Det var min frisör som fällde denna positiva kommentar när jag slagit mej ner i stolen för att bli ompysslad av hennes flinka händer.
- Tack, kul att du tycker det för den är verkligen urgammal, svarade jag - inte helt van att bli uppmärksammad för mina kläder precis.
Hur den ser ut? Jo, en småblommig 2-delad kortärmad sak i tunn, krinklad, slankig bomull möjligen med lite inslag av siden. Sval, skön, älskad, väl använd. Köpt någon gång i slutet av 80-talets andra halva har jag räknat ut. En av mina arbetskamrater kallade den för examensklänningen - ja tyget påminner om det som 40-talets skolflickor fick till skolavslutningen.
Jag hör inte till dem som samlar i garderoberna, men just den här har jag inte kunnat skiljas ifrån. Och synd vore väl det eftersom den är fullt användbar även om den inte sitter fullt så löst som förr. Modern idag dessutom.
En annan älskling hänger också kvar.
Tack och lov! För jag har haft lite problem med vad jag ska ha på mej på en konfirmation i juli. Som du kanske förstår så hör jag inte till kläddesignernas favoritmålgrupp och har lite svårt att hitta något som passar mej. Och inte minst min kassa. Dessutom är jag ingen passionerad shoppare längre. Den - klänningen - är från 1987. Och det är jag säker på eftersom det var året då vi gick på en massa 50-årsfester. Klänningen köptes till ett sådant tillfälle. En liten svart 20-talsinspirerad sidensak från Laura Ashley, snällt urringad, ärmlös. Den blir perfekt med min knallrosa kavaj - den är bara fem år - och en svart stråhatt från Kupan.
Är inte det kolossalt passande för en gammelmoster? Nästan chic skulle jag vilja säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar