Hon hade börjat sin löpperiod i lördags, svarta Signe - den charmerande 7 1/2-åriga flatcoated retrievern som jag råkar vara mattemor till. På söndagsmorgonen var hon som vanligt på promenad och sedan åt hon frukost med god aptit. Hon var inte sitt vanliga och sällskapliga entusiastiska jag, men hon brukar vara lite avslagen och sova lite mer i början av löpperioden. Så inget konstigt med det. Ny ganska lång promenad mitt på dagen. Några timmar senare är hon jättedålig, vill inte äta, andas häftigt, kräks och har 40 graders feber. Oroliga matte ringer till veterinären, som tycker att Signe bör kollas upp. God granne ställer upp och skjutsar till Albano. Det visar sig att hon har en kraftig inflammation i livmodern och hon opereras ett par timmar senare.
Så fort kan det gå! Och varken hennes matte eller någon annan anade oråd, inte en misstanke om att något kunde vara fel..
Tala om oro innan matte och vi andra vet att operationen är över och att det gått bra och att hon troligen kan komma hem på måndagseftermiddagen. Det gör hon inte - hon har ont och fortfarande feber, får smärtstillande och antibiotika så det är "bara" att vänta. Men det känns bra att de behåller henne på Albano.
Man ska inte ropa hej - men idag är hon hemma igen hos sin matte. Det var en glad hund - viftade på svansen efter bästa förmåga - som vi mötte i väntrummet och matte är naturligtvis överlycklig att få hem sin ögonsten igen och fullkomligt dränks i glada sms, samtal etc från deltagande släktingar och vänner.
Måtte hon bli frisk igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar