Lilla Hjärtat.

Ser du den charmigt tecknade jättesöta lilla flickan Lilla Hjärtat som rasistisk?
Jag gör det inte. Jag kan inte tycka det. Jag kan inte förstå det.
Å andra sidan har jag upptäckt att det är rätt mycket jag inte förstår.

Vintervitt.

Ja, det är vitt.
Och någon minusgrad.
Tillräckligt kallt för att det ska frasa under fötterna när man går.
Det är mulet, väldigt mulet.
Men ljusare, mycket ljusare.
Tack och lov för det - de senaste dagarna har varit som att gå i en ändlös källartrappa utan lyse, mörkare och mörkare och mörkare ju längre ner man kommer.
Men mörkare än så här blir det inte - snart är vi nere i de djupaste källarvalven och kan så sakteliga dra oss upp i ljuset igen. Och snön hjälper till.
Och ljusen jag tänder.
Redan för ett par veckor sedan var det många som adventtpyntat, ljusslingevirade balkongrräcken och träd, glittrande stjärnor och trekantiga ljusstakar i fönstren. Inte hos mig än. Kanske i morgon. Ja, det blir nog i morgon.

HJÄRNSLÄPP.

Det är precis vad jag har.
Barnen - de där medelålders i min närhet - pratar om hjärnsläpp.
Jag vet inte om vi menar samma sak, men när jag säger att jag har hjärnsläpp betyder det att jag
inte har något att säga,
vet inte vad jag ska tycka,
vet inte vad jag ska blogga om; och här handlar det väl om skrivkramp,
är tom i bollen i största allmänhet
och att jag glömmer.....
TROTS att det händer en massa roliga saker.
TROTS att jag ständigt övertygas om att den stundande helgen JULEN är HÖGTIDERNAS HÖGTID.
JULEN för sjutton!
Jag har det bra. Jag är tacksam att så många gör det trevligt för mig. Jag är tacksam för mina barn, för mina släktingar, för mina vänner.
Men skriv om det då!
Snälla Eternellen nu få du verkligen skärpa dig!
Du har inte glömt någonting alls. Det är klart du inte har!
Berätta om goda grannens thanks giving-middag i torsdags som var så himla trevlig med guldbrun kalkon, sötpotatis, stuffing och allt! Precis som i USA.
Berätta om julmarknaden i Taxinge i fredags, som inleddes med lunch - en härlig lax- och skaldjurssoppa hos din bror och svägerska  - och avslutades med delikat renfilé med karamelliserade morötter, Karl Johan-svamp och potatiskaka hos samma par.
Berätta om middagen hos Tvåans bästa väns föräldrar igår kväll tillsammans med deras trevliga vänner, det var länge sedan du och Maken kom hem så sent.
Bra idé. Det ska jag göra!!!!!
Men jag vet inte riktigt hur. Och det är väl det som är mitt lilla hjärnsläpp just nu.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva längre.

Generalrepetition på Dramaten idag på en teaterbearbetad version av Ann Heberleins självbiografiska bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".
Melinda Kinnaman har pjäsens enda roll; en begåvad, välutbildad kvinna; teologie doktor (tror jag) känd föreläsare och skribent, mamma till tre barn och som har en allvarlig bipolär sjukdom.
Melinda Kinnaman, som var ett oskrivet blad för mig ända till idag, kommer antagligen att segla upp som EN AV DE STORA på den svenska teaterhimlen. I nästan en och en halv timme står hon på scenen alldeles ensam, liten och tunn, svartklädd och på skyhöga klackar och låter oss ta del av oändlig sårbarhet och förtvivlade ångest  i rollen som Ann. En roll som både griper och skakar om och ger ångesten ett ansikte. Det låter klyschigt men hon ger ångesten ett ansikte, man förstår även om man inte förstår och aldrig kan sätta sig in i eller föreställa sig hur det verkligen känns.
Vilken prestation! Sällan har jag suttit i en så tyst, tät och tagen publik.
Det ska bli oerhört spännande att se vad de professionella kritikerna tycker. De bara måste höja Melinda Kinnaman till skyarna.  

Jagade chinos i kanelton - kom hem med grå kjol.

Så kan det gå!  Det får bli chinos en annan dag. Kjolen blir bra till mycket, känner att den är rätt i all sin gråhet - men det kan bli snyggt. Provade en orange tröja till - orange är fortfarande älsklingsfärgen - men i den såg jag ut som....ja, lite åt korvhållet, en dansk pölse. Särskilt på mitten - ja, just där mellan bröst och höfter. Och orange är inget man trollar bort eventuella defekter i. Såg en likadan i grått....snygg ....men nej. Promenera, promenera, promenera! Med stavar! Jag har varit lite lat på sistone - en följd av en förkylning som mer eller mindre golvade mig i tre dagar och sedan tagit oändlig tid på sig att läka ut. Fy katten vad man tappar i kondition. I förra veckan gick jag till brevlådan sådär 300 m bort. Utan att skryta men är det något jag är riktigt bra på så är det att gå. Fort. Det var iskallt så jag ilade på i min vanliga takt och flåsade som jag vet inte vad - något som flåsar ordentligt i varje fall - efter knappt halva vägen. Och hjärtat var på väg någonstans. Jag vet inte vart - kändes som det försökte hamra sig ur bröstkorgen. Men nu är det nästan bra i alla fall. Tror jag.
Jaha, nu ångrar jag mig. Jag SKULLE ha tagit den grå tröjan, det hade blivit en ganska perfekt ensemble som lätt kan hottas upp med orange detalj. Nu få jag gå tillbaka imorgon.

Ursäkta Allt om mat!

Ja, för mitt inlägg för någon vecka sedan.
Det är ju faktiskt inte så långt kvar till jul även om jag tycker att den förra var helt nyligen.
Det är klart att ni ska köra advent, jul och hela faderullan. Det är ju dags.
Många har redan plockat upp sitt ljuspynt har jag sett, många träd såväl som balkongräcken är svepta i girlander. En och annan elektrisk stake också för den delen ståt och lyser i fönstren.
Och mörkt är det ju.
Kanske dags att tänka om.
Men nej, inte i år jag väntar med vårt tinder till 1:a advent. Som vanligt. The same procedure as every year, James. Tala om att vara fastlåst i traditioner!
Julkatalogerna rasar in. Igår fick jag två från NK i samma kuvert - en julkatalog och en STIL. Mycket eleganta båda två, unga vackra människor,  sida efter sida efter sida.
På en enda bild - ja EN ENDA, jag har lusläst och räknat - såg jag en lite äldre dam.
Gallerian NK har tydligen helt glömt bort att det finns ett klientel som passerat både 25, 30, 35, 40....och  ägnar framför all sin säljkraft åt lite äldre tonåringar särskilt när det gäller kläder. Dock är modellerna inte fullt så anorektiskt utmärglade som tidigare - och tack för det.
Lite märkligt är det.
Självklart tycker jag inte att NK ska strunta i de unga, men jag tycker inte om att tillhöra generationer som är totalt bortglömda. Förr - åtta år sedan - när jag bodde i innerstaden slank jag ofta in på NK och kollade runt en stund och handlade ibland. Numera väldigt sällan. Men de gånger jag är där har jag observerat flera hugade kunder i min ålder, både äldre och lite yngre som både är köpstarka och kvalitetsmedvetna och kanske till och med roade av shopping. Och då menar jag inte bara kläder.
Om nu inte NK är ett dyft intresserad av att sälja till oss som fyllde 40 i förra veckan eller för länge sedan så ska jag avsluta mitt konto där som jag haft sedan 1960. Det kommer naturligtvis inte att innebära någon stor och kännbar förlust för det stora varuhuset. Bara en liten markering......som inte heller kommer att uppmärksammas.


      

Som jag har förfasat mig!

Över sånt som jag inte egentligen har en aning om.  
Till exempel människors eviga lek och plock med sina telefoner.
Herre gud har jag tänkt, har de inget annat att göra! Det var innan jag blev bekant med Ruzzle det. Vi har varit bekanta i tre dagar nu. Och Ruzzle är som ett litet gift. Rätt vad det är bara måste jag. Om du absolut inte vill vara ihop med din telefon flera gånger om dagen så ska du inte kolla upp vad Ruzzle är för något! Men kul är det kan jag säga. Och jag blir bättre och bättre. Urdålig i början men nu är jag bara väldigt dålig. Skillnaden är hårfin men trägna försök gör susen. Spelar för mig själv och utmanas av Ettan och Trean. Trean är bäst och Ettan mittemellan. Trean har hållit på längst och spelar med flera som faktiskt är duktigare än han - hur nu det är möjligt. Ettan slår mig med hästlängder och hon har också hållit på ett slag.
Aldrig mer ska jag föraktfullt säga att jag inte begriper hur folk kan sitta och pilla på sina telefoner så fort det har en stund över. Nu begriper jag. Hoppas jag tröttnar snart för jag får inte så mycket annat gjort.

Adventsmys, stora julbordet, bästa kakbaket.......!

Allt om mats stora julspecial finns i butikerna!
Så lyckas du med alla rätter! Ja, det är väl bra - men inte nu. Jag vill inte läsa om "adventsmys med plockmat och pyssel"och "Leilas bästa julbak" och "julgott på nytt sätt", som dessutom är trendigt och elegant.
Inte i november.
Jag vill inte att julen ska stå mig upp i halsen innan den över huvud taget utbrutit. Den är jobbig ändå för många. Inte för mig vill jag påstå, men jag blir så trött på det eviga myset som beskrivs, hur jättekul allt är och hur fruktansvärt trivsamt det är med tända ljus, härliga dofter och hela milivitten.  
Du har så rätt!
Jag behöver inte rusa ut och köpa julspecialen och det har jag heller inte tänkt.
Varför reta sig? Nej, varför? Eller ens irriteras. Det är att spilla krut i onödan.
Däremot kan man vara glad över att Obama vann valet. Och själv fundera på vad man eventuellt kan uträtta på det socialpolitiska planet från sin ersättarbänk.
Och!!!!! Vara himla glad för att svarta Signe mår bättre. Att hon är hungrig är ett gott tecken!

Att säga "Jag avskyr melodifestivalen" är som att svära i kyrkan.

Melodifestivalen och allt vad den innebär har blivit Sveriges heliga ko; Man MÅSTE gilla. Man måste också gilla dess uppföljare: Lilla melodifestivalen och nu idén med Minimello. Man får inte tycka att det är det tråkigaste program som finns, det hjälper inte att det är påkostat till max.
Och allt före!
Och allt efter!
"Men herre gud det kan du väl ändå inte tycka!!!!!!"
Jo herre gud, det kan jag.
Melodifestivalen har blivit ett skräckvälde! säger Johan Croneman i DN idag. Bra sagt! Jag håller ofta med om det han skriver i sina kulturkrönikor. Och alldeles särskilt idag.

Signedrama

Hon hade börjat sin löpperiod i lördags, svarta Signe - den charmerande 7 1/2-åriga flatcoated retrievern som jag råkar vara mattemor till. På söndagsmorgonen var hon som vanligt på promenad och sedan åt hon frukost med god aptit. Hon var inte sitt vanliga och sällskapliga entusiastiska jag, men hon brukar vara lite avslagen och sova lite mer i början av löpperioden. Så inget konstigt med det. Ny ganska lång promenad mitt på dagen. Några timmar senare är hon jättedålig, vill inte äta, andas häftigt, kräks och har 40 graders feber. Oroliga matte  ringer till veterinären, som tycker att Signe bör kollas upp. God granne ställer upp och skjutsar till Albano. Det visar sig att hon har en kraftig inflammation i livmodern och hon opereras ett par timmar senare.
Så fort kan det gå! Och varken hennes matte eller någon annan anade oråd, inte en misstanke om att något kunde vara fel..
Tala om oro innan matte och vi andra vet att operationen är över och att det gått bra och att hon troligen kan komma hem på måndagseftermiddagen. Det gör hon inte - hon har ont och fortfarande feber, får smärtstillande och antibiotika så det är "bara" att vänta. Men det känns bra att de behåller henne på Albano.
Man ska inte ropa hej - men idag är hon hemma igen hos sin matte. Det var en glad hund - viftade på svansen efter bästa förmåga - som vi mötte i väntrummet och matte är naturligtvis överlycklig att få hem sin ögonsten igen och fullkomligt dränks i glada sms, samtal etc från deltagande släktingar och vänner.
Måtte hon bli frisk igen!
    
 

Var det lätt? Eller.......

Skryt i kvadrat:
Full pott på Dagens Nyheters nutidstest!!!!
Har aldrig hänt mig förut. Bättre än de flesta som deltagit.
Så det måtte väl ha varit lätt!
Falsk blygsamhet?
Möjligt! Därför bestämmer jag mig för att det var supersvårt.

Downton Abbey.

Från och med ikväll och åtta veckor framåt är jag upptagen mellan 21.20 - 22.30 på lördagskvällarna. Då frotterar jag mig med familjen Crawley - om jag är hemma vill säga. Det är inte så att jag tänker tacka nej om jag blir bortbjuden på något trevligt, i så fall får jag se reprisen dagen därpå. Men i brist på egna fantastiska upplevelser så är the Crawleys med tjänstefolk och egendom ett utomordentligt roande alternativ.  

Om skrivandets svåra konst.

Bodil Malmsten har just kommit ut med en bok som handlar om att - just det; skriva. Hur man gör när man skriver en bok. Men om jag nu förstått henne rätt - i Babelprogrammet förra veckan - så kan hon inte ge några råd eftersom hon egentligen inte vet hur man gör.
Tack Bodil för att du är med ibland i kulturprogram, du är ett salt i debatten.
Och tack Jessica Gedin för din insats i Babel, du är lika bra som Daniel - din företrädare som jag i ögonblicket inte minns efternamnet på.
Heter han förresten Daniel? Jag blir tokig på mig och mitt hispiga minne
Hur som helst, det enda riktigt raka råd Bodil gav var att man aldrig skulle använda "plötsligt". Så det undviker jag nu - upptäckte att jag är en flitig användare av just detta ord.
Det är väldigt mycket som händer p.
Från och med nu; Aldrig mera p-ordet!!!!
Och du kära läsare - säg till om du kommer på mig med ett "p".

Parmesankakor med rosmarin.

Ljuvliga dofter sprider sig från köket och ett fat med nybakade parmesankakor på avsvalning. Parmesankakor kryddade med rosmarin är min senaste passion, helt underbart möra och goda. Lätta att göra dessutom. Barnen kommer på middag och ska bjudas dessa bakverk till ett glas bubbel.
Kakorna och desserten är mitt bidrag till denna allhelgonamiddag, resten står Maken för. Han sitter som bäst och benar ur en lammbog som så småningom ska serveras som Abbacchio alla romana.Och det vet väl du som är så bevandrad i det kulinariska vad det är! Om inte så är det lamm med vitlökssås.
Vi hämtade ju vårt lilla lamm i söndags - minsann vi är lyckligas nog att "stå på listan" hos en småskalig uppfödare. Får köpa ett varje år. Och vilka lamm! Det är en lycka både att laga och äta. Dessutom vet vi att lammen också var lyckliga så länge de fick springa omkring i sin hage. Redan i söndags åt vi några kotletter. Det kan man kalla KOTLETTER. Mmmmmums.......Kom just att tänka på alla små söta svarta och vita lamm som kutade omkring i de skottska slänterna på försommaren när vi besökte denna underbara del av Storbritannien. Det känns inte helt bra...
Tänk på något annat Eternellen! Gå ut i köket och laga till efterrätten: Hannas franska äppelkaka.

Svårt att smälta.

Hans Bergström, tidigare chefsredaktör för Dagens Nyheter, har satsat 150.000 på Mitt Romney. Hur kan han som liberal?  Men det är han kanske inte.

Nu har det hänt!

Jag har passerat 10.000 besök.
Är det möjligt!!!
Det var ju något på 9970 i morse. Och nu över 10. 000!!!
Tack alla snälla som tar sig in på Eternellen!!!!! Jag är så himla glad.
När jag slog mig ner framför datorn för några ögonblick sedan hade jag något på hjärtat. Antagligen något fruktansvärt intressant och tänkvärt. Men inte intressantare och tänkvärdare än att jag i blotta förtjusningen över att ha passerat 10.000 fullständigt glömt vad det var.
Totalt borta - Alzheimer - eller vem det nu är - knackar på då och då.
Ibland är det bra att glömma. Ibland inte. Hur det var nu för en stund sedan vet jag inte.
Dagens middag har jag i alla fall inte glömt: kronärtskocka följd av en variant av Hässleholmskyckling och därefter tre goda ostar. Avslutning espresso och mörk chokladbit.
See you again I hope! Lite insprängd engelska skadar aldrig.
Välkommen till Eternellen - jag är VERKLIGEN GLAD för att ni finns.
Och nu är det dags för Alla helgon.
Maken och jag satt här och mindes över kycklingen. Sorgblandad glädje eller glädjeblandad sorg? Lite av varje faktiskt. Han är ledsen för att jag inte fick träffa hans farfar. Och det är jag också.

Victoria vet allt om växter.

Ja, just trädgårdsmästaren Victoria som pratar växter lite då och då i något av morgonprogrammen. I förra veckan tipsade hon om vinterförvaring. Du kanske vet precis hur man gör, men om inte så delar jag med mig av Victorias tips.
Medelhavsväxter tål lite kyla, men inte alltför länge. De bör få komma in någonstans och stå ljust och svalt. Mycket sparsam vattning, några deciliter varannan vecka sådär. För olivträdet har jag ordnat husrum hos snälla vännerna med inglasad balkong.
Mindre känsliga växter som till exempel rosor kan däremot stå kvar i sina krukor utomhus, gärna under tak intill en vägg, sa Victoria. Hon föreslår att man ska ställa krukorna på ett liggunderlag, täcka över jorden med något - gärna löv - och sedan svepa in både växt och kruka med juteväv eller liknande. Ingen vattning behövs eftersom växterna vilar. Det ska bli Victoria, imorgon skrider jag till verket. Lövar och bäddar. Har gjort liknande arrangemang förr, ibland med framgång, ibland inte. Förra vintern gick det mesta åt skogen. Hoppas liggunderlaget och juteväv gör susen.  

Adjö höst!

Hösten är praktfull i några veckor. Det var då det. I förra veckan. Gnistrande färgrika solbelysta träd mot blå himmel. Den här vackra rönnen står i min gränd. Idag alldeles, alldeles naken. Stora linden på gården likaså. Vilka otroliga mängder löv den släppt ifrån sig, i början singlande så stilla, några då och några då. Och så kom stormen och tog tag, gjorde sitt. Slet skoningslöst av allt i ett huj.