Otur när man tänker!

"Jag är inte dum, men ibland har jag lite otur när jag tänker", brukar en av mina älskade döttrar säga. Och idag hade väl Lotta Edholm - folkpartistisk kommunalpolitiker i Stockholm - riktig otur. Hon tycker att cyklister ska få köra mott rött, det skulle öka trafiksäkerheten!!!!
Hallå!
Inget ont om cyklister, men väldigt, väldigt många lever farligt och anser tydligen att "alla andra" ska se till att inget händer cyklisterna. Är det några som uppför sig anarkistiskt i trafiken - jag är mycket medveten om att jag verkligen sticker ut hakan - så är det cyklisterna! Väldigt många uppför sig både hänsynslöst och oförutsägbart, de växlar snabbt mellan att vara gångtrafikanter och fordon, allteftersom det passar.
Ett av många exempel: i morse på Sveavägen såg jag en som trampade i racerfart i bussfilen flera kvarter. Utan att bromsa det allra minsta körde han upp på cykelbanan för att sedan ta sig över mot rött ljus på gångtafikanternas övergångsställe i hörnet Sveavägen/Odengatan. Ut i bussfilen igen! Och några sekunder senare, fortfarande i racerfull, upp på cykelbanan och därefter ut på trottoaren igen. Så över på på övergångsstället på Kammakargatan och mycket nära att meja ner mötande pappa med barnvagn.

Är jag dum - eller är jag dum?

Så här står det i DN ekonomi idag:
"Fem toppchefer på kylskåpstillverkaren Dometic hotar att lämna det konkurshotade bolaget om inte de nya ägarna ger dem ett avtal värt 800 miljoner kronor, varav 150 kopplade till olika vinstmål."
Men ursäkta mig! Man tar mig för pannan!
Har dom inte gjort sitt?????
Med råge!
Hur står det till med omdömet?
Eftersom företaget står på konkursens brant kan ju inte dessa fem killar - tre svenskar, en japan och en tysk - ha gjort ett speciellt bra jobb.
Finns det något som helst skäl till att nya ägaren skulle betala 800 miljoner för att ha dom kvar? Knappast för deras skicklighet att leda ett företag i alla fall.
Jag begriper ingenting.
Är jag dum eller.......?

Och midjevalken sitter där den sitter, men nu ska det bli andra bullar av.

I skrivande stund är jag ganska nöjd med mig för ovanlighetens skull.
Jag har gjort det jag bestämde mig för igår: att stavgå minst 45 minuter före frukost, även om det regnar småspik, och sedan simma 200 m.
Och det har jag gjort, och ska hoppeligen göra minst varannan dag. Gärna oftare, men jag ska vara nöjd med varannan dag. Trots att jag älskar promenader så är jag tyvärr inte särskilt uthållig. Mina goda föresatser håller i regel ett par veckor. Men om jag nu berättar om motionsplanerna på bloggen så känns det kanske lite skämmigt om det inte blir av. Och Luther sitter ju där på axeln och klappar.
Det regnade inte, bara lite dropp från träden när blåsten tog i. Och det gjorde den - jag hade rejäl motvind under de första 20 minuterna.

För mitt nya liv - nej vi försöker verkligen alltid att äta både gott och sunt - bunkrade vi en massa nyttigheter på Bondens egen marknad i lördags. Härligheter som bondbönor, vaxbönor, morötter, spenat, röd och gul lök, potatis - you name it, det var tungt att bära hem. Även en liten bit najadlax åkte med, som lätt halstrad var helt underbar till nykokta grönsaker och en klick gräddfil smaksatt med dijonsenap och vinäger. Rätten har jag just lärt mig av TV-kocken Markus, som lagat mat föregående vecka - just på Bondens egen marknad.Gå dit, det är en liten upplevelse.
En annan härlig upplevelse: Filharmonikernas årliga konsert vid Sjöhistoriska muséet. Med MALENA ERNMAN och HENRIK DORSIN! Vilket underhållningspar!

Sorgligt, sorgligt och sorgligt men vackert.

Sorgligt, sorgligt.
Det finns bra saker. Dåliga saker. Mittemellansaker. Och alldeles underbara saker.
Mitt salviagröna stora badlakan, slitet, använt, älskat under många år tillhör de underbara. En gång en ljuvlig present från två av mina döttrar. Tack, tack! Det har kärleksfullt värmt och torkat mig efter åratals duschar, för att inte tala om efter alla morgondopp - och idag kraschade det. Jag har länge befarat att det skulle hända, men nu är det ett faktum.
Självklart har jag andra badlakan, av samma märke till och med, men INGET är lika skönt och behagligt.
Enda trösten: det finns ett till. Makens - lika slitet det, men utan det stora hålet. Aldrig mer ska han få använda det! Det blev "mitt" för en stund sedan!
Jag har ännu en älskad sak, som bara är min. En grå kofta, supermjuk i collegetyg. Knäppt framtill och dragsko strax under midjan.
Aldrig skulle det falla mig in att låna ut den. Jag fick låna den själv från början av min tredje dotter en gång när jag hade ryggskott och nackspärr. Jätteont, kunde inte få på mig några kläder - jag vill påpeka att jag INTE är pjåskig - men just den här koftan kunde jag med hjälp lirka mig in i. Den blev min! Tack, tack! Och den är underbar. Har hängt med i 20 år sådär och börjar minst sagt se luggsliten ut. Men still going strong. Alltid lika skön att ha på sig, lös, ledig och precis lagom värmande.

Sorgligt men vackert.
Rönnbären är redan röda. Jag vill inte se dem, men kan inte undgå dem eftersom de är så många. Stora tunga klasar. Ska det verkligen gå så här fort?

Cecilia och jag.

Vi tycker ofta likadant begåvade och roliga journalisten Cecilia Hagen och jag och jag har haft oändligt trevligt i åtskilliga timmar i hennes sällskap - Kullagulla stretar vidare.
Till exempel gillar vi inte stringtrosor - ett snöre mellan skinkorna KAN inte vara skönt - och föredrar båda Sloggis vita trosor i maximodell.
Cecilia tycker att "trosor" är ett tillgjort ord och säger hellre underbyxor. Jag tycker att både trosor och underbyxor är OK.
Ingen av oss skulle heller drömma om att sätta på oss en liten tröja som lämnar magen bar. Vi efterlyser kläder för KVINNOR som inte är pinnsmala. I bra kvalitet. För mig är det bra om dom inte är ruinerande dyra. Båda avskyr vi strumpbyxor och bär oftast långbyxor, trots att vi tycker att klänning/kjol är väldigt kvinnligt. Huvudsaken är nog att kläderna är bekväma och sitter skönt. Och är klädsamma förstås. GÖR något för sin bärarinna/bärare.
Lite lustigt blev det när jag läste det här kapitlet "Om oss i reklamen, och om våra kläder". Jag hade varit nere och badat, satt på mig mina myskläder, gjort i ordning en kopp kaffe och satt mig i fåtöljen med tillhörande fotpall för en stund i Cecilias sällskap.
Slutraderna låter så här:
"Vad jag har på mig just nu? När jag sitter här vid min dator och inte kommer att möta en levande själ under resten av dagen?
Ett par grå byxor i bomullstrikå med matchande kortärmad topp. Oändligt behaglig. Från Prada eller Max Mara, från Armani eller rent av Versace?
Inte alls. Plagget heter Njuta och kostade nittionio kronor på IKEA. Säg det inte till någon!"
Och det var Njuta jag själv hade på mig just den där lässtunden i Cecilias sällskap.

Cecilia tycker om mat, både att laga och äta. Och det tycker jag också.
"Hej mat" - en bibel under många år i min husmoderliga karriär - har hon kvar i lösblad. Min blev så eländigt lösbladig och en kraftig gummisnodd höll sidorna på plats. Snodden torkade och gick av - jag tappade hela lösbladsbibban och orkade inte samla ihop den - så den fick åka.
Carl Butler har lärt oss en del. Jag hade Biff Butler som favorit och Mors hatt - en förträfflig kalvtimbal. Visst, lite gammaldags med timbal. Men bra eftersom den går att göra i ordning i förväg. Rödkålen gör vi - nej maken - till varje jul. Rätt ska vara rätt.
Anna Bergenström är också en gemensam favorit, jag tror att de flesta av hennes kokböcker finns i min hylla. Härliga recept och härliga att läsa.

Visst är det kul med korsord. Det gillar vi båda två. Cecilia är nog flera snäpp duktigare än jag. Korsorden har blivit som ett gift de senaste 15 åren. Kan inte låta bli dem. Underbart att sitta där och gnugga geniknölarna. Och jag är jättejätteglad de gånger jag lyckas med Svenskans fredags- och lördagskryss.
Men snälla Cecilia, varför tycker du att stavgång är så himla larvigt? Det är ju skönt. Verkligen.

På nattygsbordet ligger nu en annan liten bok:
Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap.
Jag har hunnit ett 50-talsidor men längtar efter de återstående.
Men det är en helt annan historia som jag kanske återkommer till vid senare tillfälle.

Intensiv badlördag har gått över i antagligen lika intensiv badsöndag.

Och tidigt ute får man vara, det är så många som hittat hit till "vår" brygga och som gärna lägger sig precis vid badstegen!!!!! Så jag tar mitt dopp innan horden kommer och när den vänt hemåt. Jo, ett dopp mitt på dagen måste man ju ha förstås när det är så här varmt.
Bryggträngseln har jag berättat om tidigare - ursäkta tjatet, men det är lite störande.
OK jag är kanske lite onödigt lättirriterad över vissa saker. Solbadarna, med stora badhanddukar, stolar och annat pick och pack makar sig visserligen snällt undan, men ändå. Och man måste alltid säga till innan någon reagerar.
Jag kamoflerar min irritation ganska bra, låter som den mildaste västanfläkt, nästan lite löjligt förtjusande: "ursäkta, men snälla kan ni flytta er lite så att jag kommer fram till stegen."
En halvmeter att gå på kunde dom väl lämna.

Ensamma svanen var också irriterad igår morse. I ensamt majestät simmade den snabbt som attan förbi vår brygga och rakt över viken mot andra stranden, där en skock kanadagäss fredligt låg och plaskade. När svanen närmade sig gässen tog den sats och flög rakt in i skocken, som vilt och högljutt skriande flög upp och iväg, långt bort. Svanen landade och gled in mot land, säkert mäkta stolt över vad den åstadkommit.
Jörn Donner, som sommarpratade i förrgår var mycket bra, jag hade väldigt trevligt i hans sällskap. Han låter kanske lite trött - och det har han väl alltid gjort - men hans finlandssvenska är härlig och man hör vad han säger.
Bodil Malmsten igår var precis lika hörbar. Vilken röst och vilken diktion! Varenda ord gick fram och väl värda att lyssna till. Tack till båda.
Enligt SMS (så modern är jag så att jag sms:ar) från Johan så är det 30 grader varmt på Kreta.
Och i grytan Florens är det 35 enligt uppgift från Malin. På Kreta går det ju att svalka av sig i havet, men vem vill hoppa i Arno?
Här har vi - ja, jag bryr mig inte, men varmt och skönt är det.

Upp i ottan - 04.15 - curling på gång.

Det heter ju så när man hjälper sina barn eller försöker göra livet enklare för dem. Skulle plocka upp Johan 04.45 och köra honom till Arlanda. Och nu har han landat på Kreta och vi önskar honom härliga två veckor. På vägen till och från flygplatsen hade vi både fullmåne och soluppgång på himlavalvet och stora delar av naturen låg i lättlätta dimmslöjor. Tråkigt nog hade jag ingen kamera med mig så jag kunde föreviga sol/måne/älvdans.
Själv är jag oändligt nöjd med att stanna hemma just nu. Solen är ju här också, och det är varmt i vattnet - skulle man önska sig något extra så är det väl den ljuvliga djupblå färgen på Joniska havet. Mycket snyggare än Värtans måste jag erkänna.
Nu ska jag snart lyssna på Jörn Donner som sommarpratar - han har en fantastisk röst och jag är enormt förtjust i den vackra melodiska finlandssvenskan. Dessutom är han ju intressant som berättare.
I morgon är det Bodil Malmstens tur - en annan idol när det gäller både berättarkonst och röst. Jag har läst hennes blogg att hon oroar sig för att programmet inte blir tillräckligt bra. Och hon har verkligen slitit med det. Men snälla Bodil, du ÄR ju fenomenalt bra! Det kan bara inte bli dåligt, jag väntar en högtidsstund och blir säkert inte besviken.

Åttahundra besök! Så kul! Tror knappt mina ögon.

Har du märkt att jag ändrat färger i bloggen?
Bättre eller sämre?
Tack alla som hälsar på - skriv gärna en rad. Det vore kul.
23 grader i vattnet. Skönt, väldigt skönt men jag föredrar 20. Det är då man känner sig uppfriskad.
Sol hela dagen medan jag rivit runt på Kupan. Full fart hela dagen. Och det är kul. Verkligen.
Roligt att träffa "kolleger" igen som jag inte sett på hela sommaren. Hela sommaren - den är alldeles för kort. Jag ser, men VILL inte se, att rönnbären rodnar.
Det är för tidigt!
Snälla sommar stanna kvar. Gärna hela september, tack. Och en bit av oktober. Nej, det är inte normalt, jag veeeet. Så ska det inte vara.

Varför kör jag inte bil oftare?

Helt automatiskt går jag och sätter mig på passagerarplatsen.
Det är verkligen inte så att maken propsar på att få köra varje gång vi sätter oss i bilen. Det bara blir så. På långa körningar är jag avbytare förstås. Men annars kör jag nästan aldrig, bara korta sträckor för att handla, hämta upp någon etc. Och på det underhåller man inte körvanan precis. Och inte är det särskilt kul heller. Men igår var vi på utflykt - för tredje gången i sommar åt vi lunch på Pumpen i Oaxen - med Johan denna gång. Herrarna ville gärna ha en starköl till de rökta räkorna och friterade strömmingen, så jag "offrade" mig och erbjöd mig att köra hem. Under goda måltiden kom vi på att det skulle vara kul att besöka Jurss mejeri i Flen och köpa hem några goda ostar. Så det blev några extramil.
Bra! Jag körde som en gudinna genom Södermanland och det kändes roligt att sitta där och ratta genom ett fantastiskt landskap, grönt och böljande , underbar natur, vackra gårdar, sjöblänk mest överallt, kossor på bete, får likaså, hästar i hagarna.

Nattade mig med Cecilia Hagen

och hennes bok Kulla-Gulla stretar vidare. Det är verkligen underhållande läsning. Och tänkvärd. Hon är oerhört rolig, träffsäker och klok, Cecilia - årgång 46 tror jag, tio år yngre än jag. Det finns allvar bakom allt, udd och humor.
Utan att vara utpräglade feminister är det nog 40-talistkvinnorna som banat väg för dagens kvinna, som tar för sig av livet och tillvaron på ett helt annat sätt.
I inledningen skriver Cecilia bland annat detta: "Det var i och med oss som mannen inte längre kunde göra anspråk på att vara familjens överhuvud. Det var vi som självklart gav oss ut i arbetslivet på samma villkor som han. Som inte bara bidrog till familjens försörjning utan fick stå för hälften av den. Vi drog i allmänhet in ungefär lika mycket pengar till det gemensamma hushållet. Vi delade på varenda utgift."
Det är sant!
Varför gjorde inte vi 30-talister samma sak?
Kanske var det lite för tidigt, vi gjorde fortfarande som våra mödrar.
Var vi lite för fega rentav för att våga bryta mönster?
Några av oss tog språnget. Men inte jag och inte Margareta, Lillemor, Margit, Caroline, Barbro, Karin, Elisabeth, Lena, Monika och alla dom andra. Men vi satte igång när vi såg vad 40-talisterna gjorde. Stort tack ska ni ha!
Jag har inte hunnit så långt i boken än, men jag slukat kapitlen Om minnet, Om tillbakablickar, Om förebilder, Om plastikkirurgi och Om utväxten och andra ytligheter.
Ja, jag är oerhört förtjust i Cecilia H. Kanske för att hon i mångt och mycket har samma åsikter och synpunkter som jag. Och det gillar man ju!!!!! Eller hur?
Och nu ska jag med spänning fortsätta med nästa kapitel: Om oss i reklamen, och om våra kläder.

Var sjutton håller getingarna hus?

Inte så att jag saknar dem. Tvärtom.
Uppriktigt sagt avskyr jag dom som pesten och har inget som helst förbarmande med dessa bitska och surrande varelser. Men i det allmänna miljöbruset kan man inte undå att bli lite betänksam mest varje dag - och just nu: varför inga getingar.
Är dom på utdöende på grund av något?
Och vad innebär det i så fall? Är getingen bra för något? För ekologin - där har ju det mesta betydelse på något sätt? Mina kunskaper är mer än bristfälliga.
Är det någon fågel som tycker att getingar är smaskens?
För mej innebär getingarnas frånvaro en stor fördel, förvisso - att man kan fortsätta att äta ute på altanen. Särskilt i kräft- och surströmmingstider brukar dom ju vara speciellt envisa och påträngande. Och så slipper jag ha uppsikt på golven så att man inte barfota kliver på någon och får sig ett tjuvnyp. Inte heller behöver jag syna insidan av ett glas om man dricker något som getingar gillar. Ett stick i läppen är inte direkt kul.

