Varje ny vinterdag

är från och med idag en för mycket, sa Maken vid vår frugala lunch.Och jag håller med.
Nu ska du inte tro att jag är sådär väldigt följsam och alltid tycker som han, verkligen inte. Men nu räcker det. Tre månader är helt ok, men nu är vi lovad stark blåst och mer snö. Solen visar sig nu i en hyfsat bred molnglipa - men vi har bara kommit till tidig eftermiddag ännu.
På tal om solen, särskilt diskret är den inte när den, i och för sig mycket välkommen, tränger sig in i mitt hem och avslöjar det mesta som man inte ser när vintermörkret ruvar. Igår grep jag mig, mer med liv än lust, an med sovrummet. Från golv till tak. Och därefter var det kombinerade arbets/gästrummets tur. Det är inte klart än men det ska bli. Kanske det är jättebra med några ytterligare vinterdagar så jag slipper stå där i rök och damm och längta ut.  
I morse fick jag fått reda på var Joar håller hus. Jag efterlyste honom för några veckor sedan eftersom jag saknar honom som programledare i Gomorron. Han har gått över till P1 radio. Så kan det gå och idag var han gäst själv i soffan; lika trevlig som gäst som när han var värd.
Ikväll blir det musselgryta med fänkål och vitlök - oprövat recept i DN idag som jag tycker låter gott. Surdegsbröd och dijonsenap till. Om senapen ska klickas i eller bres på brödet framgår inte - vi får pröva. En klick i grytan är kanske det troligaste.
En vecka som var alldeles ny och fräsch för några dagar sedan har snart passerat. Ska det fortsätta att gå så här fort?
Ja snälla, jag vet att jag pratar mycket om tid - men jag tycker att den slinker mellan mina fingrar,  jag vill hålla den kvar. Jag minns när min salig pappa i 90-årsåldern sa när jag klagade över att tiden bara gick: kära barn, vänta till du blir så gammal som jag, då kan du börja prata om att det går undan. Är det så att tiden går fortare ju äldre man blir? Och än har jag långt till nittio.
Slut för idag! Tack för idag!