Gott slut och Gott Nytt År.

Jag vill avsluta 2009 med ett citat ur Bodil Malmstens senaste och av mig efterlängtade julklappsbok De från norr kommande leoparderna:

"På väg in eller ut.

Om en dörr leder in eller ut - det är som med det halvfulla eller halvtomma glaset, ett avslöjande av huruvida den som ställs inför handtaget eller glaset är optimist eller pessimist."

Visst är det en fin formulering? Jag väljer optimisten!

Slut på färskt i grönsakslådan.

Försöker att äta nyttigt. Mycket grönt, rött och gult och bönor i alla former både till kött och fisk. För några dagar sedan hade jag ett litet ugnsbakat kalkonbröst och en tom grönsakslåda. Och ingen som helst lust att springa iväg till butiken. I frysen hittade jag gröna bönor, i skafferiet en burk svarta bönor och i fruktskålen en stor härlig, mycket saftig och söt apelsin.
Jag kokade upp de gröna bönorna och lade upp dem på ett fat. Sköljde svarta och slog dem över. Skalade apelsinen och la klyftorna på bönorna. Saltade och pepprade förstås. Hällde över olivolja.
Jättegott till kalkonen. Och mycket snyggt dessutom.

Trodde du att Eternellen tystnat för gott?

Nix pix, men inspirationen har inte precis flödat. Kanske beroende på det osedvanligt trista vädret, grått och blött vareviga dag från morgon till kväll. Jovisst, vi hade ett par härliga dagar med några minugrader och solsken, men då var jag upptagen av annat. Som du vet så har ju vi seniorer mycket att stå i. Och det går inte undan lika fort som förr.
I alla fall så var jag inne i Stockholm igår. Tillsammans med tusentals andra spendersamma typer och förföljda av julmusik handlade maken och jag julklappar. Vi fick tag i det vi skulle, åt goda sushi till lunch och vilade sedan fötterna på bio. Såg den underbara filmen om Coco Chanel. Lite feel good-stuk och otroligt vacker. Härliga miljöer, vackra kläder och en sann njutning att se den förtjusande söta, otroligt fransyska och duktiga Audrey - ja, nu glömde jag hennes efternamn. Sjutton också, det är ju inte svårt och dessutom kan jag stava till det, tror jag (min franska är inte vad den borde). Men tyvärr, så är det för eterneller ibland. Många paket knökade vi in i biobänken (tur att det inte var fullsatt) så många att jag höll på att glömma lilla axelväskan, inte bara namn alltså, när vi samlade ihop vårt pick och pack. Småsprang i hällregn - hade glömt paraplyn i bilen - från Birger Jarlsgatan till Valhallavägen där lilla röda Cittran stod parkerad.
Tautou!!!!! Nu kom det.
Alla bloggar är dagböcker sägs det. Idag har Eternellen handlat om Eternellen. Men det vill jag inte att den ska göra. Den ska handla om lite av varje.
Lite av varje är kanske för splittrat.
Frågan är om jag ska nischa in mig på något. Men på vad? Jag ska fundera.
Man måste ju förnya sig.

Änglar finns dom?

Normalt är änglar inget för mej, men den här föll jag för. Pladask! På julmarknad i Taxinge förra året. Så skir i sin kjol av fint kammad lammull. Ville gärna ha henne, men nej, inga fler julsaker....... Men jo! Jag tyckte hon ropade på mej när jag var på väg till bilen. Jag sprang tillbaka, rädd att någon annan tagit henne med hem. Hon gladde mej varje dag ända till det var dags at plocka undan julen. Nu har hon sovit sin törnrosasömn i jullådan mellan mjuka hushållspappersark och just vaknat till liv.

Härligt solig novemberdag i Ulriksdal.

Höst i Hägernäs Strand

Piratkul - konsten att bita sig i låret.

Jag kan bara inte motstå att vidarebefordra den här kortisen på DN:s ledarsida idag, signerad Håkan Boström:

"Piratplagiat
Fildelningssajten The Pirate Bay har blivit en symbol för nätpiraternas kamp för fri kopiering. Nu har emellertid symbolen, eller rättare sagt den välkända loggan, registrerats hos Patent- och registreringsverket - av företaget Sandryds Handel som tänker använda symbolen i sin marknadsföring.
The Pirate Bay rasar mot tilltaget, som man menar är ett uppenbart plagiat. Det är humor när den är som bäst."

Underbart, eller hur???
I just love it! (Bara för att visa att jag hänger med i svängarna. Det är ju så populärt att blanda språk och Eternellen vill naturligtvis visa att jag också kan).

Öppet meddelande till Sverigedemokraterna.

Ni har naturligtvis rätt att tänka och tycka vad ni vill, även om det är uppåt väggarna fel.
Men ge sjutton i den svenska flaggan.
Den är en symbol för för vårt land och inget annat.
Och ge sjutton i blåsippan.
Skulle blåsippan, vårens ljuvlighet bland multnande fjolårslöv, vara er blomma?
Aldrig i livet.

Karin Mannheimer och Hanne-Vibeke Holst.

Regngrått. Som gjort för att vimsa på nätet en stund. Men det går bättre och bättre för mig. Det är otroligt bra att kunna gå in på nätet och titta på teveprogram man gärna vill se men av någon anledning missat. Idag två intervjuer från veckans morgonprogram - ett med Karin Mannheimer och det andra med Hanne-Vibeke Holst, två intressanta och verbala kvinnor som har mycket att komma med och är spännande att lyssna på. Och bra intervjuare, mästaren Lasse Bengtsson - jag vet jag har sagt det förut - och utmärkta Malou von Sievers.
Karin M. talade med Lasse B. om åldrandet och sina pjäser om åldrande människor och hur hon uppfattar sitt eget åldrande. Hon tryckte på hur intressant en människa som upplevt så många åldrar egentligen är - vi har varit barn, unga, nyblivna föräldrar, medelålders, upplevt såväl underbara stunder som sorger och besvikelser, skaffat sig erfarenheter, lärt sig att någorlunda tackla livet, inte räkna med att allt ska vara perfekt. Ja, kolla själv! Titta på intervjun, samtalet är väl värt att lyssna på.
Malou v. S. talade med Hanne-Vibeke H. Hon är betydligt yngre, men inte alldeles purung hon heller. Har just kommit ut med en tredje bok om kvinnor i politiken. Drottningoffret, där den mycket handlingskraftiga kvinnliga politikern med utpräglat kontrollbehov drabbas av alzheimer och inte vill berätta om det för någon. Kolla det här inslaget också. Mycket bra. De diskuterar också att egenskaper som är ett plus i kanten när det gäller män är ofta ett minus när det gäller kvinnor.

Brev till Bosch den 17 oktober.

"Vi är utrustade med Bosch vitvaror och är på det hela taget nöjda. Men jag skulle vilja ställa en konkret fråga: Hur länge anser Bosch att lackeringen runt spishällen skall hålla sig hel och fräsch - utan att bubbla sig och spricka - vid normal användning och rengöring? Tacksam för svar."
Detta skickade jag med post till Robert Bosch AB, Box 1154, 164 26 Kista eftersom jag inte kunde hitta någon e-postadress. Har en kopia på brevet.
Inget svar!
Den 4/11 hittade jag - och då var jag lite arg - en "blankett" på hemsidan som jag fyllde i. Refererade till brevet och upprepade innehållet i som jag antar avsedd ruta. Tryckte på skicka. Tyvärr finns ingen bekräftelse på att e-posten gått iväg. Men så är det kanske med "blanketter" som skickas via hemsidan. Vad vet jag.
Vad jag vet är att jag fortfarande inte hört ett ord av Bosch.
Frågan är rak och enkel och går väl knappast att missförstås. Eller?

Hahaha - har du glömt skidorna?

Eller - hahaha, det är inte snö än!
Två väldigt vanliga kommentarer för sådär 10 år sedan när jag började gå med stavar.
Mest var det män - särskilt de som ser sig som karlakarlar - som gjorde sig så oändligt lustiga; enbart tonen angav tydligt hur extremt larvigt och löjligt det var. Och varenda en var fast förvissad om att kommentaren var sprillans ny.
Hittar du inte skidorna? Jättekul! Humoristiskt! Hahaha.
Men tiderna förändras. Idag är det många män som går med stavar. Nyss kilade en förbi köksfönstret. Det är inte smålarvigt längre och ingen säger ett ord varken om glömda skidor eller snöbrist.
Och nu ska jag åka till stan - utan stavar. Tandläkaren först. Därefter jaga foträta skor - trist när man tusen gånger hellre skulle satsa på lite klackar! Men vad gör man med en knäpp tå som vägrar att stänga in sig i smalt och elegant?

Mulna dagar och tidigt mörker.

Redan vid 14-tiden är skymningen på gång. Lite jobbigt är det. Inte alldeles självklart och lätt att sig i kragen och gå ut i friska luften. Men det går med lite lock och pock. Dom där dagliga 10.000 stegen hänger över mig. Och det går ju som en dans när man väl är ute. Inte alla dagar. Men oftast är det skönt, särskilt nu de senaste dagarna då det varit nästan vindstilla och man slipper kämpa i motvind. Träd och buskar är praktiskt taget avlövade. På rönnarna hänger stora bärklasar kvar. Illröda, verkligen illröda.
Massor av andfåglar av olika slag ute på viken, ett hundratal - minst - låg där och guppade i det bleka förmiddagsljuset. Försökte ta en bild men lyckades inte särskilt bra, fåglarna blev bara prickar trots zoomning. Svanparet med sina två ungar simmade omkring lite längre bort. Ungarna är stora nu och har vita tussar i sin grå klädedräkt. Är dom vita och vuxna till våren tro?

Ibland har man tur!

Älvsjö. Söndagsförmiddag.
Det är mässor på gång, mat- hälso- och båtmässa. Tillsammans med goda vännerna G och V besökte vi maten. Av rara flickor, som representerade Allt om mat, fick vi gratislotter. Man kunde vinna en matkasse från Kung Markatta eller en påse knäckebröd. Dragning klockan 11.00. Klockan var 10.50 så vi stannade kvar. Inte särskilt hoppfulla eftersom vi verkligen hör till dem som ALDRIG vinner. Det enda jag minns att jag någonsin vunnit är en burk Stintans messmör på höstmarknad i Strängnäs för säkert 60 år sedan. Eftersom jag inte tyckte om messmör blev jag inte särskilt glad. Mormor fick den, minns jag. Hon ville alltid ha messmör på frukostmackan.
Men man ska aldrig säga aldrig.
Markattan på röd lott gick oss förbi, men sedan!
Maken hade en blå och vann Vilmas brödpåse på 95.
Sedan var det dags för grön - och då vann jag en Vilma på 49.
Härligt knaprigt och gott.

12143.

Visst vore det otroligt roligt om det var sant.
Tolvtusenetthundrafyrtiotre läsare!
Men det är det inte. Någonstans för någon/några månader sedan fick räkneverket spader.
Oändligt glad är jag i alla fall - sanningen är nog snarare den att det är 2143 personer som läst.

Jan har lovat mig en basker.

Just en basker, du läste helt rätt. Fast på skoj.
Anledningen till detta generösa löfte är att jag går på en akvarellkurs. Väldigt trevligt och givande. Jo, jag har målat lite förr, men det är länge, länge sedan. Och akvarellfärger har jag inte använt sedan skolan. Och det är ju RIKTIGT länge sedan. Knappt så jag kommer ihåg det. Jooooodå det gör jag, och stort tack till den för nästan lika länge sedan bortgångna Inga Carlsson för underbar och inspirerande undervisning. Hon lärde oss framför allt att SE bilder.
Vi är åtta damer i gruppen plus Karin som leder kursen. Till åldern inte helt unga kvinnor. Men väl till sinnes och nyfikna på måleriets mysterier och lite förundrade över att vi alla - enligt positiva Karin - lyckas riktigt bra i färgernas och formernas labyrinter. Några har målat förr, andra är nybörjare. Idag har vi gjort en övning i grått - blandat, blandat och blandat färger. Gråskalan är verkligen enorm, det tror man inte. Vi har målat stenar, stora bumlingar på en strand och med himlen som bakgrund.
Karin visar och ger tips.
Det ser lekande lätt ut.
Hon lägger skuggorna exakt rätt så att stenarna får den rätta rundningen och den rätta skuggningen.
Lätt är det inte varken med rundning eller skuggor.
Men kul. Och intressant.

Förbaskat också!

Jag har ju lärt mig att överföra bilder från kameran!!!
Och lyckats! Många gånger faktiskt. Men INTE idag.
Det går inte. Fattar ingenting!!!! Så nu sitter jag här med lördagens bilder från Hägernäsvikens spegelblanka vatten och kan inte visa dom. Inte heller dagens vilda vågor. Det hade varit roligt att publicera kontrasterna mellan lördagen och måndagen - hur fort det svänger mellan stilla och våldsamt efter en mellandag i utslätat grått. Nåja, hjälp finns. Tack och lov att jag har kunniga personer i min närhet som snällt hjälper mig. Jag kan vänta, det är ingen ko på isen, men jag kände för att lägga in bilderna just nu - in this very minute.

Vindpinat.

Vinden viner.
Vredgade, vresiga vågor vräker sig på viken.
Vattnet stänker.
Visst är det roligt att leka med ord!
Vågar man gå ut? Nja, det är ju inte precis en rasande Gudrun som härjar.
Men vill man? Ja, kanske ändå.
Stora lindens kvarvarande gula löv kan man räkna på två händers fingrar.
Om man nu vill det.
Igår var det ganska många som fladdrande men envist höll sig kvar på grenarna.
Idag i gyllene lövyra över gräsmattan. Inget stilla dalande som tidigare. På vår sida av gården är det lövfritt, allt ligger i rabatten tätt intill husväggen mitt emot. Bra, då slipper vi sopa.
Höst. Riktig höst som känns in i märgen.
Måste köpa ljus. Tände många under Allhelgona.
Och lampor - glödlamplagret är slut.

Apropå gårdagens inlägg.

"Det ser mörkt ut sa han som snöt sig i karbonpappret!"
Taget från gårdagens DN, jag tycker att det är roooligt, skrattade en lång stund.
Va, tycker du inte att det är så himla kul!!!!! Du drog inte ens på munnen!
Nähä, men jag kan förstå det - man skrattar åt olika saker. Jag ofta åt det som är lite töntigt.
För övrigt så ser det väldigt mörkt ut idag. Men skönt. Så jag har promenerat en dryg timme och mött gymnastiserande maken i Näsbypark. Därefter roat mig kungligt med strykhögen som legat där och blängt på mig i flera dagar. Men nu är det gjort.

Och nu är det vintertid som gäller!

Lite bistert känns det. Men det är bara att skåda sannigen i vitögat.
Det har varit mörkt minst en timme nu. Söndagen den 25 oktober, i natten som gick bytte vi sommartid mot vintertid. Riktigt mörkt är det. Klockan 18.00 och det har varit mörkt ganska länge.
Vi nalkas november med stormsteg. November, min absolut sämsta månad.
Inte riktigt lika jobbig som förr när jag skulle iväg till jobbet någorlunda pigg och fräsch - då jag MÅSTE stiga upp tidigt och rusa ut i beckmörker för att komma i tid. Mörkt är det, jättemörkt -men lite enklare, lite mindre deprimerande och motbjudande. Jag behöver inte vara ute i ottan. Jag kan vakna i lugn och ro, dra mig lite i sängen innan jag absolut MÅSTE upp - men det är en annan historia. Väl uppe är det ganska skönt.
Regndisigt.
På med älskade grå myströjan.
Inte sååå kyligt, +7 och det är inget att gnälla om.
Sätter på kaffe.
Tidningarna har kommit - jag sänder en tacksamhetens tanke till tidningsbudet.
Morgonen är räddad.
Vaddå det är väl inte hela världen om inte tidningen sitter i dörren?
Joooooo, det är katastrof. Särskilt lördag eller söndag.
Träningsvärk - eller vad det nu är.
Tog en riktig långpromenad igår. Den blev längre än planerat En halvmil i rask takt kändes lagom. Vi råkade missa halvmilspåret - p g a klotter förstod vi på tillbakavägen - och hamnade i milspåret. I fel riktning.
Helt OK egentligen! Det var otroligt skönt, milt och lätt fuktigt, Ingen vind. Men jobbigt för inte alldeles urpigga knän.
Konstpaus på Ensta krog och Roslagsmålarna: minns egentligen inte så mycket av konsten - bara min "konstfrökens" alster, som jag tyckte mycket om. Vi blev bjudna på smaksatt mineralvatten, som jag normalt inte är särskilt förtjust i - men sååååå gott efter milvandring, det godaste jag druckit på evigheter. Och då har jag räknat in fredagskvällens absolut ljuvliga chablis i gott middagssällskap med Lars och Ulla-Britt.

Jag har sagt det förut.

Läs Bodil Malmstens blogg och du får en liten läsupplevelse varje dag. Hon är ett salt i min vardag - i helg och söcken med för den delen. Svärta med ljusglimtar. Och rolig.

Jag blir så trött!

På svininfluensan och det eviga tjatet om vaccinationer.
På "krisen"- alla har ju fått mer pengar i plånboken: skattesänkningar för alla som arbetar och lägre ränta för alla som har lån.
På bonusar hit och dit.
På sjukskrivningsfusk - det är klart att de som är sjuka ska få hjälp. Men de andra? I åratal?
På långa väntetider till sjukvård - en mig närstående person fick vänta sju timmar på akuten på Danderyds sjukhus i måndags. Och hon är ju inte den enda. SJU timmar om man har jätteont!
På att alla TV-kanaler gödslar med matlagning- och inredningsprogram - nej jag behöver inte titta på allt och gör det inte heller.
På Sverigedemokraterna - och på att så många kan hänga på och sympatisera med så mycket galenskap.
På alla som känner sig kränkta av en eller annan orsak.
På alla som är arbetslösa men inte kan tänka sig att flytta/resa några mil eller ta de jobb som finns och erbjuds.
På småbarnsföräldrar som är så fruktansvärt trötta för de har så mycket att göra och "måste stressa jämt".
På mig själv ibland, men inte så ofta. Hurra!

Kan man nå lägre?

Idag står det i DN att förtroendet för Röda Korset rasat dramatiskt.
Rätt länge har det varit känt vem som förskingrat pengar från Röda Korset och Cancerfonden. Ilska, upprördhet - jag saknar ord för vad jag känner, det finns inget starkare. Jo, kanske: FÖRAKT.
Vi har pratat mycket om detta på Kupan.
Ingen förstår.
Ingen kan fatta.
Hur kan en välavlönad man med hög position - först i Cancerfonden sedan i Röda Korset - ha samvete att tillskansa sig miljoner avsedda för svårt sjuka och oändligt fattiga människor. Pengar som dessutom samlats ihop tack vare ideella insatser.
Så lågt. så sniket! Så genomruttet omoraliskt.
Att förlora förtroende och respekt går fort.
Att återfå förtroende och respekt är betydligt svårare och tar lång tid.
Bra jobbat, Johan af Donner!

Bä bä vita lamm!

Eller grå.....eller svarta...... som nu ligger i frysen styckat i fina bitar och väntar på att bli anrättat. Vilken tur vi har. Och vilka höjdarmiddagar det blir. Såååå gott! Dessutom vet vi ju att det lilla lammet haft det bra under sitt korta liv. Tack snälla Bie och LG för att vi får stå på er lammlista varje år.

Jag som aldrig fryser - fryser.

Är det åldern som slagit till? Cirkulationen är kanske inte på topp längre. Ja, det får tiden utvisa. Bäst att pälsa på sig i alla fall. Och jag kan ju glädjas åt nya jättesnygga vinterkappan - ett second hand-fynd som jag är väldigt glad för. Jag ser fram emot att ha den på mig.
Duktig lördagsmorgon.
Avfrostat frysen - väntar 19 kilo lamm som ska få plats.
Skriver till Bosch om vår spis och och ställt en, som jag tycker, konkret och bra fråga:
Hur länge anser Bosch att emaljen runt spishällen ska hålla - utan att bubbla sig och spricka - vid normal användning och rengöring.
Det ska bli spännande att höra vad de tycker!
Egentligen tror jag att vi - ja, jag kan ju bara tala för mig själv - alldeles för sällan påtalar fel och brister. Erkänner att jag är urusel och har lovat mig själv att bli bättre på det. Få se om jag lyckas, jag är lite dålig på löften till mig själv. Och lite feg när det gäller att ta itu vissa saker.

Oranga jackan och handskarna på!

Igår kom den fram igen, min trogna vindtäta jacka med matelassérade fodret som jag praktiskt taget bor i från kallhöstens ankomst till vårvärmen är tillbaka. Idealsisk i alla väder. Eldigt färggrann. Maken har en knallgul jacka, så tillsammans är vi en riktig färgklick på våra promenader, syns på lång väg även när höstlöven prunkar som mest. Lite ovanligt för mig eftersom jag vanligtvis sprakar i piggt svart eller grått.
Näst sista Bondens marknad i lördags, köpte najadlax, potatis, och världens underbaraste grönmögliga getost. Vilken smak! Vilken krämighet. Perfekt - tycker jag. Har köpt en bit varje gång jag varit där. Så nu plockar ostmakaren nästan fram en bit utan att jag behöver säga till. Jan hade lagat en härlig boeuf bourguignon (rätt stavat jag har slgit upp) så den delade vi med Charlotte, Anna och Johan. Nattregn. Ganska häftigt smatter under flera timmar. Men söndagen blev ändå rätt fin, inte solig men skön ändå. Härlig och lerig promenad med döttrar och hunden Signe i Nibble.
Idag var både DN och Svenskan fulla av julbordsannonser! Men det är klart, det gäller att vara ute i tid.

Oktoberbesök i Krakow.

Hästdroska på stora torget.


Stora torget och Mariakyrkan.


Promenaden som ersätter gamla stadsmuren.


Borggården.

Detalj av kyrkan vid slottet - här ligger Sigismund begravd.

Kyrkan vi slottet.

Promenaden längs floden Whisla.

Bloggvila.

Ibland blir det körigt - har helt enkelt inte hunnit med bloggen.
Men trevlig och stimulerande körighet.
Akvarellkurs - lärde oss lite grunder och målade himmel/hav. Kul!
Skrivuppdrag - Mat för livet-mässan - ideellt.
Och för nybildade nätverket för äldrefrågor i Folkpartiet - ideellt också förstås.
Kupan - lika ideellt.
Femdagars resa till Krakow - liten injektion på höstkanten och väldigt trevligt.
Fortsatta skrivuppdrag.
Andra gången på akvarellkursen - målade citrusfrukter och äpplen. Svårt och kul.
Kupan, klädrea - intensivt och roligt.
Möte i nätverket för äldrefrågor - intressant men rörigt för mig som ny, de andra är "gamla" i gamet och väl insatta i olika frågor.
Sömnlös i flera timmar trots att jag druckit varm mjölk och försökt trötta ut mig med korsord. Men inte - få se om bloggen hjälper. Klockan är 03.33, så jag borde verkligen sova.