I väntrummen på hörselmottagningarna sitter allt fler ungdomar.

En vänlig örondoktor i Kalmar, som intervjuades i radio för en liten stund sedan, sade att det kunde bero på - man TROR det - att väldigt många ungdomar jämt och ständigt lyssnar på musik på mycket hög volym i sina lurar.
TROR!!!!!!!

Måste kolla om jag kommer ihåg hur jag gjorde igår!

Det lyckades!!!!! Så här vackert har lavendel och vita rosor blommat i sommar.

Ny färg på bloggen?

Ska jag byta färger? Vad tycker du?
Lite klatschigare kanske?
Är det över huvud taget någon som vet vad klatschigt är för något numera?
Säkert ett lätt förlegat ord.
Just det, lite starkare färger och lite djärvare sammansättningar.
Jag gillade verkligen min färgsättning förut - det är bloggen jag talar om - tyckte att den var ganska raffinerad och att den passade bra till "eternellen".
Men nu vet jag inte.
Lite beige, lite väl beige.
Ska jag försöka fräscha till den!
Kanske blev jag inspirerad till nytt färgtänk av ett teveprogram häromkvällen när de två duktiga, ganska kaxiga och roliga klädexperterna Trinny och Susanna rackade ner med besked på allt svart och lärde en massa svartklädda "fegisar" att tänka färg och klä sig så de syntes.
De - Trinny och Susanna - tycker att vi som gärna håller oss till svart ser ut som ett gäng skrämda kråkor. Jag håller inte helt med, tycker att svart är snyggt, och ofta "rätt" men blev lite träffad ändå när jag såg ett femtontal svartklädda kvinnor i olika storlekar på samma gång i teverutan. Lite sorgligt trist såg det ut.
Så jag kanske ska börja med bloggen även om den inte är svart. Och ja, hur skulle det se ut? Då skulle du ju inte kunna läsa allt fantastiskt jag skriver.
Helsvart är jag förresten inte, har några starkrosa plagg också. Och lite grått och brunt!!!!!

Vilka program det finns!

Man - jag i alla fall - bara gapar. Tänk att bli översatt till ett annat språk på två röda sekunder.
Hur går det till!?

Två glada hundar.

SENSATION!

Helt utan hjälp har jag lyckats föra över en bild till bloggen.

Dotterhunden Signe och hennes kompis Mingus kopplar av på gästsängen efter bad, lek och promenad. Åååååå vad jag är teknisk! Snart en riktig hacker. Säkert har jag glömt hur jag gjorde redan i morgon.

Det är en solig morgon i östra Svealand......

Så här fantastiskt vackert var det i morse när jag tog dagens första dopp.

Blankt. Genomskinligt. Inte en krusning.

Solen och molnen speglade sig i vattenytan.

Vilken känsla - värst vad jag känner mycket - att stiga ner i detta ljuvliga.

Alldeles själv, alldeles tyst.

Försökte simma så ljudlöst som möjligt för att inte störa friden för mig själv.

Egentligen var jag glad över att ingen var där just då, men jag önskar alla att få uppleva en sådan morgon.

Noll inspiration!

Trist men sant. Har loggat in mig så gott som varje dag och suttit och stirrat på skärmen, skrivit lite och tagit bort det igen. Ändå har jag gjort en massa trevligt i veckan. Till exempel varit i min barndomsstad Strängnäs och träffat bror och svägerska och ätit en fantastisk lunch hos dem - rödbetor med ljuvligt krämig fetaost, smörstekt mälarabborre och hallonfylld melon. Underbara smaker och otroligt vällagat. Promenad i stan förstås, gata upp och gata ner - jag känner väl igen mig och ändå känns det ju verkligen inte som min stad längre.
Inget bekant ansikte någonstans.
Inget som är mitt längre, ingenting jag hör till.
Bara minnen.
Huset vi bodde i - ja, det tillhör någon annan nu, inget jag har rätt att gå in i längre -mitt barndomshem. Det känns lite trist att ingen längre välkomnar mig och familjen där.
Jovisst, jag har annat istället. Men känslan är lite märklig.