Risotto är inte så lätt att laga.

Jag kan det definitivt inte! Trots att jag gör precis som det står. Rör, rör, rör med stort tålamod (inte min bästa gren) och späder lika tålmodigt och efter hand med buljong, tillsätter så småningom vitt vin och rör slutligen ner nyriven parmesan - aldrig någonsin färdigriven från påse. Men jag har två döttrar som kan, Ettan och Fyran. Båda bjuder på krämiga läckerheter - tack för den med sparris i lördags, Ettan. Supergod! Förresten har jag redan sagt det minst tio gånger. Men jag fattar inte hur det går till. Den flöt ut så elegant. Medan mina risottoförsök ligger där på tallriken i en bastant hög.
I och för sig - större problem kan man ha.

Bodil Malmsten - citat från hennes blogg:

- Någon frågade Montaigne, femtonhundratalsfilosofen och essäisten Michel Montaigne, varför vänskapen mellan honom och hans närmaste vän var som den var.
"För att det var han. För att det var jag", svarade Montaigne.
Är det så enkelt?
Är vänskapen verkligen så enkel?
Jag menar, kan något som är så otroligt betydelsefullt och fint som vänskap vara så enkelt?
Att man på något sätt bara passar ihop?
Visst är det en underbar tanke, som jag haft anledning att begrunda fler än en gång.
Ibland blir den tydligare - tanken på vänskap - rörande, fantastisk och ibland nästan otrolig. Nu senast häromdagen i Linköping. Jag och Maken - har och har haft lyckan att träffa människor av olika anledning vid rätt tillfälle:
Hade jag inte flyttat dit en gång så .....
hade jag gått dit eller dit .......
hade jag inte varit tvungen att ......
hade jag inte haft barn i skolan....
hade jag inte just då varit intresserad av....
Sympati har uppstått. Varför? Ja, den bara finns där.
Ibland omedelbar.
Ibland efter kringelikrokar och omvärderingar - men spirande.
Tack alla, som jag av olika tillfälligheter mött och som av någon anledning gillar mig.
Hoppeligen för den jag är - enligt Montaigne - och att vi på något sätt passar ihop.

Såååå roligt att det går bra för Ericsson! Igen.

Som anställd på Ericsson i ca 15 år så blir man ju glad nu - 15 år senare - att företaget går bra igen, även om man som jag är utan aktier. Heja Vestberg med duktiga medarbetare. Bra jobbat, en vinst på många miljarder. Lite märkligt - nej mycket märkligt i mina ögon - är dock att på min tid var det mångamångamånga miljooooooner som räknades som en bra vinst. Och det är inte så himla länge sedan. Vad är en miljonär idag - när det finns miljardärer?
Tiderna förändras, det är svårt att hänga med i prissättningen och jag tycker fortfarande att till exempel 35-40 kronor för en tårtbit är sanslöst dyrt hur lockande den än ser ut.

Dagens middag - oanrättade "rester" i frysen - var suveränt bra:

2 bitar lax och en bit torsk, marinerade några timmar i
olivolja, chiliflingor, hackad vitlök och lite flingsalt
därefter uppträdda på spett, varvade med cocktailtomater
och grillade i ugnen på högsta volym
Till det:
osthyvelhyvlade gurkskivor, pommes frites på tre potatisar
och.... ett glas Verdicchio från boxen.
Espresso och liten chokladbit.

Ja, det kan väl duga en helt vanlig onsdag.

Inte bara ersättare jag dansar magdans också!

Ännu så länge är mina insatser i det politiska livet väldigt blygsamma. Mycket nytt att lära, inte minst formalia. Insatser är det inte ens tal om. Däremot går jag flitigt på olika möten och försöker suga i mig information av olika slag, lyssnar och lär - så gott det nu går när man stundom har lite teflonminne. Tar mig igenom pappersbuntar, som definitivt inte är särkilt lättlästa. Varför ska man krångla till allt? Så många ändlösa meningar med ändlösa inskjutningar och hänvisningar till paragrafer. Men intressant är det. Rätt kul faktiskt, åtminstone ännu så länge. En ny värld som jag vet väldigt lite om.
Orientalisk dans, d v s magdans är dagens nya upplevelse.
En förtjusande söt och charmig Terese introducerade oss i magdansens mystik. Hon rörde sig enormt vackert; mjuka och rytmiska arm-ben- axel- bröst- rump- och höftrörelser till orientalisk musik. Vi, hennes elever - ett tiodal damer alla säkert minst 65+, fladdrade på så gott vi kunde och försökte se förföriska ut i leggings och sjal om höfterna. Ja, det var kul. Kändes skönt. Och jag ser fram emot nästa tisdag. Undrar om jag äntligen hittat rätt när det gäller motion, förutom att promenera i rask takt förstås. Är magdans min grej? Ja, det återstår att se! Jag har trott det förut - och tröttnat!

77 fel vareviga gång!

Regelbunden felsökning på SPAM fighter ska man ju göra. Det är inte ett bestämt antal dagar mellan mina felsökningar, men jag gör det i alla fall varje vecka. Ibland oftare, men inte varje dag Och visst är det väl lite konstigt - varje gång hittar SPAM fighter 77 fel.
Varje gång trycker jag på åtgärda och får besked om att de 77 felen är fixade och "din dators tillstånd är utmärkt".
Är det samma 77 fel som dyker upp veckan därpå eller bara några dagar senare?
Eller är det 77 nya fel?
Och varför är det ALLTID SJUTTIOSJU?

I natt har jag bott på hotell!

Hotellet var väldigt stort och jag gick omkring i vindlande korridorer för att komma till mitt rum. I ett hörn hittade jag ett ljusgrått skåp - en gammal skänk som normalt står i mitt sovrum, vilket naturligtvis förvånade mig. Varför stod mitt skåp här? Jag öppnade dörrarna och gick igenom lådor och hyllor. Skåpet var fullt av trasiga saker. Ingenting var mitt, ändå kände jag igen allt. Jag tog ut en del saker för att ta med mig dem, allt var ju mitt. Men insåg att jag inte kunde få dem med mig.
Naturligtvis var det en dröm. Var kommer allt ifrån?
Var drömmen ett resultat av gårdagen kanske? Då Maken och jag deltog i en konferens med vårt politiska parti där vi är numera är medlemmar.
Det var faktiskt som att öppna ett skåp och se saker som man bör ta hand om och jobba med. En intressant dag. Något nytt och spännande. Man blev engagerad - det finns mycket att göra. Och mycket att sätta sig in i innan man verkligen kan uträtta något. Dessutom är det väldigt roligt att vid mogen ålder se ett nytt arbetsfält framför sig.
Eller är skåpet en symbol för något helt annat?
Gamla dåliga samveten! Och nya? Vem har inte det?
Saker man ältar om och om igen? Nej ältar gör jag faktiskt inte - livet är idag. Gamla surdegar är rena giftet mot en själv. Preskriberat är preskriberat.
Men en och annan mörk stund har vi väl alla. Det kanske är dom som står i skåpet.

Mmmmmmmmmmm - Lindt Exellence Cranberry Intense!

Sorry Marabou, men jag lånar mmmmmmmmm.
Det ska man givetvis inte göra.
OBS! För detta får jag inte ett öre i reklampengar.
Snälla! Prova Lindt Exellence Cranberry Intense.
Vilken njutning.
Bryt en bit av den 70%-iga chokladkakan.
Stoppa in den i munnen.
Tugga inte!
Låt den mörka chokladen smälta i munnen tills du bara har bären kvar.
Tugga!
Njut av den friska bärsmaken som blandar sig med chokladen.
Bara sååååååå gott.
Ta gärna en bit till - även om du som jag är på en helt annan diet.
Men herregud, det är ju lördag.
NÅGOT måste man ju få unna sig eller hur?
Något javisst!
Snälla Eternellen, du har ju redan unnat dig ett par glas rödvin! Då hjälper det ju inte att du petar i dig Allévo, eller vad det nu heter.
Jodå, imorgon är åter en dag. På måndag åter en och sedan hela veckan.

27 minuter längre mellan soluppgång och solnedgång än förra veckan!

Tack Tvåan för den upplysningen. Och nu är det kanske en halvtimme.
Det går ju fort. Och visst märks det klara dagar. Såg en märklig måne häromkvällen då det verkligen var mulet. Mycket konstig såg den ut. Och undra på det - det var en strålkastarbelyst skylt i toppen på en jättehög byggkran.

Jag undrar om Sisyfos hade en svart lurvig hund!

Hade han en dammsugare också!
I så fall vet jag precis vad sisyfosarbete är;
man dammsuger i varenda skrymsle;
sätter in apparaten i städskåpet;
hittar omedelbart en ny svart tuss;
och en till och ännu en. Ja så håller det på.
Men glad och trevlig är hon, Signe.
Och vad gör en och annan svart tuss? Egentligen.

"Herre min Gud vad den månen lyser......."

Så skrev Gunnar Wennerberg en gång. Eller var det Birger Sjöberg? Eller Bellman kanske? Måste kolla på Google - men jag håller tills vidare på Gunnar W. Säker kan man inte vara på sitt minne. Och det litterära kan verkligen slinta.
Samma sak kan jag säga idag och det är dit jag vill komma, men: Herre min Gud vad den solen lyser.....så pass att jag fick byta plats vid frukostbordet, kunde inte läsa tidningen.
Härligt! Fåglarna kvittrar i linden när dom inte klänger i matautomaterna och proppar i sig mest hela dagen av frön och talgbollar. Nu ska man väl inte lockas med i våryran - inte ännu i alla fall, SMHI säger något helt annat. Hur som helst så gläds jag just nu, bäst att ta vara på stunderna som bjuds. Och våren den sköna är i alla fall inom räckhåll om några månader sådär. Även om man som jag gillar årstider så visst längtar man.
Nu har jag kollat - det var Gunnar Wennerberg. Känner mig riktigt bildad!

Plötsligt är klockan tio i fyra - och jag har ingen aning om vad jag gjort med min dag.

Jag lever med Allévo!

Ja, faktiskt sedan en vecka tillbaka och vi har nu börjat andra veckans frukost/lunchförhållande. Bra i längden eller ej, det återstår att se. Men lite nöjd är jag - blixtlåset i 42-jeansen går att dra upp utan större besvär. Vad det innebär i kilon vet jag inte, jag är inte så pigg på att ställa mig på vågen.
Direkt god är den inte min kick start shake med chokladsmak, men helt OK. Mätt blir ja och inte speciellt sugen varken mellan frukost och lunch eller lunch och middag. Middag äter jag som vanligt, men bara EN portion, som är något mindre än jag brukar äta. Ett glas vin till - alla tar ETT glas vin - och jag brukar nog ta två i vanliga fall - men nu blir det högst 1,5 på vardagar. Det gäller ju att inte falla ur alltför fort!!!! Eller hur? Hur skulle det se ut med en massa volanger av skinnslamsor hängande runt kroppen?

För att tala om något helt annat
så är det fruktansvärt fult och grått utomhus med pågående slask. Smutsig snö och stora sjöliknande pölar överallt. Men stopp och belägg! Tänker man Queensland så är ju våra pölar inte ens skuggan av en bagatell. Skärpning Eternellen! Var glad att du inte vadar omkring till midjan och stöter på en hungrig krokodil med smak för äldre och lite småsega damer.

Nytt ämne: julen är över.
Tomtegruppen vilar sedan en vecka ut i tomtelådan tillsammans med älsklingsängeln. Älsklingsängeln förresten! Jag har ju bara en, men den är det lite speciellt med. Dagen efter tjugondagknut åkte stjärnlampan i köksfönstret in i garderoben - mer pynt än så har jag inte framme numera. Vita amaryllisen och dito azaleor har vissnat. Vita julstjärnan står kvar, lika fräsch som när jag köpte den. Givetvis borde jag vara glad för det men även om den är vit så är den en typisk julblomma och överspelad på något sätt. Nu är det krokus och pärlhyacinter som gäller. Och tulpaner förstås. Ska ta en tur till ett av mina favoritställen i veckan - Brunnsvikens trädgård.

Folk som går på operan är inte IKEA:s primära målgrupp!

Kan ni tänka er att delta i finansieringen av ett nytt operahus?
DN har har frågat representanter för några stora företag och politiska partier och redovisar svaren i en tablå på kultursidan idag.
En av de tillfrågade heter Ylva Magnusson, presskontakt på IKEA. Hon säger så här:
- Folk som går på operan tillhör inte vår primära målgrupp. Vi har därför inga planer på att sponsra ett nytt Operahus i Stockholm.
Nähä! Jag trodde att alla, precis alla tillhör IKEA:s målgrupp. Visst riktar man sig kanske särskilt till dem som behöver möbler och inredningsdetaljer och inte har råd att handla på Nordiska Galleriet, Svenskt Tenn och liknande butiker. Men skulle operapubliken vara ett undantag från det? Det tror inte jag. Snälla Ylva, vakna - de flesta operabesökana har säkert både en Billy och lite till. Det är faktiskt helt vanliga människor som går på operan.
Det vore intressant att höra vilka svar Ylva Magnusson skulle få om hon ställer sig utanför operan en kväll och frågar inströmmande publik om dom varit på IKEA och handlat någon gång. Då kanske hon skulle upptäcka att även operapubliken hör till IKEA:s kundkrets. Kanske inte ett tillräckligt starkt skäl för att gå in med miljarder och bekosta ett nytt operahus - men det är en helt annan sak.

Jag skriver bara för mig själv.....

är det många bloggare som säger. Även jag har kläckt ur mig det någon gång - "det är väldigt kul att blogga men jag gör det bara för mig själv".
Men handen på hjärtat, är det verkligen det vi gör; skriver bara för oss själva? Är det inte lite falsk blygsamhet? I så fall skulle vi väl pränta fint i dagbok eller skriva worddokument istället för att vara ute och fladdra i rymden. Jag erkänner villigt att jag är glad och tacksam för alla bloggbesök. Jätteglad.

Fjällvärlden sjunker undan.

Det vill säga fjällvärlden på Täbys breddgarder. Inte så Årelikt längre.
Det är smutsigt och fult.
Det töar. Det droppar. Dripp, dropp, dripp, dropp.
Snöhögarna sjunker ihop och väl är väl det på sätt och vis.
Snön dunsar ner från taken i stora sjok.
Se upp därnere! Duns, splash, duns, splash!
Istappar lossnar och rasar ner.
Kras, kras - störtdyker ner i smältande drivor.
Se upp därnere! Akta huvudet!
Halt som attan. Broddar på.
Och Ranelid dansar i TV4. Utan broddar på spegelblankt golv.
Dödsskjutningar i Arizona.

Ännu så länge är det fint med snön.

Vitt och vackert. Härligt. Jobbigt bara att klä på sig så många lager när man ska ut! Ja,men vadå? Såå jobbigt är det väl ändå inte!
Men om det fortsätter och fortsätter och fortsätter? Vi har inte kommit till mitten av januari än och vintern har pågått i snart två månader.
Andra halvan av januari är kvar.
Hela februari.
Mars - kanske.
Ja då är det skönt att få en paus.
Tänk en sandstrand.
Tänk sol och värme.
Tänk en vattentemperatur på sådär 20-22 grader.
Ja, jag tänker: sandstrand, sol, värme, bad- och simbart - inga leggings, inga tröjor i lager på lager.... ingen mössa, ingen halsduk - kanske en liten sjal till kvällen.
Bara gå ut och VARA.
Underbart.
Men ännu så länge är det som pågår helt OK- jag gillar vintern. Också.
Och visst är det något visst med att längta?
Om en halvtimme - dags för På spåret, som både värmer, roar och bildar - välkomna tillbaka Christian och Fredrik, jag har saknat er. Varför jul- och nyårspaus? Nu kan det gärna snöa en stund till. Kom gärna med några resmål som jag kan gissa - allra helst FÖRE både Maken, dressinen och förstaklassvagnen, det är då det är lite extrakul.

Morgonstund har guld i mund!

Vad betyder det egentligen ? Guld i mund!
Är det morgonsolen som stiger upp man tänker på?
Eller är den som är uppe tidigt lite extra duktig och med nit och flit verkligen tar vara på dagen från arla: "carpe diem" som alla svänger sig med.
Inte är det särskilt guldigt varken i mund eller någon annanstans. Inte just nu. Mörkt så in i norden. Nej snön, den vita nyfallna snön lyser förstås upp. Men inte som guld. Ändlöst och andlöst vitt är det. Precis som i Åre eller annan nordligt belägen plats - upplogade snöhögarna ser ut som mindre fjäll och gator/vägar blir smalare och smalare.
Gå och lägg dig Eternellen, tidningen har ju inte kommit än och här har du suttit sen före fem, utan guld i mund, bara druckit en stor mugg café au lait - det kanske är det som är guldet i munden denna morgon.

Oprah, Amelia, Kattis och Blossom.

Rubricerade damer har ett gemensamt: ett eget magasin som bär deras namn. Samtliga - Oprah var först - har sin bild på framsidan på varteviga nummer - ganska trist i och för sig. Amelia sitter förstås inte på Amelia utan på M - rätt ska vara rätt. Och det är M jag köper någon gång. De andra ser jag bara i tidningshyllorna.
Samtliga framsidesbilder på dessa kvinnor är retuscherade på bästa Hollywoodmanér - kanske inte Blossom, jag hoppas på henne.
Släta som 20-åringar är dom, inte en linje, inte en prick som visar att dom hängt med ett tag. De evigt leende ansiktena ser lite förstelnade ut. Vackra? Ja, det är dom väl, men opersonliga.
Man är ingen daggfrisk rosenknopp när man är 40 än mindre vid 60. Och 70 ska vi inte tala om - men ingen av tidningsdamerna har hunnit så långt.
Duger inte Oprah som hon är? Duger inte Amelia? Duger inte Kattis?
Duktiga och mycket framgångsrika kvinnor är dom ju allihop med en strålande karriär både bakom och troligen också framför sig. Snygga precis som dom är. Intressantare.
Är det så hemskt att visa sig som man är, att man inte längre är jätteung?
Är det så fult att livet sätter sina spår?
Amelia med sin M vänder ju sig direkt till en målgruppen 50+ som inte längre är särskilt rosenkindad och klarögd längre.
Även kvinnor med rynkor kan vara snygga och fräscha. Någon har sagt ungefär såhär "det finns inget i en människas liv som är så fort övergående som ungdomen".
Får vi leva så är vi äldre mycket längre.