Ät och njut så länge det finns.

Självklart köper jag svensk frukt. Det skulle faktist inte falla mig in att köpa något annat under den här relativt korta tiden när äpplen och päron från svenska odlare fyller fruktdiskarna. Favoritäpplet just nu är underbart vackra och härligt friska Katja och bland päronen leder lilla gröna Klara Fries. Och tänk, tunga, sötsaftiga rosaröda Viktoriaplommon.
Men varför ska den svenska frukten kosta mer än den utländska?

Här sitter man i utkanten av händelsernas centrum och har inte en aning.

På hemvägen från förmiddagens fridfulla hundpromenad såg jag en polisbåt som kom tuffande på Hägernäsviken och lade till vid en brygga längre bort. Klart man tittar och undrar. Och jag tänkte som så att vädret är ju fint så polisen har väl en liten övning av något slag. Kan vara skönt att guppa på sjön ett slag.
En dryg timme senare låg de fortfarande kvar, men nu mitt i viken.
Självklart en ny liten undran.
Nyfiken är man ju så jag frågade några grannar om dom visste vad som möjligen stod på. Och det gjorde dom - avancerat storrån med hjälp av helikopter i Västberga och landning i Skavlöten!!! 20 minuters promenad hemifrån oss. Jättepådrag naturligtvis och bevakning av flyktvägar. Normalt kollar vi nyheterna på mornarna, men inte just idag. Inga spår av rånarna - ännu så länge - men polisen tror att rånarna är kvar i trakten. Bäst att låsa dörren.

Molnen driver förbi i åskblå sjok.

De förflyttar sig snabbt i blåsten. Inte en flik blå himmel syns. Lite, lite duggregn.
Är det hösten som dragit in? Ja, förr eller senare kommer den ju, men inte än! Snälla!
Nästan helt sömnlös natt. Av ingen orsak alls. Jättetrött när jag lade mig, somnade bums men vaknade en timme senare och då var det lögn att somna om. Bra på sätt och vis faktiskt för jag hade god tid att läsa mig in i och få lite grepp om Lyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda. Och det är jag glad för, lite speciell, lite rörig med för mig otydliga hopp mellan nutid och dåtid, inte särskilt lättläst i början. Jag var beredd att ge upp, men nu tycker jag om den. Så se vad lite dålig sömn kan göra.

Det är inte långt mellan Rättvik och Tällberg.

Två mil kanske, borde ta reda på det förstås, men jag höftar till.
Urban Bäckström från näringslivet berättade en liten sann historia från arbetsmarknaden idag i SVT:s morgonsoffa. Vad som sagts innan vet jag inte eftersom jag tittade lite av och till, men en kvinnlig facklig representant var också på plats. Och jag antar att det handlade om arbetslöshetskassan.
En småföretagare i Tällberg behövde rekrytera några nya medarbetare.
I Rättvik är det ont om jobb och den här företagare fick tag på några - jag tror via arbetsförmedlingen - som kunde passa och som varit utan jobb länge.
Men det blev nej! De som erbjöds arbete tyckte inte att det "lönade sig" om de skulle behöva resa varje dag!
Man tar sig för pannan! Och undrar hur många det är som tänker så.

Sista doppet för året igår!

Ja, det är möjligt, men blir det en ny lika strålande dag så vet man aldrig.

Kvack, kvack, kvack!

Man kan inte öppna en tidning utan att det står något om Anna Anka och hennes medverkan i något Hollywoodfruprogram. Jag har inte sett programmet, bara läst citat.
Störtkorkad! Ja det verkar så. Men nog är det storm i ett vattenglas - nej ankdamm. Hon har ju faktiskt blivit intervjuad och sagt vad hon tycker. Och det har man väl rätt till.
Kvack, kvack, kvack......nu har jag också kommenterat. Sorry!

Barnen kommer på söndagsmiddag - resten av veckoslutet är blankt.

Är det möjligt?
Lite skönt faktist.
Och just nu lite blogg.
Klockan 21.00 sitter jag, efter härlig solskensdag, som klistrad vid teven, den nya, snygga, smala med jättebild - ja, jag tycker den är stor fast det bara är en 32-tums.
Skavlan!
Som jag längtat efter honom. Jag har lagt denna charmerande norrman till mina favoriter bland hörvärdarna. Lasse Bengtsson toppar fortfarande min lista följd av Joakim Vogel. Malou von - ja, vad katten heter hon nu - kommer sedan. Och Anja Kontor. Steffo är jag också lite svag för.
TV-kvällarna artar sig efter alla repriser och engelska mysdeckare - jo, jag tycker också att engelska lantiliga miljöer är förtjusande, men det räcker liksom inte.
Men snälla Ingvar Oldsberg - skärpning. Du behöver inte likna din föregångare fantastiske Lasse Holmqvist men hur vore om du verkade lite intresserad av dina gäster och FÖRSÖKTE lyssna.
Det luktar stekta kantareller här hemma - Jan har plockat på Hötorget. Tänk vad man kan hitta!!!! Och i morgon åker vi väl in som vanligt till Bondens egen marknad och spenderar en massa pengar på närodlat. Underbart.

"Brudbuketten" står lika fin som i måndags.

Rosa var dom för 46 år sedan. Och rosa har dom varit sedan dess. Härligt att drabbas av lite romantik.

Jag föll som en sten för en liten bullig keramikklump med näbb och svarta pliriga ögon.

Så här ser han ut, min senaste förälskelse. Hittade honom på en hylla på Kupan. Jag försökte, men kunde inte motstå hans blick. Han riktigt bad om att få följa med mig hem. Och vad gör man? Och jag är glad för att jag föll.

Generös september och sälbesök i Stockholm.

Tack September, du kan verkligen vara underbar. Fortsätt gärna att slösa med sol och värme. Jag ska mer än gärna fortsätta att vattna blommor. Vita rosorna blommar överdådigt igen. Och kakaoblomman kommer med nya blommor varje dag.
Riksdagen har samlats och kung och statsminister har öppnat riksmötet.
Hoppas dom såg den glada sälen som förirrat sig till Stockholm och obekymrat dök och simmade omkring i vattnet vid Stadsgården.

I mål!

Första året vi bodde här badade vi till 14 september.
Och 14 september är alltså målet varje år. Ett år har vi missat vet jag, men tre har vi klarat, något med råge. Och idag gick det bra också! 30 snabba simtag - 15 ut och 15 tillbaka till bryggan. 15 grader, så det blir friskare och friskare. Få se om jag hoppar i - nej klättrar på stegen - i morgon också. Varje badstund är en bonus, men det får inte bli FÖR kallt.
Varför 14 september? Ja, det råkade bli så. Och det är vår bröllopsdag och därför ett lätt datum att komma ihåg.

Nu har räkneverket gått i spinn!

11.917 besökare!
Det är bara inte möjligt.
Jag passerade 1000-strecket för några dagar sedan och ska säkert vara nöjd med 1.191.
Eller så! Och det tackar jag för.
Idag står det i - antingen DN eller SvD, jag minns inte och har ingen som helst lust att kolla källan - att folk tycks ha ett enormt behov av att fläka ut sig i diverse bloggar.
Inte vet jag om jag fläker ut mig precis, men skojigt är det att blogga. Och kul att bli läst.
Lite fläk är det kanske.
Och definitivt en liten fläkt i mitt liv.

Varför ifrågasätter vi så ofta andras val?

Och då tänker jag på val och förändringar av privat natur som andra gör efter moget övervägande och av olika orsaker. Val och förändringar som helt och hållet berör dem och inga andra. Som att flytta till exempel, att byta miljö.
Vi känner ett par som just sålt sitt hus där de bott i många år och flyttat in till en lite mindre bostad i Stockholm. Det är inget plötsligt hugskott, de har letat länge för att hitta en lämplig lägenhet. Huset, där de bott med stor familj, kändes för stort när alla barn för länge sedan flyttat hemifrån. De har också ett härligt ställe på landet där de vill tillbringa så mycket tid som möjligt. Och jag kan tänka mig att det är lite jobbigt att hinna med sköta två hus och två trädgårdar. Kombinationen lägenhet och sommarhus är egentligen ganska idealisk.
Men vad händer? Jo en massa kommentarer:
- Men kära nån, ska ni flytta in till stan. Hur kan ni?
- Hur kan ni lämna ert fina hus?
- Vad säger barnen?
- Och in till stan med alla avgaser!!!!! Ni som är vana vid frisk luft och kunna gå ut direkt i trädgården.
- Hur ska det gå? Det kan aldrig vara detsamma med bara en balkong.
- Kommer ni inte att sakna det och det och det, etc.
- Tror ni verkligen att ni kommer att trivas?
Lustigt nog! Precis samma sak hände oss - fast omvänt då förstås - när vi flyttade från Stockholm till Täby. Ingen kunde begripa hur vi kunde lämna något så attraktivt som en lägenhet i Stockholm innerstad för en förort! Tänk på alla roliga butiker. Och hur skulle vi klara oss utan teatrar, muséer, gallerier, kvarterskrogar och biografer inpå knutarna? Närheten till precis "allt"!
- Ni har ju bott här i sjutton år, tror ni verkligen at ni kommer att trivas?
Ja, det trodde vi. Och vi hade rätt. Vi trivs otroligt bra. Det tar mindre än en halvtimme att åka in till Stockholm och hela "utbudet". Men vi är mycket glada över att vi hade våra sjutton år i stan - efter alla år i radhus och villa. Det var kul att ha nära till allt!
Men vad är det som säger att samma fåror år efter år är det underbaraste man kan trampa i?
Det är bra att kunna och vilja förändra. Tycker vi. Förändringar kan faktiskt vara oerhört stimulerande. Och går det åt pipan får man förändra igen. Eller???

Supernyttigt från Bondens egen marknad.

På Bondens egen marknad i Tessinparken på lördagarna är det lätt att sätta sprätt på matpengarna.

Allt vill man ha! Allt blir man sugen på.

Idag blev det mangold, bönor, tomater, äpplen, majskolvar, kvittenmarmelad, rödavinbärssaft. Man blir lycklig bara av att gå där. Kul dessutom att prata med de duktiga odlarna som själva säljer sina varor.

En alldeles strålande dag för övrigt. September är egentligen en ganska ljuvlig månad. Idag extra skönt med blå himmel, sol och nästan alldeles vindstilla. Bara en lättlätt krusning på min vik.

Trevligt att vara till helt enkelt.

September.

Även om jag inte riktigt kan acceptera att vi redan hunnit in i september så måste jag erkänna att månaden kan vara väldigt härlig och bjuda på fina stunder.
Idag till exempel.
Frukost och morgondopp i sextongradigt vatten. Milt och vindstilla hela dagen trots att SMHI lovade något helt annat. Det är bara att njuta.
Långpromenad i Nibble med Jan, dotter Charlotte och hennes svarta Signe och hennes väninna Cecilia med lika svarta Kasper. Flatcoated retriver båda två, jämngamla med mycket spring i benen och glatt humör. Ofta lydiga, men inte alltid. Plockade kantareller och blek taggsvamp, inte så många men väldigt fina. Det räcker gott till en god paj endera dagen.
Just nu - efter tidig middag på rester - solig stund på terassen. Vita rosorna blommar för fullt igen vid sidan om meterhöga tobaksblommor och bollformad buxbom. Mörkt röda kakaoblomman är fortfarande lika vacker. Måste komma ihåg att köpa en likadan nästa år - "om jag nu lever och har hälsan", som både mamma och mormor ofta sa.
Gårdagen lika fin , Anna och jag på skogspromenad med Signe. Johan här och hjälpte till med installation av ny smalteve. Vilken skillnad i bildkvalitet. Tyvärr var det fotboll som gällde denna kväll och då bryr jag mig inte om att titta. Sport på teve är inte direkt min grej.
Butlers goda moussaka till middag.
Somnade till Joyce Carol Oates Dödgrävarens dotter, som man inte borde somna till.
Förlåt Joyce Carol, men jag var sömnig: frisk luft, mat och vin, du vet.
Gamla goda vänner - Margaretha och Bosse - här på ankbröst i fredags. Glad över att vi sedan fem år återknutit bekantskapen efter att bara ha skickat livstecken i form av julkort ett antal år. Det går att komma igen!
Sista dagarna i augusti - föregående veckoslut - gick också i angenäma vänsamvarons och goda matens tecken i Källvik hos Gunilla och Vicke och surströmming hos Monica och Bigge. Alltid lika trevligt.
Med risk för att bli tjatig - vad vore livet utan barn, släkt och vänner?

Kan det sägas bättre?

På sin modeblogg i dagens SvD skriver Sofia Hedström så här:
"Jag undrar ständigt hur någon kan tro att jag vill se ut som en fjortonåring från Ukraina".
Jag undrar också! Och tycker det är märkligt att nästan alla designers gör samma saker!
Nejdå, man ska inte generalisera, men tittar man på annonser och modereportage så är det lätt att tycka så.

Kolla Kalle Kantarell.

Vilken skörd! Plockad i Källvik av av Lotta och Lars. Min var betydligt blygsammare.

Hjäääälp! Mina gamla jeans sitter hårt som sjutton!

Det är inte bra. Och beiga linnebrallorna ska vi inte tala om!
Vad kan det bero på?
Först och främst att jag rört på mig för lite. Minst en timmes rask promenad så gott som varje dag är min normala dos. Och det har jag inte gjort i sommar. Jag har varit lat, trots att jag verkligen gillar promenader. Det räcker inte med att simma 200 m morgon och eftermiddag. Och inte hjälper det att sitta i solen och lösa korsord eller läsa.
Ätit för mycket?
Visst, lika mycket som när jag motionerar regelbundet.
Druckit för mycket?
Det också! Jag är alldeles för förtjust i en slurk vin både före och till maten.
Men från mat och dryck med make, barn och vänner tänker jag inte avstå - bättre då att hålla igång och strunta i att benen värker på natten. Nåja, inte så farligt, men tillräckligt för att jag ska vakna och behöva gå upp och vanka runt några varv. Nej, jag gnäller inte, något ska man ju ha.
Ska försöka med gymnastik. Trots att gruppträning aldrig har varit min melodi.
Men försöka duger! Och jag kanske ska strunta i att jag är urusel - ja, verkligen URUSEL - på att koordinera armar och ben till ett graciöst och rytmiskt rörelsemönster. Ska ta ett provpass på fredag morgon. Ackanemej!

Otur när man tänker!

"Jag är inte dum, men ibland har jag lite otur när jag tänker", brukar en av mina älskade döttrar säga. Och idag hade väl Lotta Edholm - folkpartistisk kommunalpolitiker i Stockholm - riktig otur. Hon tycker att cyklister ska få köra mott rött, det skulle öka trafiksäkerheten!!!!
Hallå!
Inget ont om cyklister, men väldigt, väldigt många lever farligt och anser tydligen att "alla andra" ska se till att inget händer cyklisterna. Är det några som uppför sig anarkistiskt i trafiken - jag är mycket medveten om att jag verkligen sticker ut hakan - så är det cyklisterna! Väldigt många uppför sig både hänsynslöst och oförutsägbart, de växlar snabbt mellan att vara gångtrafikanter och fordon, allteftersom det passar.
Ett av många exempel: i morse på Sveavägen såg jag en som trampade i racerfart i bussfilen flera kvarter. Utan att bromsa det allra minsta körde han upp på cykelbanan för att sedan ta sig över mot rött ljus på gångtafikanternas övergångsställe i hörnet Sveavägen/Odengatan. Ut i bussfilen igen! Och några sekunder senare, fortfarande i racerfull, upp på cykelbanan och därefter ut på trottoaren igen. Så över på på övergångsstället på Kammakargatan och mycket nära att meja ner mötande pappa med barnvagn.

Är jag dum - eller är jag dum?

Så här står det i DN ekonomi idag:
"Fem toppchefer på kylskåpstillverkaren Dometic hotar att lämna det konkurshotade bolaget om inte de nya ägarna ger dem ett avtal värt 800 miljoner kronor, varav 150 kopplade till olika vinstmål."
Men ursäkta mig! Man tar mig för pannan!
Har dom inte gjort sitt?????
Med råge!
Hur står det till med omdömet?
Eftersom företaget står på konkursens brant kan ju inte dessa fem killar - tre svenskar, en japan och en tysk - ha gjort ett speciellt bra jobb.
Finns det något som helst skäl till att nya ägaren skulle betala 800 miljoner för att ha dom kvar? Knappast för deras skicklighet att leda ett företag i alla fall.
Jag begriper ingenting.
Är jag dum eller.......?

Och midjevalken sitter där den sitter, men nu ska det bli andra bullar av.

I skrivande stund är jag ganska nöjd med mig för ovanlighetens skull.
Jag har gjort det jag bestämde mig för igår: att stavgå minst 45 minuter före frukost, även om det regnar småspik, och sedan simma 200 m.
Och det har jag gjort, och ska hoppeligen göra minst varannan dag. Gärna oftare, men jag ska vara nöjd med varannan dag. Trots att jag älskar promenader så är jag tyvärr inte särskilt uthållig. Mina goda föresatser håller i regel ett par veckor. Men om jag nu berättar om motionsplanerna på bloggen så känns det kanske lite skämmigt om det inte blir av. Och Luther sitter ju där på axeln och klappar.
Det regnade inte, bara lite dropp från träden när blåsten tog i. Och det gjorde den - jag hade rejäl motvind under de första 20 minuterna.

För mitt nya liv - nej vi försöker verkligen alltid att äta både gott och sunt - bunkrade vi en massa nyttigheter på Bondens egen marknad i lördags. Härligheter som bondbönor, vaxbönor, morötter, spenat, röd och gul lök, potatis - you name it, det var tungt att bära hem. Även en liten bit najadlax åkte med, som lätt halstrad var helt underbar till nykokta grönsaker och en klick gräddfil smaksatt med dijonsenap och vinäger. Rätten har jag just lärt mig av TV-kocken Markus, som lagat mat föregående vecka - just på Bondens egen marknad.Gå dit, det är en liten upplevelse.
En annan härlig upplevelse: Filharmonikernas årliga konsert vid Sjöhistoriska muséet. Med MALENA ERNMAN och HENRIK DORSIN! Vilket underhållningspar!

Sorgligt, sorgligt och sorgligt men vackert.

Sorgligt, sorgligt.
Det finns bra saker. Dåliga saker. Mittemellansaker. Och alldeles underbara saker.
Mitt salviagröna stora badlakan, slitet, använt, älskat under många år tillhör de underbara. En gång en ljuvlig present från två av mina döttrar. Tack, tack! Det har kärleksfullt värmt och torkat mig efter åratals duschar, för att inte tala om efter alla morgondopp - och idag kraschade det. Jag har länge befarat att det skulle hända, men nu är det ett faktum.
Självklart har jag andra badlakan, av samma märke till och med, men INGET är lika skönt och behagligt.
Enda trösten: det finns ett till. Makens - lika slitet det, men utan det stora hålet. Aldrig mer ska han få använda det! Det blev "mitt" för en stund sedan!
Jag har ännu en älskad sak, som bara är min. En grå kofta, supermjuk i collegetyg. Knäppt framtill och dragsko strax under midjan.
Aldrig skulle det falla mig in att låna ut den. Jag fick låna den själv från början av min tredje dotter en gång när jag hade ryggskott och nackspärr. Jätteont, kunde inte få på mig några kläder - jag vill påpeka att jag INTE är pjåskig - men just den här koftan kunde jag med hjälp lirka mig in i. Den blev min! Tack, tack! Och den är underbar. Har hängt med i 20 år sådär och börjar minst sagt se luggsliten ut. Men still going strong. Alltid lika skön att ha på sig, lös, ledig och precis lagom värmande.

Sorgligt men vackert.
Rönnbären är redan röda. Jag vill inte se dem, men kan inte undgå dem eftersom de är så många. Stora tunga klasar. Ska det verkligen gå så här fort?

Cecilia och jag.

Vi tycker ofta likadant begåvade och roliga journalisten Cecilia Hagen och jag och jag har haft oändligt trevligt i åtskilliga timmar i hennes sällskap - Kullagulla stretar vidare.
Till exempel gillar vi inte stringtrosor - ett snöre mellan skinkorna KAN inte vara skönt - och föredrar båda Sloggis vita trosor i maximodell.
Cecilia tycker att "trosor" är ett tillgjort ord och säger hellre underbyxor. Jag tycker att både trosor och underbyxor är OK.
Ingen av oss skulle heller drömma om att sätta på oss en liten tröja som lämnar magen bar. Vi efterlyser kläder för KVINNOR som inte är pinnsmala. I bra kvalitet. För mig är det bra om dom inte är ruinerande dyra. Båda avskyr vi strumpbyxor och bär oftast långbyxor, trots att vi tycker att klänning/kjol är väldigt kvinnligt. Huvudsaken är nog att kläderna är bekväma och sitter skönt. Och är klädsamma förstås. GÖR något för sin bärarinna/bärare.
Lite lustigt blev det när jag läste det här kapitlet "Om oss i reklamen, och om våra kläder". Jag hade varit nere och badat, satt på mig mina myskläder, gjort i ordning en kopp kaffe och satt mig i fåtöljen med tillhörande fotpall för en stund i Cecilias sällskap.
Slutraderna låter så här:
"Vad jag har på mig just nu? När jag sitter här vid min dator och inte kommer att möta en levande själ under resten av dagen?
Ett par grå byxor i bomullstrikå med matchande kortärmad topp. Oändligt behaglig. Från Prada eller Max Mara, från Armani eller rent av Versace?
Inte alls. Plagget heter Njuta och kostade nittionio kronor på IKEA. Säg det inte till någon!"
Och det var Njuta jag själv hade på mig just den där lässtunden i Cecilias sällskap.

Cecilia tycker om mat, både att laga och äta. Och det tycker jag också.
"Hej mat" - en bibel under många år i min husmoderliga karriär - har hon kvar i lösblad. Min blev så eländigt lösbladig och en kraftig gummisnodd höll sidorna på plats. Snodden torkade och gick av - jag tappade hela lösbladsbibban och orkade inte samla ihop den - så den fick åka.
Carl Butler har lärt oss en del. Jag hade Biff Butler som favorit och Mors hatt - en förträfflig kalvtimbal. Visst, lite gammaldags med timbal. Men bra eftersom den går att göra i ordning i förväg. Rödkålen gör vi - nej maken - till varje jul. Rätt ska vara rätt.
Anna Bergenström är också en gemensam favorit, jag tror att de flesta av hennes kokböcker finns i min hylla. Härliga recept och härliga att läsa.

Visst är det kul med korsord. Det gillar vi båda två. Cecilia är nog flera snäpp duktigare än jag. Korsorden har blivit som ett gift de senaste 15 åren. Kan inte låta bli dem. Underbart att sitta där och gnugga geniknölarna. Och jag är jättejätteglad de gånger jag lyckas med Svenskans fredags- och lördagskryss.
Men snälla Cecilia, varför tycker du att stavgång är så himla larvigt? Det är ju skönt. Verkligen.

På nattygsbordet ligger nu en annan liten bok:
Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap.
Jag har hunnit ett 50-talsidor men längtar efter de återstående.
Men det är en helt annan historia som jag kanske återkommer till vid senare tillfälle.

Intensiv badlördag har gått över i antagligen lika intensiv badsöndag.

Och tidigt ute får man vara, det är så många som hittat hit till "vår" brygga och som gärna lägger sig precis vid badstegen!!!!! Så jag tar mitt dopp innan horden kommer och när den vänt hemåt. Jo, ett dopp mitt på dagen måste man ju ha förstås när det är så här varmt.
Bryggträngseln har jag berättat om tidigare - ursäkta tjatet, men det är lite störande.
OK jag är kanske lite onödigt lättirriterad över vissa saker. Solbadarna, med stora badhanddukar, stolar och annat pick och pack makar sig visserligen snällt undan, men ändå. Och man måste alltid säga till innan någon reagerar.
Jag kamoflerar min irritation ganska bra, låter som den mildaste västanfläkt, nästan lite löjligt förtjusande: "ursäkta, men snälla kan ni flytta er lite så att jag kommer fram till stegen."
En halvmeter att gå på kunde dom väl lämna.

Ensamma svanen var också irriterad igår morse. I ensamt majestät simmade den snabbt som attan förbi vår brygga och rakt över viken mot andra stranden, där en skock kanadagäss fredligt låg och plaskade. När svanen närmade sig gässen tog den sats och flög rakt in i skocken, som vilt och högljutt skriande flög upp och iväg, långt bort. Svanen landade och gled in mot land, säkert mäkta stolt över vad den åstadkommit.
Jörn Donner, som sommarpratade i förrgår var mycket bra, jag hade väldigt trevligt i hans sällskap. Han låter kanske lite trött - och det har han väl alltid gjort - men hans finlandssvenska är härlig och man hör vad han säger.
Bodil Malmsten igår var precis lika hörbar. Vilken röst och vilken diktion! Varenda ord gick fram och väl värda att lyssna till. Tack till båda.
Enligt SMS (så modern är jag så att jag sms:ar) från Johan så är det 30 grader varmt på Kreta.
Och i grytan Florens är det 35 enligt uppgift från Malin. På Kreta går det ju att svalka av sig i havet, men vem vill hoppa i Arno?
Här har vi - ja, jag bryr mig inte, men varmt och skönt är det.

Upp i ottan - 04.15 - curling på gång.

Det heter ju så när man hjälper sina barn eller försöker göra livet enklare för dem. Skulle plocka upp Johan 04.45 och köra honom till Arlanda. Och nu har han landat på Kreta och vi önskar honom härliga två veckor. På vägen till och från flygplatsen hade vi både fullmåne och soluppgång på himlavalvet och stora delar av naturen låg i lättlätta dimmslöjor. Tråkigt nog hade jag ingen kamera med mig så jag kunde föreviga sol/måne/älvdans.
Själv är jag oändligt nöjd med att stanna hemma just nu. Solen är ju här också, och det är varmt i vattnet - skulle man önska sig något extra så är det väl den ljuvliga djupblå färgen på Joniska havet. Mycket snyggare än Värtans måste jag erkänna.
Nu ska jag snart lyssna på Jörn Donner som sommarpratar - han har en fantastisk röst och jag är enormt förtjust i den vackra melodiska finlandssvenskan. Dessutom är han ju intressant som berättare.
I morgon är det Bodil Malmstens tur - en annan idol när det gäller både berättarkonst och röst. Jag har läst hennes blogg att hon oroar sig för att programmet inte blir tillräckligt bra. Och hon har verkligen slitit med det. Men snälla Bodil, du ÄR ju fenomenalt bra! Det kan bara inte bli dåligt, jag väntar en högtidsstund och blir säkert inte besviken.

Åttahundra besök! Så kul! Tror knappt mina ögon.

Har du märkt att jag ändrat färger i bloggen?
Bättre eller sämre?
Tack alla som hälsar på - skriv gärna en rad. Det vore kul.
23 grader i vattnet. Skönt, väldigt skönt men jag föredrar 20. Det är då man känner sig uppfriskad.
Sol hela dagen medan jag rivit runt på Kupan. Full fart hela dagen. Och det är kul. Verkligen.
Roligt att träffa "kolleger" igen som jag inte sett på hela sommaren. Hela sommaren - den är alldeles för kort. Jag ser, men VILL inte se, att rönnbären rodnar.
Det är för tidigt!
Snälla sommar stanna kvar. Gärna hela september, tack. Och en bit av oktober. Nej, det är inte normalt, jag veeeet. Så ska det inte vara.

Varför kör jag inte bil oftare?

Helt automatiskt går jag och sätter mig på passagerarplatsen.
Det är verkligen inte så att maken propsar på att få köra varje gång vi sätter oss i bilen. Det bara blir så. På långa körningar är jag avbytare förstås. Men annars kör jag nästan aldrig, bara korta sträckor för att handla, hämta upp någon etc. Och på det underhåller man inte körvanan precis. Och inte är det särskilt kul heller. Men igår var vi på utflykt - för tredje gången i sommar åt vi lunch på Pumpen i Oaxen - med Johan denna gång. Herrarna ville gärna ha en starköl till de rökta räkorna och friterade strömmingen, så jag "offrade" mig och erbjöd mig att köra hem. Under goda måltiden kom vi på att det skulle vara kul att besöka Jurss mejeri i Flen och köpa hem några goda ostar. Så det blev några extramil.
Bra! Jag körde som en gudinna genom Södermanland och det kändes roligt att sitta där och ratta genom ett fantastiskt landskap, grönt och böljande , underbar natur, vackra gårdar, sjöblänk mest överallt, kossor på bete, får likaså, hästar i hagarna.

Nattade mig med Cecilia Hagen

och hennes bok Kulla-Gulla stretar vidare. Det är verkligen underhållande läsning. Och tänkvärd. Hon är oerhört rolig, träffsäker och klok, Cecilia - årgång 46 tror jag, tio år yngre än jag. Det finns allvar bakom allt, udd och humor.
Utan att vara utpräglade feminister är det nog 40-talistkvinnorna som banat väg för dagens kvinna, som tar för sig av livet och tillvaron på ett helt annat sätt.
I inledningen skriver Cecilia bland annat detta: "Det var i och med oss som mannen inte längre kunde göra anspråk på att vara familjens överhuvud. Det var vi som självklart gav oss ut i arbetslivet på samma villkor som han. Som inte bara bidrog till familjens försörjning utan fick stå för hälften av den. Vi drog i allmänhet in ungefär lika mycket pengar till det gemensamma hushållet. Vi delade på varenda utgift."
Det är sant!
Varför gjorde inte vi 30-talister samma sak?
Kanske var det lite för tidigt, vi gjorde fortfarande som våra mödrar.
Var vi lite för fega rentav för att våga bryta mönster?
Några av oss tog språnget. Men inte jag och inte Margareta, Lillemor, Margit, Caroline, Barbro, Karin, Elisabeth, Lena, Monika och alla dom andra. Men vi satte igång när vi såg vad 40-talisterna gjorde. Stort tack ska ni ha!
Jag har inte hunnit så långt i boken än, men jag slukat kapitlen Om minnet, Om tillbakablickar, Om förebilder, Om plastikkirurgi och Om utväxten och andra ytligheter.
Ja, jag är oerhört förtjust i Cecilia H. Kanske för att hon i mångt och mycket har samma åsikter och synpunkter som jag. Och det gillar man ju!!!!! Eller hur?
Och nu ska jag med spänning fortsätta med nästa kapitel: Om oss i reklamen, och om våra kläder.

Var sjutton håller getingarna hus?

Inte så att jag saknar dem. Tvärtom.
Uppriktigt sagt avskyr jag dom som pesten och har inget som helst förbarmande med dessa bitska och surrande varelser. Men i det allmänna miljöbruset kan man inte undå att bli lite betänksam mest varje dag - och just nu: varför inga getingar.
Är dom på utdöende på grund av något?
Och vad innebär det i så fall? Är getingen bra för något? För ekologin - där har ju det mesta betydelse på något sätt? Mina kunskaper är mer än bristfälliga.
Är det någon fågel som tycker att getingar är smaskens?
För mej innebär getingarnas frånvaro en stor fördel, förvisso - att man kan fortsätta att äta ute på altanen. Särskilt i kräft- och surströmmingstider brukar dom ju vara speciellt envisa och påträngande. Och så slipper jag ha uppsikt på golven så att man inte barfota kliver på någon och får sig ett tjuvnyp. Inte heller behöver jag syna insidan av ett glas om man dricker något som getingar gillar. Ett stick i läppen är inte direkt kul.

I väntrummen på hörselmottagningarna sitter allt fler ungdomar.

En vänlig örondoktor i Kalmar, som intervjuades i radio för en liten stund sedan, sade att det kunde bero på - man TROR det - att väldigt många ungdomar jämt och ständigt lyssnar på musik på mycket hög volym i sina lurar.
TROR!!!!!!!

Måste kolla om jag kommer ihåg hur jag gjorde igår!

Det lyckades!!!!! Så här vackert har lavendel och vita rosor blommat i sommar.

Ny färg på bloggen?

Ska jag byta färger? Vad tycker du?
Lite klatschigare kanske?
Är det över huvud taget någon som vet vad klatschigt är för något numera?
Säkert ett lätt förlegat ord.
Just det, lite starkare färger och lite djärvare sammansättningar.
Jag gillade verkligen min färgsättning förut - det är bloggen jag talar om - tyckte att den var ganska raffinerad och att den passade bra till "eternellen".
Men nu vet jag inte.
Lite beige, lite väl beige.
Ska jag försöka fräscha till den!
Kanske blev jag inspirerad till nytt färgtänk av ett teveprogram häromkvällen när de två duktiga, ganska kaxiga och roliga klädexperterna Trinny och Susanna rackade ner med besked på allt svart och lärde en massa svartklädda "fegisar" att tänka färg och klä sig så de syntes.
De - Trinny och Susanna - tycker att vi som gärna håller oss till svart ser ut som ett gäng skrämda kråkor. Jag håller inte helt med, tycker att svart är snyggt, och ofta "rätt" men blev lite träffad ändå när jag såg ett femtontal svartklädda kvinnor i olika storlekar på samma gång i teverutan. Lite sorgligt trist såg det ut.
Så jag kanske ska börja med bloggen även om den inte är svart. Och ja, hur skulle det se ut? Då skulle du ju inte kunna läsa allt fantastiskt jag skriver.
Helsvart är jag förresten inte, har några starkrosa plagg också. Och lite grått och brunt!!!!!

Vilka program det finns!

Man - jag i alla fall - bara gapar. Tänk att bli översatt till ett annat språk på två röda sekunder.
Hur går det till!?

Två glada hundar.

SENSATION!

Helt utan hjälp har jag lyckats föra över en bild till bloggen.

Dotterhunden Signe och hennes kompis Mingus kopplar av på gästsängen efter bad, lek och promenad. Åååååå vad jag är teknisk! Snart en riktig hacker. Säkert har jag glömt hur jag gjorde redan i morgon.

Det är en solig morgon i östra Svealand......

Så här fantastiskt vackert var det i morse när jag tog dagens första dopp.

Blankt. Genomskinligt. Inte en krusning.

Solen och molnen speglade sig i vattenytan.

Vilken känsla - värst vad jag känner mycket - att stiga ner i detta ljuvliga.

Alldeles själv, alldeles tyst.

Försökte simma så ljudlöst som möjligt för att inte störa friden för mig själv.

Egentligen var jag glad över att ingen var där just då, men jag önskar alla att få uppleva en sådan morgon.

Noll inspiration!

Trist men sant. Har loggat in mig så gott som varje dag och suttit och stirrat på skärmen, skrivit lite och tagit bort det igen. Ändå har jag gjort en massa trevligt i veckan. Till exempel varit i min barndomsstad Strängnäs och träffat bror och svägerska och ätit en fantastisk lunch hos dem - rödbetor med ljuvligt krämig fetaost, smörstekt mälarabborre och hallonfylld melon. Underbara smaker och otroligt vällagat. Promenad i stan förstås, gata upp och gata ner - jag känner väl igen mig och ändå känns det ju verkligen inte som min stad längre.
Inget bekant ansikte någonstans.
Inget som är mitt längre, ingenting jag hör till.
Bara minnen.
Huset vi bodde i - ja, det tillhör någon annan nu, inget jag har rätt att gå in i längre -mitt barndomshem. Det känns lite trist att ingen längre välkomnar mig och familjen där.
Jovisst, jag har annat istället. Men känslan är lite märklig.

Man känner livet i sig!

Är inte det ett helt underbart uttryck för totalt välbefinnande?
"Man känner livet i sig".
Du känner säkert igen det. Jag önskar att jag hittat på det själv. Men det kommer som så mycket annat underbart från Astrid Lindgren. Det var livsnjutaren och ganska charmerande slarvern farbror Nilsson - Abbes pappa - i Madickenböckerna som sa så. Just nu, nyss uppstigen ur böljan efter en kort simtur känner jag livet i mej alldeles särskilt mycket. Ja, den blev kort beroende det på det stolta, eleganta men hotfullt fräsande svanparet som med sina två förtjusande gråduniga ungar behagade inta sin middag intill vår brygga. Med svanar i närheten går jag upp igen.

Man försöker tänka på miljön jämt och ständigt och ändå blir det fel.

I förrgår köpte jag en ny påse jätteräkor importerade från Asien. Fel, fel fel! Det vet jag ju. Räkorna fraktas långt med flyg och det är ju inte bra för miljö, det vet ju alla människor vid det här laget. Men nu finns det inga jätteräkor i Hägernäsviken och jag gillar dem verkligen. Särskilt grillade, lätt havssaltade och överströdda med hackad vitlök och persilja. Nu är det slut med det, jo jag tänker äta upp dom jag köpt förstås. Det är nämligen såhär att räkorna odlas på områden där mangroveträden växer - eller har växt - och nu hugger odlarna bort mangroven till förmån för jätteräkorna, vilket innebär stora och allvarliga ingrepp i miljön eftersom träden är oerhört viktiga för ekologin. Att avstå från att köpa jätteräkor är naturligtvis ingen stor uppoffring från min sida, men goda är dom.
Nu ser jag fram emot kvällens räkbegivenhet, hemförd av god granne direkt från Västkusten.

Morgonprogrammen är det bästa som visas i TV både i 1:an och 4:an.

Tycker jag. Åtminstone nu under sommaren. Jag är innerligt trött på alla repriser. Morgonprogrammen verkar vara det enda som inte är just repriser. Och lika trist är det att Tom Barnaby och Miss Marple dammas av år efter år. Har just sovit ganska gott till den senare. Och igår var det Morden i Midsomer som verkade som sömnpiller.
Jamen stäng av då och strunta i att titta!
Ja, jag blir lika irriterad på mej själv som sitter där och glor! Varför jag över huvud taget tittar på dessa urtrista engelska produktioner är mej en gåta. Kanske för att jag i grunden är förtjust i engelska deckare - eller har varit i alla fall. Jodå, det är lite roliga miljöer - sömniga, lummiga, rosentyngda, idylliska byar, förtjusande små hus, mäktiga gods och spöklika slott etc. Men det är inte skäl nog att sitta där. Lat och oföretagsam kanske! Är det möjligt?

Knubbiga, härligt guldgula och lagom stora.

Dom bara satt där.
Precis vid vägkanten.
En liten klunga på ett 30-tal
Och det var minst sagt lite lycka.
Det är kantarellerna jag pratar om och som vi mer eller mindre snubblade över på vift i blåbärsskogen.
Våra små hinkar var redan nästan full med blåbär. Tur att vi är utrustade med dotterhund - Charlottes förtjusande flat Signe - och alltid har bajspåsar i fickorna.
Vilken middag det blev - och vad duktigt det känns att servera nyplockat - fritérad fisk, färskpotatis, smörstekta kantareller och till dessert blåbär med mjölk.
Litet tips (för att visa mej ännu duktigare): De små hinkarna som man köper grekisk och turkisk youghurt i är alldeles utmärkta att plocka bär i.

Kvinna. 72 år. Täby.

Ja, så står det i min bloggprofil. Inte särskilt lockande eller hur?
Handen på hjärtat - inte skulle jag själv med nyfikenhet och spänning kolla in vad hon hade att säga. Får väl hitta på något mer spännande, inbjudande och intressant.
Men vadå?
Det är ju precis det jag är: en 72-årig kvinna som bor i Täby. Och mitt förflutna inom reklam- och informationsbranschen - eller inom media som det så vackert heter idag - är ju just förflutet. Förknippat med många goda, roliga, intressanta minnen förvisso, så i någon form kanske även de åren dyker upp i något bloggavsnitt.
Gift sedan 46 år, det är definitivt ingen bravad men det har många gånger krävt både jobb och lite god vilja från båda parter för att hålla ihop och få livet att fungera.
Fyra barn! Har man skaffat sej fyra barn så får man ju fixa det.
Jobbigt? Ja, det var det väl ibland, men det var inget man tänkte på just då när det var som intensivast. Det var ju härligt att ha dem.
Nyttig lärdom som inte är alldeles självklar - att lära sej att ens egna "jag" inte alltid står i centrum, att man måste ta hänsyn.
Uppoffring?
Nej, jag kan inte säga att jag gjort uppoffringar. Lite karriär då möjligtvis, men jag har ju fått så mycket annat i stället. Sånt som i långa loppet är oändligt mycket viktigare. Lite klyschigt låter det, men barnen har varit viktigast. Säkert känner dom det inte så, inte alltid i alla fall. Men jag har gjort så gott jag har kunnat. Efter min förmåga. Det tror jag i alla fall - möjligt att jag lurar mej själv, men det vet jag inte. Alla har vi ju våra livslögner, kända eller okända. Vissa saker har säkert varit bra. Och andra riktigt dåliga, men det vet man ju inte då.
Upplevelser?
Man behöver inte ha gjort allt innan man fyllt 30 och 40 och 50. Inte 60 och 70 heller för den delen - det är faktiskt roligt och spännande att ha något att vänta på och längta efter. Men mycket kul har jag varit med om och mycket väntar....hoppas jag.
Intressen?
Just nu tycker jag att det är kul att blogga.
Att träffa vänner är härligt - tack alla som är kompis med mej. Ni är ovärderliga.
Laga mat? Inte riktigt så kul längre, men maken är road så han tar över ganska ofta.
Äta och och dricka gott är däremot lite lycka.
Läsa - ingen som kan läsa är ensam.
Gå på bio, resa, gå på teater och promenera med maken eller andra hugade.
Stavgång för mej själv.
Simma i Hägernäsviken - årets stora bonus under några sommarmånader.
Gå ut i naturen. Plocka blommor.
Fixa med mina altankrukor, i år är jag stolt över och tänker med medelhavstemat även nästa år, tror jag.
Gå på utställningar och muséer.
Titta på danska och engelska TV-serier.
För närvarande är jag fakir - har skaffat spikmatta - och det är riktigt behagligt.
Och så är jag evigt tacksam för att jag är frisk!
Småkrämpor? En och annan, men något ska man ju ha.

Bästa "funderingar"!

Har du märkt att besökarna till din blogg överstiger min med mer än 20 stycken. Good for you och depp, depp, depp för mej.

Att kasta sten om man sitter i glashus.

Igår - se nedan - skrev jag om ord som förstärks med as. Lite upprörd sådär. Lite grinig faktiskt. Och så kom jag på en sak - visst har jag använt as som förstärkning själv. En asflott bil till exempel . Ajajaj. Inte särskilt snyggt det heller.

Lite av varje från veckan som gått.

Asnajsigt var ordet.
Häromdagen läste jag några små korta intervjuer i en tidning; några personer i olika åldrar tillfrågades om sina favoritresmål. En flicka beskrev sitt favoritresmål som asnajsigt. Jag minns "asnajsigt" men jag kommer inte ihåg vilken land/stad/plats hon beskrev så målande. Och jag har inte kunnat kolla eftersom tidningen åkt iväg till "det för papper avsedda kärlet" i soprummet. Asnajsigt - ett fruktansvärt torftigt ord om man ska beskriva ett ställe man gillar! Som man verkligen känner för. Jodå, jag vet att jag inte riktigt hänger med i språkutvecklingen - men asnajsigt!!!!

Fynd!
Gissa vad jag hittade i en säck med skänkta saker på Kupan i förra veckan! Mycket har jag sett och förvånats över, men det här tog priset: ett par begagnade öronproppar med lite vax på!
Asnajsigt att ge bort något sådant. Eller hur.
Annars packade jag upp väldigt många bra saker den dagen. Men inte just i den säcken. Och man undrar vad givaren hade tänkt.

Konfirmation.
I söndags var vi på en ung släktings konfirmation. Om jag förstått saken rätt så går konfirmationsundervisningen idag ut på att tala med ungdomarna om etiska frågor. Så oerhört mycket bättre än på "den gamla goda tiden" när man tvingades lära sig budorden i rätt ordning och dessutom förklaringar - på ett ålderdomligt och högtravande språk - till dessa utantill.
En mycket trevlig dag dessutom.

Utflykt.
Till Trosa med döttrarna har vi utflyktat en dag flera år i rad. Så även i år. Ömsom sol, ömsom skurar spådde SMHI. Och rätt hade dom. Men vi hade tur. Skurarna hade passerat innan vi kom fram. Vanligtvis äter vi lunch på Fina fisken men i år blev det Pumpen på Oaxen. Härligt att sitta på bryggan under segelduk och äta rökta räkor och pinfärsk torsk.

3 x bad idag - 19 grader.
Ja det var bäst att passa på. I morgon är det regn på gång igen. Och då är jag på Kupan - få se vad man hittar då!

Kryddor och örter.

Har du tänkt på att väldigt många örter och kryddväxter har ovanligt vackra namn?
Slående vackra faktiskt. Åtminstone i min smak.
Tänk salvia! Tänk rosmarin! Tänk timjan! Tänk citronmeliss!
Smaka på orden.
Känn doften av dem.
Fortsätt med basilika, mynta, kyndel, lavendel, oregano, kummin, kamomill, koriander.....
Visst är namnen fina, visst kan du associera. Ljuvliga måltider, fantastiska naturupplevelser, härliga resor....Visst minns du!

