Sorgligt, sorgligt och sorgligt men vackert.

Sorgligt, sorgligt.
Det finns bra saker. Dåliga saker. Mittemellansaker. Och alldeles underbara saker.
Mitt salviagröna stora badlakan, slitet, använt, älskat under många år tillhör de underbara. En gång en ljuvlig present från två av mina döttrar. Tack, tack! Det har kärleksfullt värmt och torkat mig efter åratals duschar, för att inte tala om efter alla morgondopp - och idag kraschade det. Jag har länge befarat att det skulle hända, men nu är det ett faktum.
Självklart har jag andra badlakan, av samma märke till och med, men INGET är lika skönt och behagligt.
Enda trösten: det finns ett till. Makens - lika slitet det, men utan det stora hålet. Aldrig mer ska han få använda det! Det blev "mitt" för en stund sedan!
Jag har ännu en älskad sak, som bara är min. En grå kofta, supermjuk i collegetyg. Knäppt framtill och dragsko strax under midjan.
Aldrig skulle det falla mig in att låna ut den. Jag fick låna den själv från början av min tredje dotter en gång när jag hade ryggskott och nackspärr. Jätteont, kunde inte få på mig några kläder - jag vill påpeka att jag INTE är pjåskig - men just den här koftan kunde jag med hjälp lirka mig in i. Den blev min! Tack, tack! Och den är underbar. Har hängt med i 20 år sådär och börjar minst sagt se luggsliten ut. Men still going strong. Alltid lika skön att ha på sig, lös, ledig och precis lagom värmande.

Sorgligt men vackert.
Rönnbären är redan röda. Jag vill inte se dem, men kan inte undgå dem eftersom de är så många. Stora tunga klasar. Ska det verkligen gå så här fort?