Lite bistert känns det. Men det är bara att skåda sannigen i vitögat.
Det har varit mörkt minst en timme nu. Söndagen den 25 oktober, i natten som gick bytte vi sommartid mot vintertid. Riktigt mörkt är det. Klockan 18.00 och det har varit mörkt ganska länge.
Vi nalkas november med stormsteg. November, min absolut sämsta månad.
Inte riktigt lika jobbig som förr när jag skulle iväg till jobbet någorlunda pigg och fräsch - då jag MÅSTE stiga upp tidigt och rusa ut i beckmörker för att komma i tid. Mörkt är det, jättemörkt -men lite enklare, lite mindre deprimerande och motbjudande. Jag behöver inte vara ute i ottan. Jag kan vakna i lugn och ro, dra mig lite i sängen innan jag absolut MÅSTE upp - men det är en annan historia. Väl uppe är det ganska skönt.
Regndisigt.
På med älskade grå myströjan.
Inte sååå kyligt, +7 och det är inget att gnälla om.
Sätter på kaffe.
Tidningarna har kommit - jag sänder en tacksamhetens tanke till tidningsbudet.
Morgonen är räddad.
Vaddå det är väl inte hela världen om inte tidningen sitter i dörren?
Joooooo, det är katastrof. Särskilt lördag eller söndag.
Träningsvärk - eller vad det nu är.
Tog en riktig långpromenad igår. Den blev längre än planerat En halvmil i rask takt kändes lagom. Vi råkade missa halvmilspåret - p g a klotter förstod vi på tillbakavägen - och hamnade i milspåret. I fel riktning.
Helt OK egentligen! Det var otroligt skönt, milt och lätt fuktigt, Ingen vind. Men jobbigt för inte alldeles urpigga knän.
Konstpaus på Ensta krog och Roslagsmålarna: minns egentligen inte så mycket av konsten - bara min "konstfrökens" alster, som jag tyckte mycket om. Vi blev bjudna på smaksatt mineralvatten, som jag normalt inte är särskilt förtjust i - men sååååå gott efter milvandring, det godaste jag druckit på evigheter. Och då har jag räknat in fredagskvällens absolut ljuvliga chablis i gott middagssällskap med Lars och Ulla-Britt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar