Generalrepetition på Dramaten idag på en teaterbearbetad version av Ann Heberleins självbiografiska bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".
Melinda Kinnaman har pjäsens enda roll; en begåvad, välutbildad kvinna; teologie doktor (tror jag) känd föreläsare och skribent, mamma till tre barn och som har en allvarlig bipolär sjukdom.
Melinda Kinnaman, som var ett oskrivet blad för mig ända till idag, kommer antagligen att segla upp som EN AV DE STORA på den svenska teaterhimlen. I nästan en och en halv timme står hon på scenen alldeles ensam, liten och tunn, svartklädd och på skyhöga klackar och låter oss ta del av oändlig sårbarhet och förtvivlade ångest i rollen som Ann. En roll som både griper och skakar om och ger ångesten ett ansikte. Det låter klyschigt men hon ger ångesten ett ansikte, man förstår även om man inte förstår och aldrig kan sätta sig in i eller föreställa sig hur det verkligen känns.
Vilken prestation! Sällan har jag suttit i en så tyst, tät och tagen publik.
Det ska bli oerhört spännande att se vad de professionella kritikerna tycker. De bara måste höja Melinda Kinnaman till skyarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar