Oprah, Amelia, Kattis och Blossom.

Rubricerade damer har ett gemensamt: ett eget magasin som bär deras namn. Samtliga - Oprah var först - har sin bild på framsidan på varteviga nummer - ganska trist i och för sig. Amelia sitter förstås inte på Amelia utan på M - rätt ska vara rätt. Och det är M jag köper någon gång. De andra ser jag bara i tidningshyllorna.
Samtliga framsidesbilder på dessa kvinnor är retuscherade på bästa Hollywoodmanér - kanske inte Blossom, jag hoppas på henne.
Släta som 20-åringar är dom, inte en linje, inte en prick som visar att dom hängt med ett tag. De evigt leende ansiktena ser lite förstelnade ut. Vackra? Ja, det är dom väl, men opersonliga.
Man är ingen daggfrisk rosenknopp när man är 40 än mindre vid 60. Och 70 ska vi inte tala om - men ingen av tidningsdamerna har hunnit så långt.
Duger inte Oprah som hon är? Duger inte Amelia? Duger inte Kattis?
Duktiga och mycket framgångsrika kvinnor är dom ju allihop med en strålande karriär både bakom och troligen också framför sig. Snygga precis som dom är. Intressantare.
Är det så hemskt att visa sig som man är, att man inte längre är jätteung?
Är det så fult att livet sätter sina spår?
Amelia med sin M vänder ju sig direkt till en målgruppen 50+ som inte längre är särskilt rosenkindad och klarögd längre.
Även kvinnor med rynkor kan vara snygga och fräscha. Någon har sagt ungefär såhär "det finns inget i en människas liv som är så fort övergående som ungdomen".
Får vi leva så är vi äldre mycket längre.