Trist men sant. Har loggat in mig så gott som varje dag och suttit och stirrat på skärmen, skrivit lite och tagit bort det igen. Ändå har jag gjort en massa trevligt i veckan. Till exempel varit i min barndomsstad Strängnäs och träffat bror och svägerska och ätit en fantastisk lunch hos dem - rödbetor med ljuvligt krämig fetaost, smörstekt mälarabborre och hallonfylld melon. Underbara smaker och otroligt vällagat. Promenad i stan förstås, gata upp och gata ner - jag känner väl igen mig och ändå känns det ju verkligen inte som min stad längre.
Inget bekant ansikte någonstans.
Inget som är mitt längre, ingenting jag hör till.
Bara minnen.
Huset vi bodde i - ja, det tillhör någon annan nu, inget jag har rätt att gå in i längre -mitt barndomshem. Det känns lite trist att ingen längre välkomnar mig och familjen där.
Jovisst, jag har annat istället. Men känslan är lite märklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar