I morse var vattenytan lika spegelblank som vinterns otroliga glansis. Och så har det varit hela dagen, en liten eftermiddagskrusning bara, knappt märkbar. Vår altan med "medelhavstema" står i full blom - lavendel och vita rosor prunkar, och buxbomen har börjat växa. Tänka sej, efter fem år!
Mitt älskade olivträd - som tycktes trivas ganska bra med mej i tre år - tynade bort förra året och har inte förnyats. Det är svårt att härbärgera olivträd under vintern. Ljust, svalt och frostfritt ska det vara och det kan vi tyvärr inte ordna. Det stod vid altandörren men jag antar att det var för varmt i rummet trots att maken ofta klagade på att jag rättade innetemperaturen efter olivträdets svala behov och inte efter hans krav på 20 grader sådär. Han frös rätt ofta, stackars man. Men för ett olivträd får man ju offra sej lite. Men det hjälper inte alltid.
Nu - just nu - kom kvällsbrisen, den sveper runt ordentligt. Tidigare under juni har minsta fläkt sänt rysningar genom kroppen, men nu är det bara skönt. Vårt eleganta svanpar gungar rätt ordentligt därute på böljorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar