Härlig är jorden!

Särskilt en så vacker morgon och dag som denna.
Stavgång strax efter sju -
viken spegelblank, bländande solljus, dunkelgrönt i djungeln,
fåglarna sjunger. Vet dom inte att vi passerat midsommar? Har kanske inte märkt det.
Joggade några hundra meter,
precis som Blossom rekommenderade i gårdagens DN.
10 minuter promenad - 10 minuter jogging - 10 minuter promenad, totalt 30 minuters motion för den som vill komma igång och inte är alldeles otränad. Ja, alldeles otränad är jag inte, går ju med mina stavar nästan varje morgon för sjutton. Så egentligen är jag igång sedan länge.
Det blev 40 minuter. TIO minuter mer än rekommenderat. Gud, vad spänstig jag är!
Bonusdags!
Av med träningskläder och på med baddräkt.
Ingen match klättra ner i böljan. Ljuvligheters ljuvlighet, 20 grader.
Simmar 30 tag sådär - dååå susar svanen ut från vassruggen och markerar revir, glor stinnt på mig. Vad har jag i hennes/hans vik att göra? Jo, du svan, viken är min också. Jag bor ju här.
Vänder i alla fall, vill inte ha tjyvnyp av svan och simmar 60 tag åt andra hållet och vänder igen.
Svanen har inte följt efter, men ligger kvar och lurpassar.
Stretching på bryggan - precis som Blossom sagt.
Hon har inte nämnt något om simning efter motionen - men är man lite tränad så är man.
Frukost och tidning på altanen.
Och sedan - går långpromenad i rask takt i 1,5 timme med maken.
Tjusig idrottstyp!!!!
Jag hoppas att regelbunden rörelse ska bli ett "måste". Så känns det för Blossom. Blossom måste röra på sig för att må bra. Mitt "måste" kanske kommer, jag försöker i alla fall framkalla det. Hittills har jag bara kommit fram till att det är skönt att röra på sig och att jag känner mig sällsport nöjd efteråt.
Härlig är jorden.
Härligt är livet såhär i sommartid.
Och visst mår man bra av att röra må sig. Hoppas "måstet" börjar i morgon.

Passa på - ta vara på rycken!

Idag fick jag ett ryck, det är inte ofta dom är så intensiva som det här: fönstren ser förfärliga ut, nu måste jag göra något. Bums. Sagt och gjort nu har jag fixat alla fönster. På en söndag!
Ryck håller sig inte alltid till vardagar. Mamma hade fått slag. Hon var varken särskilt religiös eller kyrklig - ja, vi bodde ju nedanför domkyrkan förstås - men hon hade en mycket bestämd uppfattning om vad man kunde göra och inte kunde göra på just söndagar. Vilodagen. Och fönstertvätt var det inte tal om. Eller städning överhuvudtaget. Möjligen kunde hon väl vattna och plocka lite med blommorna i fömstren och samtidigt kolla kyrkfolket. Och damma lite om hon hittade ett korn någonstans. Laga mat gjorde hon förstås, mycket gärna till och med och att vispa ihop en sockerkaka var också tillåtet.
Dottern hennes har i alla fall tvättat fönster och är väldigt glad över att rycket kom idag - bra blev det också - även om det både råkar vara söndag och sommarens hittills varmaste dag. Men 50 minuter rask stavgång i morse och 120 simtag gjorde susen som vanligt - det piggar alltid upp men leder inte särskilt ofta till stordåd i städning.

Egenodlad färskpotatis det godaste som finns.

Tack och lov så finns det finns några primörer kavar. Egenodlad färskpotatis är en. Färsk sparris släng dig i väggen - nej, det var dumt sagt, sparris är underbart, men nypotatisen slå sparrisen. Med en smörklick oc några saltflingor det godaste som finns. Rena lyckan.

Lön för odlarmöda.

Så här stor blev den, potatisskörden. Upptagen idag på midsommarafton och ska ätas till sill och strömming.

Glad midsommar!

Man säger glad midsommar, glad pingst, glad påsk men god jul.
Något att fundera på. varför är det så? Språkfrågor är spännande tycker jag.
Glad jul kan man önska.
God midsommar låter lite knäppt.
Likaså god påsk och god pingst.
Och Glatt nytt år! Nja, det säger man ju inte. Och varför det egentligen. Glatt nytt år!
Hur som helst - nu önskar jag mina bloggläsare en riktigt glad och trevlig midsommar.
Umgås med familj och vänner,
ät god mat, ta en snaps och en visa till sillen
och några glas vin till grillen (dåligt men i alla fall ett rim - det bara blev så),
dansa små grodorna och skära, skära havre,
gå ut i aftonenens gröna lund,
vaka in årets ljusaste natt och dess dofter av nyponros, gräs, pion, kaprifol,
kolla soluppgången - om du orkar,
ta ett ett nattdopp innan du somnar - ett dopp, ingen simtur,
plocka dina sju blomster, kan var lite kul, man vet aldrig....
och framför allt: njut av livet.

Temperaturen stiger.

I vattnet. 16 grader igår morse.
18 i dag på morgonen. Vid 07.00 sådär.
Och nu för en stund sedan vid 15-tiden - 20 grader.
Inte bara vid ytan utan rätt långt ner känns det som.
Och solen bara lyser och lyser
Sommar, det är skönt det.

Sommarjobb.

Två unga killar, sådär 16-17 år står på min gård och gör just ingenting. Meningen är väl att dom ska gallra häcken. För det är i alla fall där dom är. Började klockan 7.00 skulle jag tro. Åtmionstone var dom utanför mej strax efter. Med radion på ganska högt.
Pojkarna har haft TUREN att få ett sommarjobb. Ett ganska bra jobb, kan tyckas, och att få vara ute i friska luften måtte väl också vara ganska åtråvärt speciellt en morgon som denna med sol över spegelblankt vatten.
Vad gör dom då? Vad får dom betalt för?
Som jag kan se - och det kan vara så att jag är en surkäring - så sköter dom arbetet bokstavligt talat med vänster hand. Att sköta jobbet med vänster hand kan man möjligen göra om man är en fruktansvärt rutinerad trädgårdsarbetare. Och här är det definitivt inte fråga om rutin. Den blonde petar - just petar - halvsovande och intresselöst med en skyffel i jorden runt i gårdens häckar. Den mörke krafsar lika halvsovande och utan minsta intresse med en räfsa. Båda använder bara ena handen och armen.
En arm och hand när man skyfflar och räfsar!!!!
Man undrar var arbetsledningen håller hus - på semester kantänka. Allihop.
Vid 7.30 vilade dom sig på en bänk ganska länge.
Och nu har dom försvunnit helt ur min åsyn, och väl är väl det så slipper vän av ordning - i detta fall Eternellen - reta upp sej.

Ett strålande brudpar!

Att Victoria och Daniel är skapta för varandra kan ingen tvivla på. Vilken tur att ödet lät dem mötas. Lyckligare par har aldrig skådats. Deras kärlek går rakt in i hjärtat. Så påtagligt stark. Man rörs till tårar - sitter där vid sin teve i NIO timmar och sväljer och torkar - och bara njuter och glädjer sig åt deras lycka.
Och Stockholm visade sig från sin bästa sida. En enastående vacker inramning till ett absolut självlysande brudpar.

Hagelskur och åska!

Den 18 juni! Hagel och åska?
Dra på trissor! som man sa i min ungdom.
Himlen är nattsvart och haglen smattrar och hoppar i asfalten.
I USA har man arkebuserat en fånge som suttit i fängelse sedan 1985 för mord.
Pang, pang, pang!
Han hade bestämt själv hur han skulle avrättats.
Sympatisk var han inte. Definitivt inte.
Tvärtom. Han saknar helt sympatier.
Men ändå, snälla USA.
Avrättning? Vi skriver ändå 2010.
Har vi inte kommit längre? Har ni inte kommit längre?
Så fruktansvärt grovt: vi borde ha lämnat öga för öga, tand för tand för mycket länge sedan.
Varken våld/mord eller avrättning kan aldrig någonsin bli OK.
Och nu! Plötsligt!
Ösregn i solsken! Vädret kan vi aldrig göra något åt.

Rojalist är jag - men inte fullblods.

Ja, så är det nog om jag ska vara helt uppriktig.
Det är lite härligt med en kungafamilj och samtidigt lite fel.
Även om man bara är åskådare så visst är det underbart med pomp och ståt, glitter och glamour, vackra miljöer, fantastiska blomsterdekorationer, snygga människor i eleganta kläder. Kungligheten personifierar ju allt det där. Lite tjusigt. Lite speciellt. En del av vår historia. Visst behöver vi festen och glansen, guldkanten. Men det ska erkännas, guldkant på guldkanten kan bli lite för mycket - hausseningen i alla medier till exempel.
Javisst, det är i högsta grad otidsenligt att ett ämbete skall ärvas, att man föds till att representera sitt land. Men samtidigt - dom gör det bra, både dom som är födda till det men även dom som fått lära sig i vuxen ålder genom ingifte, drottning Silvia till exempel. Och Daniel är väl en utomordentlig nybörjare.
Hur som helst , på lördag ska jag bänka mig framför teven hela dagen. Nästan i alla fall. Och jag ska kosta på mig en och annan tår - sådana där man fäller av rörelse - och även annan tår, skål i bubbel för Victoria och Daniel.
Jag hoppas att Victoria får tåga in vid sin pappas arm när hon nu vill det. Är det någon som har med det att göra över huvud taget? Varför ska man lägga likavärdes- och könsaspekter på precis allt?
Särskild spaning: de tre äldsta Hagasessorna, mina jämnåriga - Margareta, Birgitta och Desirée. Tänk så många Margaretor och Birgittor det fanns på den tiden. Däremot blev Desirée aldrig särskilt stort, för franskt och utländskt kantänka.
Bilderboken Sessorna på Haga har jag kvar fortfarande och den är väldigt välläst. Jag bläddrade gärna i den när jag var liten, särskilt i sällskap med faster Elsa som var mycket intresserad av kungahuset. Hon hade en samling mycket eleganta tidningar i folioformat med bilder från kungliga evenemang - bröllop, jämna födelsedagar, jubileer med mera. Dom tittade vi nästan varje gång när jag besökte henne.
Just nu dök det upp ett litet minne från ingenstans.
Jag var väl 5 år någonting och hade snörpt ihop en liten duk. Mina morföräldrar som bodde i Stockholm var och hälsade på - antagligen hjälpte mormor mig att sy. När dom åkte hem bad jag morfar gå till Haga med den lilla duken och ge den till prinsessan Margareta. Det lovade han förstås att göra och berättade sedan att Margareta blivit så glad!!!!
Min morfar var en mycket rak och sanningsenlig man, men där tror jag att han ljög.

Bröllopsyra.

Det är svårt att undgå - bröllop, bröllop, bröllop! Överallt - så det är lika bra att ryckas med i bröllopsfirandets alla turer och spekulationernas eldorado. Lite jobbigt med alla gissningar hit och dit. Men visst måste jag titta på lördag. Hela dagen.
Söta är dom. Och så uppenbart kära. Två otroligt sympatiska personer - Victoria och Daniel. Må dom få en stund för sig själva denna dag och slippa dela allt med svenska folket och andra som gärna vill se och höra. Det är ju ändå dom två det handlar om. Och må dom komma iväg till en plats där de slipper vakande ögon och kameraobjektiv.
Jodå, jag har också spekulerat - om brudklänningen - tror fortfarande på långärmad och stram, smal elegans. Inte höghalsat men lätt urringat - synliga nyckelben kanske. Definitivt inte djupt dekolltage.
Och så får vi väl alla hålla tummarna för vädret - DET FÅR INTE REGNA. Allt går att planera i detalj - men blå himmel och solsken kan ingen fixa. Ser lite mörkt ut. Men prognoser har ju slagit fel förr.

Äntligen lyfter den!

Det handlar förstås om skatungen jag skrev om igår. Har oroat mig hela dagen eftersom jag inte sett röken av den. Men så satt den där plötsligt på sandlådskanten och fortsatte med nyvunna flygkunskaper till rutschbanan några meter bort, glatt påhejad av sin stolta skrattande mamma. Inte långt, men i alla fall. Den är på väg! Och katterna är hoppeligen lurade på konfekten. Och jag har ett bekymmer mindre. Kanske det är så med alla fågelungar, att de måste få lulla omkring lite själva och så vips fattar dom hur dom ska göra. Precis som småbarn när dom tar sina första steg. Ja, vad vet man om skatungar och deras beteende?

Vad gör man med en skatunge som inte kan flyga?

Skatungen är nästan lika stor som en fullvuxen skata men med kort stjärt. Den knallar lite planlöst omkring i buskarna på min gård och pickar. Den kan inte flyga, har antagligen inte hunnit lära sig konsten. Går man omkring på marken är det väl inte lätt att få luft under vingarna och ta sig upp. Mamman - tror jag - vaktar den lite då och då, flyger omkring och tjattrar vilt när fara oftast i form av katt hotar. Pappan ställer upp ibland, särskilt när katt finns i närheten. Då är det liv i luckan. Jag har sett hur de med sitt gemensamma tjatterskratt och intensivt flaxande skrämt iväg katten.Var syskonen är vet jag inte, det är möjligt att de är utflugna och att den här ungen inte är lika försigkommen. Eller fick det unga paret högst uppe i linden bara en enda unge?

Joyce Carol Oates.

Hon brukar skriva mastodontromaner på många hundra sidor: Blonde över 800. Dödgrävarens dotter 650 någonting. Och så denna lilla på 165 sidor, inte hennes senaste men den jag just läst: VÅLD, en historia om kärlek.
Oerhört starka romaner alla tre. Jobbiga att ta sig igenom därför att de är så fruktansvärt och utstuderat otäcka, så ohyggligt grymma, inte minst den här lilla korta.
Jag tycker inte om henne - men tycker om henne.
Jag vill inte läsa hennes böcker - men kan inte låta bli. Inte helt i alla fall. Hon är ju otroligt produktiov och jag har bara läst dessa tre.
Den första fick jag nog av efter 50 sidor eftersom jag förstod - eller trodde mig förstå - vad som skulle komma. Den handlade om en liten flicka och hennes relation till sin farbror som var boxare. Jag minns inte titeln. Vill inte minnas den.
Jag vet att grymhet finns. Men jag vill egentligen inte veta vilka uttryck den tar sig.
Jag är precis som strutsen. Vill inte se.
Önskar att jag gick ut i verkligheten och tog tag i den. Ruskade om.
Önskar att jag vore en kvinna som Ingrid Segerstedt Wiberg, som nyligen gick bort - en sann liberal och stark, modig kämpe för mänskliga rättigheter.
Varför är inte jag en sådan?

Och nu en upprepning!
Läs Maciej Zarembas artiklar om vuxenmobbning i DN. Fruktansvärd och upprörande läsning. Han sätter strålkastare på ett av samhällets svarta hål. Riktigt svart och riktigt grymt. En skamfläck.

Premiärdopp i Värtan!

Just dopp, ingen simtur. 16 grader i vattnet.
Underbart att sommaren är här. För det är den väl!

Oh, my God!

Oh, my God! Så skriker man i alla TV-program när något oväntat inträffar. Oh, my God!
Och "oh my God"
säger jag när jag tittar i min dubbla pallkrage där potatisen frodas - du kanske såg bilden häromdagen. Och nu är den dubbelt så hög. Potatisblasten. Undrar om växtkraften räcker till de små goda knölarna - utlovade till midsommar - eller om blasten tar allt.

Och oh my God så jag ser ut!
Jag försäkrar att man kan skrämma små barn med mig.
Lik en ovanligt anskrämlig neanderthalare sitter jag här och knackar dator. Jättesvullen utstående överläpp och sned uttänjd näsa.
Liten operation i överkäken är orsaken. Och jag var ordentligt informerad om att det skulle svullna, men sååå SVULLEN kunde jag inte ens tänka mig. Det ska släppa efter några dagar försäkrade den snälle kirurgen, så jag oroar mig inte ett dugg. Och något ska man ju ha ibland. Jag hör tacksamt till de förskonade, peppar, peppar. Men riktigt kul är det inte. Kanske jag blir vidjesmal på kuppen - det är rätt svårt att tugga - men det blir man väl inte på 3-4 dagar. Annars skulle det vara en liten bonus.

af Donner överklagar.

Han är DJUPT ÅNGERFULL.
Tacka för det, han har fått fem års fängelse för att ha förskingrat ca 8 miljoner Cancerfonds- och Röda Kors-pengar.
Ånger, samarbetsvillighet under rättegången och gatlopp i pressen anser försvarsadvokaten Silbersky vara förmildrande omständigheter och skäl att överklaga.
Frågan är om af Donner varit lika ångerfull om han inte upptäckts?
Det är ju inte så att han fylld av svåra samvetskval angivit sig själv och frivilligt berättat att han först lurat Cancerfonden och sedan Röda Korset på stora summor.