Den är över nu, årets Nobelfest. Klart jag var där. Klädd i kjol dagen till ära. Lite får man ju anstränga sig. Men ful i håret efter shopping i täbban och rask stormpromenad. Den frisyren hade inte gjort sig i Blå hallen.
Det är jobbigt att hänga med i svängarna, först på konserthuset och sedan i stadshuset och däremellan göra lite nytta - laga mat och sådär. Lutfisk med bechamelsås, kokt potatis, "små jävla ärter" - varje gång jag äter ärter tänker jag på verkmästaren - och massor av nystött kryddpeppar. Måste kolla hur bechamel stavas , Anna Bergenström vet säkert. Haha, det var rätt. Nästan. Jag hade hoppat över en liten käck accent - béchamel ska det vara. Liten ostbit till dessert och däefter nybryggd espresso och ett glas limoncello.
Ja, inte var det Nobelmat precis, men väldigt gott. Lutfisken blev perfekt. Det blir den inte alltid. Jag minns när mammas försvann. Den kokade bort helt enkelt. För mamma!!!!! som var så himla bra på att laga mat. Då var det lite synd om henne. Jättesnopen var hon när hon stod där och stirrade ner i grytan efter sin försvunna fiskbit. Och mycket jobb hade det varit med firren - pappa hade skött om den i källaren varenda dag sedan 9 december, vänt och så. Lutat och sedan vattnat ur. Ja, jag vet inte riktigt hur man gör. Tack och lov finns det ju färdiga bitar att köpa. Att mammas fisk försvann var heller ingen katastrof, hennes gäster var mätta redan innan fisken skulle på bordet eftersom hennes julbord inte gick av för hackor. Idag kan jag inte fatta hur mycket man åt och så många olika rätter som bjöds -nej jag ska inte räkna upp dem alla. Du vet ju själv hur det var.
Det blev en liten utvikning. Tillbaka till Nobelfesten.
Visst är det lite härligt med glitter och glamour. Tänk vilka blommor San Remo alltid skickar, man känner nästan doften genom rutan. Och pristagarna sitter där år efter år på podiet och sedan vid honnörsbordet i Blå hallen i sina svarta frackar och vackra klänningar och njuter säkert av att var i centrum och äras. Det skulle jag. Trist att titta blir det aldrig. Och en svensk i år - Tomas Tranströmer, jag då droppade några tårar. Han ligger på mitt nattygsbord. Äntligen är jag mogen för poesi. Åtminstone hans. Min bok är en gammal samlingsvolym 54-89 så jag ska verkligen köpa någon eller några av de senare.
Och Victoria! Jag blir mindre och mindre monarkist men med Victoria är det något speciellt. Synd att hon fått på sig en så tantig klänning i år över sin lilla mage.
Just nu bestämde jag mig för att gå på Hötorgshallen snarast möjligt och köpa en liten pärlhöna och laga något nobellikt till Maken. Men det får väl bli i januari.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar