Ulrika har namnsdag idag!

Ulrika! Vad är det för märkvärdigt med det? Jo, jag heter Ulrika och hatade det namnet i åratal. I 30-årsålderna hade jag väl förlikat mej med mitt öde. Men innan dess! Mamma ville att jag skulle heta Ulla. - Men flickan ska väl i alla fall ha ett namn som står i almanackan, tyckte morfar.
Så Ulrika blev det. Ulrika Birgitta Knutsdotter, rätt pampiga namn till det supervanliga efternamnet Andersson. Birgitta gick an, så hette en av sessorna på Haga, och många flickor i min ålder fick namnet Birgitta. Men Ulrika var jag ensam om. Ingen hette så. Bara gamla drottningar för länge sedan döda. Kallades Ulla i den trängre familjekretsen och VILLE verkligen heta Ulla även utanför. Oftast gick det bra, både i kindergarten - som det hette på den tiden - och senare i skolan. Men det fanns tillfällen när man skulle tala om sin fullständiga namn. Ulrika Birgitta Knutsdotter! Vilken pina. Retad blev jag så det förslog. Och led! Grät! På grund av ett namn!!!!
Det verkar inte riktigt klokt idag. Ulrika är ju vackert och blev väldigt modernt under 60-talet. Hur som helst jag kallades Ulla långt upp i vuxen ålder. Maken Jan lärde känna mej som Ulla. I hans familj fanns det redan en Ulla så hans släktingar bestämde sej för Ulrika av praktiska skäl. Och det var helt OK. Mina tre döttrar heter Ulrika som andra namn, så idag har vi namnsdag alla fyra. Som en liten lustighet till följd av detta så kan jag berätta att min son Johan påstod med stort allvar och bestämdhet - han var väl tre år sådär - att han hette Johan Ulrika. Det var någon som frågade vad han hette mer än Johan.
Vid 36 års ålder började jag jobba igen - d v s kom ut i arbetslivet på deltid och förtjänade egna pengar - efter flera år som hemmafru och mamma till fyra barn.
Jättestolt åkte jag iväg till postkontoret i Ekholmen i Linköping där vi då bodde för att hämta ut min första lön. Vartenda öre var intecknat - presenter till make och barn.
Detta postkontor hade jag besökt många, många gånger i olika ärenden. Aldrig hade det varit minsta snack om något. Men denna gång blev det PROBLEM. På löneavin stod det Ulla och i legitimationen Ulrika.
Pinsamt och minst sagt svettigt var det. Kön växte bakom mej. Irritationen bland de köande likaså. Till slut - kändes som en evighet - löste kassörskan ändå "problemet" i samråd med den från sitt rum i postkontorets inre delar utkallade postmästaren. Och då bestämde jag mej; hädanefter heter jag Ulrika.
Och på den vägen är det. Maken och gamla vänner som lärt känna mej som Ulla fortsätter med det, men arbetskamrater på olika jobb jag haft sedan dess och alla nya bekantskaper och vänner känner mej som Ulrika. Jag föredrar inget namn framför det andra. Trivs med båda. Men tycker idag att Ulrika är bra mycket snyggare än Ulla.