Nu har datorn fått hispan.

Och det får jag också. Blir galen när den bär sig konstigt åt. Hela långa listan "favoriter" är plötsligt puts väck. Bara sådär! Och jag har ta mej tusan inte gjort något som jag inte ska.
Eller har jag? Jag är inte helt pålitlig, men den här gången är jag till 99% bergis på att jag är oskyldig.
Privata datahjälpen är larmad. Bara att ge sig till tåls - men arg kan jag väl få bli. Inte på datahjälpen förstås utan på den förbaskade tekniken som man är fullständigt i händerna på.

Värst vilket bladande.

"Nu vänder vi på bladet och går vidare" har nästan blivit ett bevingat ord sedan kungen vände härom veckan.
Lustigt, uttrycket är ju inte precis nytt. Vi har hört det förut. Och nu superinne. Bara sådär. Som att knäppa med fingrarna. Alla vänder blad.
Vilka blad ska du vända?
Vilka blad ska jag vända?
Ja, just nu ska jag vända blad i min något röriga receptpärm och leta efter laxtartar med dill, som jag ska bjuda morgondagens lunchgäster som förrätt. En förträfflig liten sak kan jag säga. Hittad på recept.nu en gång när jag hade en liten laxsnutt, som jag inte visste vad jag skulle göra med.

Behagfullt åldrande.

Den här underbara buketten fick jag - Maken var väl också med att dela på stjälkarna antar jag - på julafton av Ettan, Tvåan och Trean i min/vår lilla barnaskara.

Barnaskara!

Kom osökt att tänka på Tryggarekan, det lät ju så när man inte fattade vad man sjöng.

Tryggarekan! Man bara hörde och lärde sig texten precis som man upfattade den och tänkte aldrig på vad det var för någonting.

Vad sjutton är tryggarekan? Och vem är barnet Sanna?

Varför sjöng man om just Sanna? Vad hade den ungen gjort som var så märkvärdigt?

Detta var en parentes, åter till buketten.

Min lilla barnaskara vet att jag älskar vita blommor.

Så varför fotograferade jag inte den underbart fräscha buketten då? På julafton.

Ursäkt: det var ju sill, skinka, dopp och en massa annat att stå i.

Dagen före trettondagsafton ser den ut så här.

Håll med om att den är fin, om än inte så fräsch.

Önskar att jag kunde åldras med samma behag.

Mormors födelsedag.

Mormor fyllde år den 4 januari, men nu är det länge sedan hon firade födelsedag. Hon dog några dagar före jul för en massa år sedan, 1951 kanske. Årtal är inte min starkaste sida.
Mormor Anna, som jag uppenbarligen visste så lite om skulle det visa sig. Det innebar i sin tur att det var en hel del jag inte visste om min mamma. Om mamma, som verkligen var en rak person - sa vad hon tyckte och tänkte om det mesta.
Men hemligheter finns nog i alla familjer; sådant som barn och barnbarn inte får veta av någon anledning; sådant som är svårt att fatta och acceptera den dag man av en händelse råkar få veta; sådant man inte för sitt liv kan förstå att ingen berättade.
När jag "fick veta" fanns ingen att fråga; mamma hade precis gått bort.
Och det är snart 30 år sedan.
Mormors hemlighet? Att mamma och hennes syster var döttrar till en annan man än den som blev min Morfar - min Morfar med jättestort M.

Nytt år - ny design.

Välkommen!

Du har kommit rätt även om du inte känner igen dig.

Eternellen har förnyat sig. Man ska ju inte stelna till.

Nyåret har hittills varit vilsamt - utom på nyårsnatten, efter underbart nyårskalas när vi i bästa Widdingstil "bengick" (inte Stockholm- Umeå) men väl två kilometer inom Täby i djup nysnö och virvlande snöyra. Både lite härligt och lite äventyrligt var det.

Foto: Charlotte