Var farao är min kjol?

Min milt salviagröna som jag planerat bära på nyårsafton. Den finns ingenstans. Puts väck! Jag fattar ingenting och har letat överallt, rotat igenom precis allt både bland mina och Makens saker. Jag börjar luta åt att det finns ett djupt avgrundshål i någon av garderoberna eller klädkamrarna som begärligt slukat kjolen.  Mitt hopp stod till att den hamnat i "sommarlådan" av misstag, men inte där heller.
Jag blir galen. Eller är jag redan galen? Är det Alzheimer som knackar på?
Jag måste ju ha lagt den någonstans. Den är ganska ny - fast köpt second hand - och jättesnygg. Lite vid och luftig, svänger snyggt kring benen. Passar året runt och lika bra i alla sammanhang, helt beroende på vad man har till  - festtop, T-shirt, skjorta, tröja, högklackat, ballerina, loafers, höga stövlar.....Ja, gympaskor också för den delen. I Florens i våras blev jag faktiskt hejdad på en av broarna över Arno av en  mycket chic dam, som frågade var jag köpt den.
Jäklars, jäklar var har jag lagt den?
Har jag glömt den någonstans? Men man glömmer väl inte sin kjol.
Har jag felsorterat och av misstag tagit den till klädinsamling?
    

Morgon - dagen innan årets sista dag.

Vart tog det vägen mitt vackra vita vinterland?
Knappt jag vill stiga upp.
Jo det är klart jag vill och måste dessutom.
Resterna av det vintervackra och snövita är minst sagt bedrövliga: smutsiga sjunkande snöhögar i gathörnen och i vallar längs gatan, isbark på marken förrädiskt täckt med tunt lager regnvatten, ras från taken. Snön hänger som gardinkappor från taken. Den som går ut får hålla koll på både mark och sky. Nyss åkte ett fordon förbi i rasande fart inne på gården och hävde ut en massa sand. Tack, det behövs!
Det var ju så bländvitt och vackert. Och nu bara fult, fult, fult. Så smutsigt.
Att ljuset vänt tillbaka märks inte.
Det vet jag väl att det inte går så fort att det märks bara efter några dagar, men bara vetskapen brukar hjälpa mig att se sekundernas skillnad. Men inte idag.
"Guschelov" att man inte MÅSTE ut. Jag kan med gott samvete hålla mig inne och förbereda mottagandet av nyårsaftons gäster.
Och DU kära läsare som MÅSTE ut av en eller annan anledning; GÅ FÖRSIKTIGT!  Det säger jag bara. Tack för resten - jag har passerat de 11.000 besöken!!!! Och det är ju tack vare just Dig.


  

Jaha, så var det över.

Sen eftermiddag på julens sista dag.
I veckor pratar man om julen och vips är den över - bara sådär.
Ettan, Tvåan och Trean har åkt hem till sig.
Fyran är som alltid extrasaknad när det är helg. Vi har skajpat men att träffas där är inte riktigt samma sak. Och förbindelsen var usel.
Resterna i kylskåpet ser lagom lockande ut, nu gäller det att ta till fantasin och fräscha upp.
Jag har druckit morgonkaffe i nya jättesnygga Mon Ami-muggar.
Jag har bläddrat i Bodil Malmsten.
Jag har provat knallorangea handskarna flera gånger och tänker inviga dem på Makens och min lilla kulturrunda i stan i morgon. Äntligen ska vi gå till Millesgården och se Astri och Evert Taubes utställning. Den är slut om några veckor. Varför är det så svårt att komma iväg på saker fast man gärna VILL? Det är gott om tid...och så rätt vad det är är det slut. Sedan blir det sushi någonstans och ett besök i Hötorgshallen där vi ska söka inspiration till nyårsaftonsmiddagen.
I mellandagsrean struntar jag högaktningsfullt, jag har trängts färdigt för i år.
På annandagspromenaden i förmiddags gick det betydligt lättare att ta sig fram än på juldagsditon - då det var pulsa, pulsa på som gällde. Temperatur på nollan. Lite synd för det är så vitt och rent och vackert med all nysnö som kommit de senaste dygnen.

Walking in the winter wonderland....

En riktigt god jul önskar Eternellen!

Tack, vi kommer gärna.

Från och med nästa lördag går vi jättegärna bort igen. På lördagar.
De senaste sju och ikväll den åttonde har det varit lite tveksamt.
Visst det är väldigt, väldigt trevligt och roligt att äta goda middagar, träffa och umgås med sina närmaste, sina nära, kära vänner och även möta nya. Eller bjuda hem.
MEN nu är det ju det här med Downton Abbey som fått mig att tveka.
Man kan kolla repriser eller se på SVT Play men av någon outgrundlig och utomordentligt löjlig anledning är det inte riktigt detsamma. Till skillnad från flera andra Makar jag känner så tittar min gärna också. Om han får välja tror jag nog att han skulle föredra att gå på middag eller ha gäster, men han lider definitivt inte av att titta på livet på det engelska slottet, gillar precis som jag både upstairs and downstairs.
Larvigt? Ja, visst är det det - uppknuten till ett TV-program, larvigare finns knappt, men.... och jag tröstar mig med att det finns andra som är lika larviga som jag.
Ikväll är det slut för den här omgången, men jag har hört - till min stora glädje - att flera avsnitt är på gång. Till hösten. Och det är långt dit - speciellt om man väntar på fortsättningen på Downton Abbey.
Vinter, vår, sommar - sedan är vi där igen. Svindlande fort går det, det vet vi.
Summan av kardemumman; Vi är reservationslöst öppna för trevliga förslag igen.        
NU ska vi njuta av att ljuset är på väg tillbaka. Och att julen står för dörren, den där helgen som alla väntar sig så mycket av. Som ska vara så lycklig, trivsam, rolig, sammansvetsande.......OK just nu är jag med på tåget känns det som. Det SKA bli kul.

Just nu: 10.831 bloggbesök - nu hoppas jag att passera 11.000 till nyår!

Vad kan skriva som intresserar dig tillräckligt för att jag ska passera 11.000? INNAN NYÅR.
Mina julbestyr - kan det va´ nåt?
Julklapparna som jag fortfarande inte köpt?
Kakorna jag inte bakat?
Pyntet jag inte tagit fram?
Städningen jag inte gjort?
Maten jag inte lagat och stoppat i frysen i GOD tid?
Julkorten jag inte skrivit?
Telefonsamtalen jag inte ringt?
Den där äkta genuina julglädjen jag inte riktigt känner? I varje fall inte som förr. Och inte än.
Granen?
Julklapparna? Jo jag har köpt en del och även slagit in i röd/vitt papper.
Kakorna?Inga pepparkakor. Inga drömmar. Inga mandelmusslor....men väldigt lyckade parmesankakor och synnerligen läckra - det är dom faktiskt - saffransbullar.
Pyntet? Vita amaryllis och hyacinter kan väl räknas till pynt, och ängeln är på plats liksom stjärnan och tindret, tomtarna ligger fortfarande i jullådan.
Städat? NEJ inte mer än plockat undan lite.
Maten? Mmmm gravlaxen. Och skinkan ligger i kylskåpet. Mycket i frysen har jag som ska tillredas när det är så dags. Den gode Maken har gjort rödkål. Godare än någonsin - men det säger vi varje år. I morgon ska han ta itu med sillen och strömmingen.
Julkorten? Ja, några. Men jag planerar att mejla i stället - jag är ju lite på kant med posten.
Telefonsamtalen? Jodå, jag/vi har börjat ringa alla som jag inte skickar julkort eller mejlar till.
Den där äkta genuina julglädjen? Ja, den dyker nog upp på söndag. Tror jag.
Granen då - nej gran har vi inte haft på åtta år, det räcker med tindret.
Nu ska jag kolla om någon vill ruzzla eller quizsa med mig. Annars slå jag mig ner i läsfåtöljen med Kort ögonblick på vägen från Auschwitz eller Dandy. Ja, jag läser två så vitt skilda böcker parallellt. eftersom jag känner att jag måste bryta av hemskheterna i den förra innan jag somnar.
Sådärja, läs nu flitigt så jag kan börja på 11.000 talet vid nyår.  
Och lyssna på Jingle bells, jingle bells..... Rudolf med röda mulen......Santa Claus is comeing to town....Hej tomtegubbar....!
 

Fel, fel, fel...

Man ska tänka sig för innan man gör något, tala är silver men tiga är guld. Jag tog fel på både datum och folkslag i veckan. Så himla slarvigt. Och korkat att inte ta reda på ordentligt. Bara tro att jag vet.
Datum för väldens undergång har jag rättat till, det är den 21 december och inte den 12 som jag först skrev - rycktes väl med i yran runt detta unika datum. Nu måste jag också rätta till folkslaget. Det är MAYA-indianerna som räknat ut domedagen, men det vet väl du som har bättre koll än jag. Jag skäms lite faktiskt, ska aldrig göra så mer, eller i alla fall försöka att varken skriva eller prata iväg innan jag vet.  

RUZZLE-stjärna blir jag aldrig!

Tyvärr - jag kan många ord men är inte tillräckligt snabb i fingrarna och inte kan en passivform se ut hur som helst. Det är många ord i passivum som godkänns på märkliga språkliga grunder. Just nu kan jag inte ge något exempel, men jag har stött på många. Och inte ser jag.  
Någon QUIZ-stjärna är jag inte heller, men något bättre än på ruzzle. Här händer det att jag vinner.
Och fel hittar jag - Amsterdam är förvisso Hollands största stad, men huvudstaden heter Haag - quizredaktionen borde skärpa sig och inte lita på att alla frågeförslag och svar från hängivna Quizspelare är rätt. Här är det dessutom lätt att "snubbla" med fingret på väg mot det jag vet är rätta svaret.
Hur som helst, det är fortfarande roligt att spela både Ruzzle och Quiz - det trodde jag aldrig.
Aldrig någonsin kunde jag ana att jag skulle bli fast.
Så lite känner jag alltså mig själv.
Ändå har jag känt mig i många, många år.
Snöoväder och storm. Jätteglad för att slippa gå ut.
Sitta inne, leka med telefonen, prata med Maken, äta och dricka ett och annat som jag inte borde och vänta in  näst sista avsnittet av fabulöst bra Downton Abbey. Sämre kan man ha det.      

Den Goda Lutfisken AB. Carlshamn

Skär fisken i 5-8 cm bitar och ställ dem på högkant i en form. Så står det i mitt blekingska recept från min lutfiskleverantör sedan många år.
Min leverantör!
Det låter väl tjusigt?
Lite matmedvetet sådär. Lite kvalitetsmedvetet.
En aning snobbigt! Tjaa, kanske.
Min leverantör!!! Jag gillar att säga det. Jag gillar att skriva det.
Jag vill ha fler som jag kan kalla "min leverantör". Lammen för katten. Jag har ju en lammleverantör i Vallentuna, som jag är omåttligt förtjust i.  
Den Goda Lutfisken AB - representerad av en mycket trevlig och kunnig man - och jag träffas varje år på Taxinge julmarknad där jag dels handlar lutfisk varje år, supergoda brända mandlar, rökt fläsksida - min ljuvliga gotländska lammullskjolade ängel som hänger i köksfönstret är också därifrån och Maken, som normalt inte gillar shopping, slår till med snöbollsljus. Han är mycket noga med att det är han som "hittat" ljusen. Och de ÄR verkligen fina och brinner vackert.
Mandlarna är slut för länge sedan. Av fläsket finns en  bit kvar. Ljusen plockar vi inte fram förrän till jul.
Det blev en lång utvikning det där från lutfisken som är saltad med 1 msk salt per kilo och ska in i ugnen i 200 grader i ca 40 minuter och serveras med kokt potatis, bechamelsås, gröna ärter och beströs med nymortlad kryddpeppar. Ugnen är varm och här sitter jag och pimplar Verdecchio o äter calamataoliver.
Jag ilar ut till ugn, potatis och såskastruller.
Trevlig helg hör ni - vi ses kanske framför På spåret.

Apropå nedanstående inlägg

så är det möjligt att Eternellen varit ute i ogjort väder. Enligt Maken så är det den 21 december som är Inka-indianernas uträknade domedag för världen. Så ännu är det för tidigt att ropa hej och känna sig på den säkra sidan. Men hoppas kan man ju att det inte stämmer även om vi nu vet att Inkafolket var skickliga matematiker.

Världen skulle gå under den 12 december 2012 om Inka-indianerna räknat rätt.

Det var igår det!
Och det gjorde den inte, tack och lov!
Fyran påminde mig om detta i ett mejl idag. I Italien där hon bor har det tydligen skrivits och pratats mycket om det i olika media den senaste tiden.
Men man kan ju undra hur det går för Italien om Berlusconi kommer till makten igen! Han är ju på gång igen och det vore väl varken bra för Italien eller övriga Europa. Man får hoppas att hans tid som ledare är ute och att han aldrig kommer tillbaka till makten.




  

Sankta Signe.

Varje luciamorgon ringer det på dörren och in träder glittriga Sankta Signe med matte och härlig frukostkorg.  I år var det sjunde gången. Till vacker luciamusik och sång från firande i Upsala domkyrka åt och drack vi juice, yoghurt, skink- och korvsmörgåsar, saffransbullar och pepparkakor, kaffe och te.
Tack snälla Ettan och Signe!

Vit, ren, nyfallen snö. Vackert är det så här i början av säsongen. Här några bilder från stranden i snötyngda Hägernäs. Än en gång; det är härligt med årstider. Men vintern behöver inte vara så lång. Om jag finge önska  eller bestämma så är den välkommen i början av december och kan börja dra sig tillbaka i mitten av februari.

Jag önskar att jag älskade att städa!

Nu gör jag inte det tyvärr.
Men tittar du in till mig idag och kollar badrum och diskbänk skulle du gott kunna tro att du hamnat hos en perfektionist.
Diskbänken och kaklet blänker, likaså badrummet. Ååååå  vad fint det är, jag är så nöjd och önskar förstås att det vore lika rent i resten av huset. Det är det inte, men är det snyggt i badrum och kök och sängen är bäddad så märks det inte så mycket, eller i varje fall mindre,  att det är lite stökigt på andra ställen. Tycker jag. Dessutom tycker jag att det ska märkas att man bor i sitt hem. Eller....? Om det nu vore så att jag älskade att städa så skulle resten vara lika rent och blåst som diskbänk och badrum är just idag när jag precis avslutat mitt värv. Jämt, jämt, jämt. Och det skulle nog kännas lite tråkigt - inte om man är perfektionist förstsås, men om man är som jag.
Maken älskar inte heller att städa - han blir trött i ryggen -  men han tror av någon outgrundlig anledning att han är väldigt ordentlig. Det håller jag inte med om. Och vem sjutton blir inte trött i ryggen av att dammsuga, klättra upp och ner på lilla stegen för att torka högt och kravla omkring på golvet för det låga.
Jag hatar rör och paneler.
Nu är det mörkt igen och idag har det nästan inte varit riktigt ljus någon gång. Det har snöat en del och det ser ut som om det kommer mer. I år har vi verkligen fått rikligt med nederbörd av alla de slag. Vi har snöhögar som mindre fjäll. Men jag gillar att det är vinter när det ska. Det riktigt jobbiga är att man måste klä på sig en massa så fort man sticker ut näsan, kängor på till exempel bara för att gå till soptunnan.
 

Snyggaste klänningen på Nobelfesten.

Om någon frågar mig så skulle jag tveklöst säga Anna Maria Corrazza Bildt. Hon är outstanding den flickan. Jättesnygg. Jämt. Hon vet precis vad som klär henne och kan ta ut svängarna både i färg och form. Varför nämner klädförståsigpåarna henne när de recenserar klänningarna på Nobelfesten? Det begriper inte jag. Eller gör de det när jag inte lyssnar eller tittar.
Och så skulle jag säga den japanska pristagarhustrun i cremefärgad kimono med rött bälte. Victoria? Ja, hon var också fin men den där gröna skarpa färgen var inte riktigt hennes? Ändå klär hon ju, precis som sin mammas, i de flesta färger och toner.
Tristast - lika tveklöst TV-reportrarna Ebba och Anna.
Hur kan modeoraklet Ebba dra på sig något så erbarmeligt fult som den där midnattsblå klänningen hon bar? Jovisst är hon gravid, men det utesluter ju inte att man kan vara lite ärtig. Ärtig? Säger man ärtig numera eller är det förlegat? Strunt samma om det är gammalt och förlegat, jag tycker att det är ett bra ord. Som chic ungefär. Men det är förstås mer parisiskt. Konstigt nog är söta och trevliga Ebba väldigt sällan varken chic eller ärtig. Mycket prydlig visserligen men väldigt konventionell och lite småtråkig. Anna Hedenmos gröna var inte heller någon hit precis, men man förväntar sig mer av Ebba, hon är ju för sjutton KÄND som MODEEXPERT i alla de sammanhang.
Själv satt jag hemma i mysbyxor och tröja sippande på ett, nej några glas Verdicchio! Håhåjaja. Något roligt ska man ju ha även om man inte är bjuden på finkalas på stadshuset.
Mer snö på väg hör jag på radio. Längs Östersjökusten. Och då ligger vi minsann bra till. Nu ska jag ta på mig mina chica vinterkläder och dra iväg på promenad innan snön vräker ner över oss igen.
Från vackra kläder till posten:
det kostar SEK 315 att skicka ett paket på 3, 5 kilo till Italien. Och det tycker jag är riktigt dyrt.

Jag saknar mina småfåglar.

Alla koltrastar, blåmesar, gråsiskor och talgoxar som så träget besökte mitt lilla röda nöt- och fröhus varenda dag om vintrarna och med dödsförakt hängde och pickade i sig nyttigt fett i talgbollarna. Ja, jag har ju berättat att vi inte får mata fåglar längre, jag förstår det men kan inte hjälpa att jag saknar livet på altanen och i häcken utanför. Och jag tycker lite synd om dem nu när det är snö och kallt. Hoppas de hittar en annan
restaurang.

 

Insnöad!

Inte riktigt ännu men det ser onekligen lite dystert ut. Man kan inte riktigt se om det är ny snö som faller eller om det bara blåser och yr från taken och marken. Troligen är det båda delar, vallar bildas i alla fall snabbt som ögat. På gräsmattan är snön nästan bortblåst och trycker istället mot mitt altanräcke.
Makens tennis är avblåst men jag antar att jag får larva iväg på kvällens möte i äldreutskottet - det är många timmar tills dess så  förhoppningsvis hinner vinden avta. Plogen är igång. De hörs inte så mycket men man ser alla blinkande lampor.
Arlanda stängt. Från Bromma kan fortfarande ett och annat plan komma iväg. Tur att det var igår Ettan skulle flyga Jönköping tur och retur. Tur också att snövädret inte tog fart riktigt förrän under natten annars hade vi kanske inte kommit iväg på den härliga middagen på Lidingö igår och träffen med kära och nära vänner. Sånt vill man ju verkligen inte missa.
En dag som den här är som gjord för att "passa på" och göra saker som man borde och bort göra för länge sedan. Just de där som är så tråkiga - städa köksskåpen, sy i tappade knappar, etc.
Och så borde jag ringa de där samtalen som jag har lite dåligt samvete för. Inget trist egentligen, men det blir inte av - i morgon tänker jag. Inte nu men i morgon DÅ. Trots att jag vet att ju längre man dröjer ju svårare är det att verkligen ta sig i kragen.
Det är mycket lättare och sätta sig med iPhonen och spela ruzzle eller quiz. Måste erkänna att jag blivit lite biten. Biten mot min vilja. Aldrig, aldrig i livet skulle väl jag sitta och plocka med en telefon. Aldrig! Så jädrans löjligt och andefattigt!!!
Nu försvarar jag mitt nymornade intresse med att det i alla fall ger lite hjärngympa.
Ta det försiktigt i snövädret - ge dig inte ut om du inte absolut behöver!  

Gomorron blir gonorrén!

Med accent till och med.
Den lilla hjälpsamma telefonen är alert och kommer med sina märkliga förslag. Igår hände samma sak med ett annat ord, som var helt uppåt väggarna. Jag har glömt vad det var - tänkte skriva upp det men trodde jag skulle minnas eftersom det var så helgalet. Det är knepigt nog ändå att skriva sms på sin iPhone. Jag träffar inte alltid rätt, mycket på grund av gula fläcken-felet och viss klumpighet, så jag blir lite irriterad över de lite beskäftiga ändringsförslagen, som inte har minsta likhet med det jag skrivit sånär som på ett par bokstäver. Om nu "vän av ordning" säger att "gomorron är fel, det är talspråk, men det heter och stavas god morgon", så vet jag det.

Hålleru på sådär eru snat framme i Mora,

sa mannen, som talar utpräglad och lite nasal stockholmska när jag mötte honom på min stavrunda för någon timme sedan. Annars är det länge sedan man hörde stavskämt.
I början av min stavgångskarriär var det massor av lustigkurrar som kommenterade - du har glömt skidorna, har du vallat kängorna, har du inte märkt att det töat för länge sen.... Det var då det, i slutet av 90-talet när jag var ganska så ensam  om att stava, närapå pionjär. Stavarna hade jag fått i födelsedagspresent av väninnan M som hade käppbutik på Kungstensgatan och tidigt insåg att gåstavar var ett bra komplement till hennes övriga sortiment.
Stavar var för kvinnor. DÅ. Inte kunde en MAN gå omkring med något så otroligt löjligt och omaskulint. Tiderna förändras, nu är vi många stavgångare både kvinnor och män. Männen har sakta men säkert klivit över löjlighetströskeln.
För övrigt så är det oerhört vackert ute, vattnet ångar som rena älvdansen, slöjtunn isskorpa precis intill strandkanten, solen skiner, inte en vindpust, blå himmel, gnistrande vit snö och tjock rimfrost OCH -12,7.

1:a advent och gnistrande klart och vackert.

Tände stjärnan väldigt tidigt. Det var alldeles svart ute och snön lyste i mörkret med hjälp av en lyktstolpe. Rimfrost. Perfekt vintermorgon -7 grader. Nog är det skönt med årstider, särskilt nu när vi lämnat mörka november bakom oss. Stackars november det är inte många som gillar den månaden, visst den har väl också ljuspunkter, men de är inte många. Det gäller att hitta på trevliga saker var och varannan dag för att inte krokna helt.
Promenad med Maken och stavar, det blev mellanrundan som tar lite drygt en timme om man knallar på i rask takt.
Massor av sothöns simmade omkring i viken vid Viggbyholm utanför marinan, jag tycker att det skulle vara kallt om magen på dem men de simmar glatt på längs stranden och paddlar utåt när vi promenörer passerar. Jag tog en bild som jag ska lägga in med lite hjälp av dataassistenten - jag har inte riktigt vant mig vid den nya datorn än.
Något vi förvånar oss över är att så många uppdragna segelbåtar i marinan har masten på. På land där de står i sina vaggor! Så brukar det väl inte vara, i alla fall har vi aldrig lagt märke till det förr om åren.
Om fem minuter ska jag sätta in dagens lammstek, späckad med sardeller och vitlöksklyftor, ingnuggad med rosmarin, timjan, salt och peppar. När den stekt en timme, eller när steken är halvfärdig, ska jag lägga i rotsaker som ska steka med tills steken är klar. I receptet av Anna Bergenström står klyftad potatis, morötter och rödlök men jag har lagt till jordärtskockor och rödbetor, så vi får se hur det blir, alltid roligt med experiment.
Några koltrastar hoppar omkring i häcken, de hoppas väl på en liten läcker utfodring, men tyvärr får vi inte mata fåglarna längre där jag bor. Jag förstår ju att det finns folk som kastar ut både det ena och det andra och som även råttor och möss gillar. Lite trist är det ändå för både Maken och jag tycker att det är kul med fåglar och så hade jag ju köpt ett så sött litet fågelhus för frön och jordnötter och som drog massor av flygande gäster. Och några råttspår har jag aldrig för övrigt aldrig sett här.      

1:a december.

Vaknade i gryningen. Nej långt innan gryningen, 04.50 och kunde inte somna om. Så jag värmde mjölk till mitt tidiga morgonkaffe, tände stjärnan - ja nu har även jag min stjärna på plats - och satte mig vid köksbordet och tittade ut på snön. Den första. Vitt, vackert och gnistrande var det i gatlyktans sken och temperaturen låg då på -7. Tidningen hade kommit. Härlig med nybryggt kaffe och tidning därtill. Lång skön morgon och alldeles tyst sånär som på ett och annat snark från sängkammaren. Normalt är det självklart alltid tyst så tidigt, men snön dämpar ju allting så det var tystare än vanligt. Det känns nästan lite overkligt. Till och med ljudet från plogen var diskret. Det enda som störde var en svag lukt  från sopskåpet där jag glömt en påse med väl inslagna fiskrester, men det är ju lätt avhjälpt. Doften var dock lite ovärdig gårdagens goda måltid. Vi hade festat lite extra Maken och jag, slagit till med en piggvar - extrapris - som jag sakta ugnsbakat och serverat med smält smör och drivor med pepparrot. Billigt blev det inte trots extrapriset men väl värt varenda krona.
Och nu ska jag plocka fram en lammstek ur frysen som vi ska bjuda barnen på till adventsmiddag i morgon. Får heller inte glömma hämta in tindret från förrådet. Här ska strålas!
Trevlig advent - tänd många ljus och koppla av.