Ulrika har namnsdag idag!

Ulrika! Vad är det för märkvärdigt med det? Jo, jag heter Ulrika och hatade det namnet i åratal. I 30-årsålderna hade jag väl förlikat mej med mitt öde. Men innan dess! Mamma ville att jag skulle heta Ulla. - Men flickan ska väl i alla fall ha ett namn som står i almanackan, tyckte morfar.
Så Ulrika blev det. Ulrika Birgitta Knutsdotter, rätt pampiga namn till det supervanliga efternamnet Andersson. Birgitta gick an, så hette en av sessorna på Haga, och många flickor i min ålder fick namnet Birgitta. Men Ulrika var jag ensam om. Ingen hette så. Bara gamla drottningar för länge sedan döda. Kallades Ulla i den trängre familjekretsen och VILLE verkligen heta Ulla även utanför. Oftast gick det bra, både i kindergarten - som det hette på den tiden - och senare i skolan. Men det fanns tillfällen när man skulle tala om sin fullständiga namn. Ulrika Birgitta Knutsdotter! Vilken pina. Retad blev jag så det förslog. Och led! Grät! På grund av ett namn!!!!
Det verkar inte riktigt klokt idag. Ulrika är ju vackert och blev väldigt modernt under 60-talet. Hur som helst jag kallades Ulla långt upp i vuxen ålder. Maken Jan lärde känna mej som Ulla. I hans familj fanns det redan en Ulla så hans släktingar bestämde sej för Ulrika av praktiska skäl. Och det var helt OK. Mina tre döttrar heter Ulrika som andra namn, så idag har vi namnsdag alla fyra. Som en liten lustighet till följd av detta så kan jag berätta att min son Johan påstod med stort allvar och bestämdhet - han var väl tre år sådär - att han hette Johan Ulrika. Det var någon som frågade vad han hette mer än Johan.
Vid 36 års ålder började jag jobba igen - d v s kom ut i arbetslivet på deltid och förtjänade egna pengar - efter flera år som hemmafru och mamma till fyra barn.
Jättestolt åkte jag iväg till postkontoret i Ekholmen i Linköping där vi då bodde för att hämta ut min första lön. Vartenda öre var intecknat - presenter till make och barn.
Detta postkontor hade jag besökt många, många gånger i olika ärenden. Aldrig hade det varit minsta snack om något. Men denna gång blev det PROBLEM. På löneavin stod det Ulla och i legitimationen Ulrika.
Pinsamt och minst sagt svettigt var det. Kön växte bakom mej. Irritationen bland de köande likaså. Till slut - kändes som en evighet - löste kassörskan ändå "problemet" i samråd med den från sitt rum i postkontorets inre delar utkallade postmästaren. Och då bestämde jag mej; hädanefter heter jag Ulrika.
Och på den vägen är det. Maken och gamla vänner som lärt känna mej som Ulla fortsätter med det, men arbetskamrater på olika jobb jag haft sedan dess och alla nya bekantskaper och vänner känner mej som Ulrika. Jag föredrar inget namn framför det andra. Trivs med båda. Men tycker idag att Ulrika är bra mycket snyggare än Ulla.

1 juli - en riktig turdag!

Först och främst fick vi dotter nummer två den 1 juli.
Och för fem år sedan gick flyttlasset från Roslagsgatan hit till Täby.
Två lyckliga tilldragelser i mitt liv. I och för sig inte jämförbara - men de inföll samma datum med 38 års mellanrum.
Båda är väl värda att fira.
Mest Anna förstås!!!!
Vi hade till och med födelsedagskalas mitt i flyttruschen. Jag minns att det var lite svårt att hitta vad vi behövde både för att laga och servera mat. Men både grytor, tallrikar och bestick kom fram så småningom. Och idag har jag koll på precis allt. Tror jag.

- Vilken jättesöt klänning du har!

Det var min frisör som fällde denna positiva kommentar när jag slagit mej ner i stolen för att bli ompysslad av hennes flinka händer.
- Tack, kul att du tycker det för den är verkligen urgammal, svarade jag - inte helt van att bli uppmärksammad för mina kläder precis.
Hur den ser ut? Jo, en småblommig 2-delad kortärmad sak i tunn, krinklad, slankig bomull möjligen med lite inslag av siden. Sval, skön, älskad, väl använd. Köpt någon gång i slutet av 80-talets andra halva har jag räknat ut. En av mina arbetskamrater kallade den för examensklänningen - ja tyget påminner om det som 40-talets skolflickor fick till skolavslutningen.
Jag hör inte till dem som samlar i garderoberna, men just den här har jag inte kunnat skiljas ifrån. Och synd vore väl det eftersom den är fullt användbar även om den inte sitter fullt så löst som förr. Modern idag dessutom.
En annan älskling hänger också kvar.
Tack och lov! För jag har haft lite problem med vad jag ska ha på mej på en konfirmation i juli. Som du kanske förstår så hör jag inte till kläddesignernas favoritmålgrupp och har lite svårt att hitta något som passar mej. Och inte minst min kassa. Dessutom är jag ingen passionerad shoppare längre. Den - klänningen - är från 1987. Och det är jag säker på eftersom det var året då vi gick på en massa 50-årsfester. Klänningen köptes till ett sådant tillfälle. En liten svart 20-talsinspirerad sidensak från Laura Ashley, snällt urringad, ärmlös. Den blir perfekt med min knallrosa kavaj - den är bara fem år - och en svart stråhatt från Kupan.
Är inte det kolossalt passande för en gammelmoster? Nästan chic skulle jag vilja säga.

Röda Korset har lurats på pengar!

En högre tjänsteman sitter häktad. Omhäktad till och med, så det är ingen nyhet för dagen jag kommer med. Men jag kom just att tänka på det och blev lite arg. Igen!
Hur kan man göra något så lågt som att sno åt sej pengar från en organisation som Röda Korset, vars uppgift är att hjälpa nödställda och hjälpbehövande i hela världen? En tjänsteman med position i en organisation som Röda Korset har dessutom ordentligt betalt för sitt arbete. Vilken ynklig liten skit - jag kan inte bättre säga.

Vilken helg - sol och värme från morgon till kväll!

I morse var vattenytan lika spegelblank som vinterns otroliga glansis. Och så har det varit hela dagen, en liten eftermiddagskrusning bara, knappt märkbar. Vår altan med "medelhavstema" står i full blom - lavendel och vita rosor prunkar, och buxbomen har börjat växa. Tänka sej, efter fem år!
Mitt älskade olivträd - som tycktes trivas ganska bra med mej i tre år - tynade bort förra året och har inte förnyats. Det är svårt att härbärgera olivträd under vintern. Ljust, svalt och frostfritt ska det vara och det kan vi tyvärr inte ordna. Det stod vid altandörren men jag antar att det var för varmt i rummet trots att maken ofta klagade på att jag rättade innetemperaturen efter olivträdets svala behov och inte efter hans krav på 20 grader sådär. Han frös rätt ofta, stackars man. Men för ett olivträd får man ju offra sej lite. Men det hjälper inte alltid.

Nu - just nu - kom kvällsbrisen, den sveper runt ordentligt. Tidigare under juni har minsta fläkt sänt rysningar genom kroppen, men nu är det bara skönt. Vårt eleganta svanpar gungar rätt ordentligt därute på böljorna.

Doppen flera - varje morgon!

Så härligt det är, men vattentemperaturen är oerhört föränderlig. Ena dagen pålandsvind och omkring 18 grader. Och då blir det simtur fram och tillbaka till udden. Nästa dag frånlandsvind och 15 grader - och bara några simtag. Extraskönt att bada är det de dagar när jag stavgått raskt i en timme. Då känns doppet som en belöning. Men promenaden är också skön. Och just nu går det väldigt bra. Ingen formsvacka här inte! Meningen är motion och att ett och annat kilo ska rasa och att midjevolangerna ska försvinna. Ännu så länge märks ingen skillnad varken i spegeln eller på vågen.
Vattnet i vår vik ser lite brun ut i år, inte lika klart som det brukar. Men det skiftar ju.
Eller är det inbillning?
Miljöhot och havsdöd är minst sagt oroande.
Vad har vi gjort med vår vackra planet? Måtte vi kunna rätta till det.

Har de ljuvliga, rosa nyponrosbuskarna någonsin blommat så överdådigt som i år?
Och flädern är lika generös den med sina gräddvita honungsdoftande klasar.

Årets första morgondopp!

Årets första dopp över huvud taget, om man bortser från allt simmande på Kanarieöarna i Atlanten i mars. Skönt och härligt uppfriskande, 18 grader och kav lugnt. Så sent har jag väl aldrig startat badsäsongen, men det har blåst så hårt i vår vik och regnat så mycket. Och under 15 går jag inte i - möjligen om solen gassar.
Mindre härliga var soporna som "badgästerna" lämnat efter sig på stranden längre bort från vår badbrygga. Och att fåglarna får tag i picnicresterna gör inte saken bättre. Tänk att det ska vara så svårt att trycka ner soporna ordentligt i tunnor och papperskorgar eller ta med dem hem om det är fullt.
Gnällkärring igen!
Och vad hjälper det? Du som möjligen läser det här lämnar väl varken ölburkar, glasflaskor, plasttallrikar, matrester, fimpar, papper, äggskal, engångsgrillar, tomma godispåsar, cigarrettpaket m.m efter dej.
Eller!!!! Är du en sådan som tycker att andra kan plocka upp efter dej? Men det kan jag väl aldrig tro!

Känner mej blåst på försommaren.

Blåst, blåst, blåst....... och regn. Ofta samtidigt. Mer än halva juni har gått. Midsommarafton i morgon och jag har ännu inte tagit mitt första dopp. Badkruka är jag definitivt inte men det känns inte särskilt lockande att hoppa i när vattnet håller 10 grader. 15 går an men gärna lite mer. Och det ska vara varmt och skönt när man kommer upp. Jag behöver kanske inte den där nya baddräkten som jag tänkt köpa. Och tur är väl det - en baddräkt kostar skjortan! Åtminstone i butiken på Nybrogatan som jag dök in i i förrgå.
1500:- för en baddräkt!!!! Snygg skärning för en inte helt ungflicksslank kropp d v s en baddräkt som dolde mindre snygga delar runt midja och mage.
Jo, det finns nog billigare.
Men jag tappade lusten.
Shopping är över huvud taget inte särskilt lustbetonat längre - och då tänker jag inte bara på priserna. Jag tillhör för det mesta inte målgruppen! Och jag har inte tålamod att leta.
Fy så gnälligt de här blev!

Stavarna får stå kvar vid dörren idag!

Ingen långpromenad, det hällregnar. Verkligen hällregnar, väcktes av smatter på rutan och så håller det på. Egentligen är det skönt att kura inomhus, även om hurtbullen på min axel envist påstår att det inte finns något dåligt väder bara olämpliga kläder.
Häromdagen var det en mycket trevlig man på tv - expert på bondepraktikan och liknande -som sa så här ungefär: Om man kan se en blå ruta på himlen, som är tillräckligt stor för att räcka till ett par blåbyxor då kan man räkna med att det lyser upp på eftermiddagen.
I dag fanns det ingen blå ruta som räckte till en ficka ens.
Men man kan ju blogga en stund i stället, fortsätta med morgontidningen, läsa några sidor i "Väninnan" ELLER starta ett projekt som jag länge funderat på men inte känt större lust för - STÄDA BOKHYLLORNA. Jag ska ha en överläggning med mej själv.

