättningen - men det har jag väl redan sagt.
Och nu ska jag åka till Waldemarsudde om en stund.
               

GOTT NYTT ÅR!

Ett nytt år ligger framför oss. Gott eller dåligt har vi ingen aning om.
Förmodligen både gott och dåligt. Mest gott hoppas jag ju både för dig och mig och världen i övrigt.
Adjö till 2012 - som för mig personligen i stort sett har varit gott.
Inte alltid. Inte varenda dag precis.
Och vad mer kan man önska eller förvänta sig?
Bara konstatera att till skillnad från många, många andra har vi det fruktansvärt bra och att livet är ganska orättvist.
Här gnäller jag för att diskmaskinen håller på att paja!
Men vad är det??? Om man jämför!!!
Istället borde jag vara ytterst tacksam för att vi har haft mat att lägga upp på de där tallrikarna som r diskmaskinen nu vägrar att ta hand om.
Och det är jag! Inga nyårslöften - men jag ska försöka att tänka mig för innan jag gnäller över det som inte är något att gnälla över.
Kjolproblemet?
Det har löst sig. När jag för femtioelfte gången bläddrade igenom min inte särskilt imponerande garderob hängde den där! UNDER en annan kjol. Tyvärr dök det upp ett annat "problem" men av mindre än diskmaskinen. Kjolen har krympt, sitter lite för tight. Jag får på mig den men .....ett och annat kilo ner skulle göra den bekvämare! Så det var bara att plocka fram en annan lite chic sak till gästerna kom - de gamla kära vännerna som vi hade nöjet att vaka in 2013 tillsammans med ätandes och drickandes:
inledningsvis: bubbel med parmesankakor
förrätt: pilgrimsmusslor och räkor på salladsbädd/bubbel
varmrätt: ankbröst l'orange/vit bourgogne
dessert: zabaione med hallon/marsalavin

Hur många av jordens miljarder kan det?