Minneslucka? Lugna ner dej!

Alldeles blankt var det. Där stod jag i tosdags vid bankomaten och hade totalt glömt koden. Pinsamt och katastofalt på en gång. 70 kronor i plånboken och det är inte mycket när man ska helghandla. Visserligen inte just i det ögonblicket, men dagen därpå. Tre försök, sedan försvinner kortet, det visste jag ju. Och två försök hade jag gjort. Någonstans har jag gjort en notering - utifall jag skulle glömma - men var hade jag heller ingen koll på.
- Lugna ner dej, det kommer tillbaka. Sånt händer faktiskt, sa Anne tröstande.
- Lugna ner dej, det kommer tillbaka, sa Charlotte flera timmar senare och de eländiga fyra siffrorna fortfarande inte "knackat på". Bara Alzheimer! Jag testade mej själv med koden till ICA-kortet, och den var också väck! Näst intill PANIK! Däremot kom jag ihåg Malins förskräckligt långa telefonnummer, som jag i vanliga fall alltid måste slå upp.
Nattens goda sömn gjorde sitt till - jag kunde både bankomat- och ICA-kod när jag slog upp mina gröna. Det kom tillbaka. Sömn lugnar ner.

Mannen i mitt liv sedan 48 år

har lagat och bjudit mej på födelsedagsmiddag - lammfilé med chevreost och sparrisrisotto - mycket gott - och sin egen födelsedagspresent en underbar Chianti Classico. Härlig jordgubbstårta garnerad med silverkulor design Charlotte avslutade måltiden. Och fin present ficka jag av döttrarna - elektrisk kaffekvarn - så nu kan jag bjuda på espresso lite oftare. Mycket enklare än att mala för hand.
Inte nog med det. Vänta bara, jag kommer att bli vackrare. Med olivbaserat och inte "because I´m worth it. Spänstigare hud och glansigare hår!!!!! Och visst är jag worth it! Alla förbättringar mottages med tacksamhet. Det behövs, det kan jag ju se själv, särskilt i spegeln på mornarna. Det är då förfallet är som tydligast. Men vadå, jag tycker att det ska synas att man levat.

Du kanske skulle kalla dej för istiden i stället för eternellen!

Så säger en av mina döttrar - milt överseende - p g a inlägget "Från förr i tiden" nedan.
Ligger kanske något i det. Men jag gillar eternellen och vill inte byta, lite lagom torr men håller fortfarande färgen, förhoppningsvis också stilen. Och numera struntar jag i Jantelagen - något är jag ju i alla fall.

Trehundranio besökare!

Tror knappt mina ögon. Jättekul. Jag vet - det är ingen hög siffra. Och någon stjärnbloggare blir jag aldrig. Men det känns lite bra.
Regnar gör det, stilla och fint och vinden har lagt sej så nu kanske marken äntligen får behålla fukten som alla växter så väl behöver. Och jag slipper springa där med min vattenkanna varenda dag.

Från förr i tiden!

Förr är OK. Men förr i tiden? Jag har just läst en liten beskrivning av en dagsutflykt där det bl a står så här: "Maten serveras i en miljö med gamla saker, allt ifrån farmors hemgiftssoffa till det gamla isskåpet som användes förr i tiden."
Vi upplever ju ord och uttryck lite olika. I mina öron låter "förr" som ganska länge sedan, men "förr i tiden" - ja det är för mej evigheter sedan. Himmel och pannkaka, jag har ju varit med om isskåp så då måste ju även jag vara en del av "förr i tiden". Och det är väl ändå inte möjligt? Eller?
Det var det jag plötsligt blev varse. Född 37 och födelsedag idag - men förr i tiden????
Vi hade isskåp hemma i mitt föräldrahem en bit in på 50-talet faktiskt. Det hade de flesta. Kanske inte de som bodde i nybyggda hyreshus.
Pappa sålde is! En ganska blomstrande business på den tiden. Han hade ett bryggerinederlag och kunde även leverera kyla till sina drycker, både till butiker, hotell/restauranger och hushåll. Naturligtvis var det inte bara drycker som förvarades i isskåpen, där hade man också alla matvaror som behövde ligga kallt. Isen varvades med såg spån och förvarades i en stor ladliknande byggnad - jag minns den i alla fall som mycket stor.
Sommarheta dagar var det svalt och skönt att gå in där och svalka av sig. Men bara en liten stund. Stannade man längre frös man ordentligt.
Isen togs upp i Mälaren, sågades i stora block och kördes hem på flakvagnar dragna av hästar. Milda makter det ÄR ju förr i tiden. Och mamma kokade kaffe - eller vad det nu var under ransoneringsåren - och bredde smörgåsar i långa banor till hungriga och hårt arbetande isupptagare.
Allt har ett slut - isskåpen blev färre och färre. Pappa slutade med isen och mamma fick kylskåp - stort, bländvitt, flott. Såååå modernt!

Inget lämmeltåg till valurnorna precis!

I varje fall inte vid 11-tiden när maken och jag röstade. Vi var helt ensamma i vallokalen och när vi gick strömmade ett annat äldre par till. Hoppeligen tog det upp sig på eftermiddagen. Trist att så många inte bryr sig. Jag tycker att det är fint att både vara svensk och europé.
Fransmännen röstar också idag. På frågan om hon skulle rösta svarade en fransyska såhär:
"Jag tycker att det är min plikt att rösta - den som inte röstar har heller ingen rätt at klaga."
Ja, så är det!

Kära Susanne!

Vad glad jag blev när jag hörde att du läser min blogg ibland. Den är lite kul och ganska förunderlig, bloggvärlden. Förunderligt är också att mina barn har vänner vars barn tagit studenten - dom var ju små alldeles nyss! Hälsa den nybakade.

Minnesstolpar.

22 maj - resa till Skåne - omväxlande väder, lite sol, lite mulet, lite regn, lite sol...... Malins goda tonfiskröra i matsäcken, rast som vanligt vid Brahehus. Roligt att träffa Marianne och Göran. God mat, gott vin i kärt sällskap.
23 maj - utflykt till Köpenhamn. Tittade på deras nya fina byggnader - sista tillskottet teatern. Konserthuset och Diamanten har vi sett förut men tål att ses igen. Härlig stad att komma tillbaka till. Sillunch - ja någonstans, vet inte var. Öresundsbron en liten upplevelse varje gång. God varmrökt lax "hemma".
24 maj - utflykt till slotten Vanås och Hofdala. Roligt att se parken på Vanås med all modern konst. Alltid lika vackra Skåne ståtade med blommande, ändlösa rapsfält. Ett solbelyst rapsfält med gråblått hav i bakgrunden under d:o himmel - fantastiskt.
25 maj - sightseeing i Malmö. Lite kul faktiskt, även här har det hänt en del sedan sist. Fint väder. Gick för första gången genom slottsparken - lite dåligt med tanke opå att vi i alla fall bott där. Men bara två år förstås. Och det är länge sedan.
26 maj -till Österlen. Kort besök i Skanör. Paus/lunch i Kåseberga. Blåste som attan så Ales stenar fick inget besök. Kort paus i Skillinge - tittade på huset vi var lite intresserade av att köpa för flera år sedan. Då ett renoveringsobjekt, nu jättefint. Köpte sofftyg i Hylkegården. Ljuvlig torskrygg med rödbetor och spenat hos Lillemor och Willy, angenämt vin därtill och mycket trivsam samvaro så kvällen blev sen.
27 maj - tog kustvägen och hamnade på Öland på Hotell Borgholm där vi åt en mycket god middag, värd varenda öre, byggd på Karins (Fransson) smaker. Speciellt utvalda viner. Perfekt.
28 maj - mot Källvik. Pausade i Västervik. God middag hos Gunilla och Vicke.
29 maj - dags för fest hos Monica och Bigge. Så trevligt. Så gott. Och vilken dukning. Dambord och herrbord dessutom.
30 maj - hem, Lena bjöd på fin lunch på Lövsta slott.
31 maj - Sista dansen på stadsteatern med bl magnifika Yvonne Lombard, Meg Westergren och Meta Velander. Roligt och sorgligt. Trevlig födelsedagsmiddag för Jan hemma med barnen. Härligt att dom finns och alltid kommer.
Sov gott - ja dagarna har minst sagt varit intensiva. Men skoj!

För det mesta funkar det om man gör som "dom" säger.

Så jag klippte obarmhärtigt ner vår stora lavendel. Hårt! Det kostade på för efter beskärningen såg buskarna verkligen bedrövliga ut, bara pinniga kvistar. Jodå, jag har klippt förut, men inte så hårt.
- Vad har du gjort? sa maken. - Det här ser inte särskilt snyggt ut.
Och vad har jag gjort? tänkte jag. Bara att köpa nytt, men vänta och se först.
Och nu! Luftig härlig grönska, massor av knoppar. Äntligen gröna fingrar!

Sätt ut snittblommorna under natten så håller dom längre.
Ja, det har man ju hört. Följt rådet ibland. Glömt ibland, och under kalla årstiden går det ju inte.
Så i söndags i Stadsteaterns foajé efter Sista dansen, mötte dotter Anna med två härliga jättebuketter. Hennes far - dagens födelsedagsbarn - fick en: mörklila lövkojor och vita ranunkler. Och jag - dagens mor lilla mor - fick den andra: vita lövkojor och vita rosor. De står ute om natten och är ljuvligt fräscha att ta in på morgonen - har just beskurit lite och gett nytt vatten.

Något som inte funkar, i varje fall inte för mej, är rådet att tvätta vita underkläder i tvättmedel utan blekmedel och absolut inget sköljmedel. Tittar man i min byrålåda ser man en bedrövlig hög grådaskiga plagg: hela och rena, inte gamla, inte slitna men definitivt inte fräscha. Vad gör jag för fel?

Mot Skåne!

Vårens obligatoriska skåneresa börjar i morgon bitti.
Vid pass klockan 09.00 beräknar vi att vara på väg och ser fram emot det. Alltid en upplevelse eftersom jag/vi älskar Skåne. Att åka över Smålandsgränsen och närma sej Skånes bokskogar och himlen över böljande slätter ger mej en otroligt speciell känsla av förväntan. Rena lyckan faktiskt. Och så havet förstås! Fantastiskt!!!! Jag är övertygad om att jag - OM jag nu levt ett tidigare liv - så har jag levt det i Skåne. I mitt nuvarande har jag bott där ett par härliga år under 70-talet. Men allra första gången jag kom dit i slutet på 50-talet hade jag en märkligt intensiv hemkänsla. Inte så att jag kände igen mej. Inte alls. Men jag var hemma!
Vi är lovade regn under resan. Hela vägen om vi har otur. Men vad gör det när man ska träffa gamla kära och goda vänner? Först Marianne och Göran i Malmö, sedan Lillemor och Willy på Österlen. Givetvis uppsöker vi också gamla smultronställen längs den underbara kustvägen. Kåseberga med Ale Stenar t ex är ett MÅSTE varje år. Och Stenshuvud förstås. Vi ska vara borta en vecka och avslutar resan med födelsedagsfest i Källvik för Monica och möte med andra goda, nära, trogna vänner innan det bär iväg hem igen. Och då är det dags för nästa evenemang - Jans födelsedag.