DECEMBER! Och om en vecka är det jul.

Hej igen! Jag tänker inte komma med några förklaringar varför jag inte skriver på bloggen längre. Det blir bara inte av. Så är det. Ja, jag vet att det är flera månader sedan. Vädermässigt har ju hösten varit förfärligt trist, ja i varje fall november och nu när det är december är det fotfarande november. Kul läsning? Nej urtrist. Ingen vill väl läsa om hur vädret är i Hägernäs strand.
Höstens lilla händelse - nej stora - var vår femdagarstripp till Wien. Inga som helst förväntningar hade jag. Tyckte bara att det skulle bli underbart och skönt att åka bort och inte tänka på varken socialnämnden, Konstvännerna, egna måleriet, städning, handling och middagsmat. - nej, det har ju Maken nästan helt tagit över. Matlagningen vill säga och inköpen. Städningen däremot är liksom inte riktigt lika kul. Men i grytorna rör han gärna och serverar det ena läckrare än det andra. Mycket omsorgsfull, skär snyggt det som ska vara skuret snyggt till exempel.
Så till Wien - du ser att jag så småningom hittar tillbaka. Precis som Evert Taube. Wien var en underbar stad. Kanske berodde det på att jag som sagt inte förväntade mig något speciellt. Otroligt vacker arkitektur till exempel och då menar jag inte bara palatsen och alla offentliga byggnader. Hela stan var full av vackra hus i vackra färger och de moderna smälte elegant ihop med de gamla. Precis som i Danmark. Där är de ju också fenomenalt duktiga på att blanda gammalt och ultramodernt på ett makalöst sätt. Massor av fina affärer med  till exempel kläder för alla åldrar - inte bara pinn smal varelsen mellan 15 och 35. Caféernas stad javisst, men även skobuyikernas. Jag tror det är fler skoaffärer än caféer. Julmarknader förstås. Snygga stånd, genuint hantverk: från kryddiga korvar till godis, värmande gluwein (jag har inget tyskt y), ljus, lyktor, roliga smycken men INGET  krafs. Om jag köpte något? En enda grej: en orange basker.
En av höjdpunkterna var träningstimmen på Spanska Ridskolan. Vilka fantastiska djur. Inte visste jag att Lippizanerna föddes grå.
Apropå hästar. Vi har ju Dreams Cape. Min storfavorit alla kategorier och faktum är att han vinner ibland. Sist för 14 dagar sedan då han rusade i mål minst fem hästlängder före 2:an. Då blev det champagne1 Jag älskar att vara hästägare. Men galoppören är inte bara min vi är flera ägare, Maken, Ettan, Tvåan, jag och några andra.
Nu har jag kopplat av en stund med det här. Plikten kallar. Jag har några sidor kvar innan jag klämt hela bunten med socialnämndsärenden. Min sista. Jag lägger av politiken nu efter fyra år. Det har varit en intressant erfarenhet, men någon stjärnkommunpolitiker blev jag inte.  
    

September.

Jag undrade vart våren tog vägen.
Jag undrade vart sommaren tog vägen.
Och snart får jag väl undra över hösten.
Men ännu så länge får vi glädja oss åt extremt vackra höstdagar och strålande sol när morgondimmorna lättat. I morse tog det tid. Maken, svarta Signe och jag tog vår vanliga förmiddagsrunda strax före elva - och då var dimman fortfarande tät. Vi såg inte över till Bogesundslandet. Men när vi var på hemväg en dryg timme senare och passerade  Viggbyholms marina kunde vi i alla fall skönja den andra stranden - d v s dimman låg fortfarande kvar över vattnet som den där älvdansen den liknas vid. Ovanför var himlen blå och man såg skogen sticka upp.

Valet är över.
Alla är oroade - hur ska det gå?
Allra mest oroande är SD:s framgångar.
Kan inte fatta hur är det möjligt att närmare 780.000 svenskar kan ge dem sin röst?
Och göra dem till Sveriges tredje största parti!!!
Men vi lever i en demokrati, tack och lov. Alla har rätt att rösta efter sitt huvud och övertygelse. Jag tror inte att vi vinner något på att "mobba ut" dem. Så får det inte gå till i en demokrat. Vi kan inte stå för något så fint som demokrati och sedan göra något annat.
Eller???????
         

Varmt och skönt minst sagt.

Hej igen! Jag har tagit en jättelång paus i bloggandet, som du säkert märkt. Ingalunda avsiktligt, det har bara blivit så.Sist var det vår och nu är det högsommar och väldigt varmt. 25 grader i vattnet - lite för varmt för att vara uppfriskande, tycker jag. Mest har vi varit hemma, Maken och jag, bara gjort en vecka i Skåne med hemresa genom Bohuslän. Skåne är ju ett kärt måste varje år - vänner i Kivik, Brantevik ochMalmö som vi gärna gästar. I år fick vi vara med om utdelningen av Piratenpriset i Kivik, som gick till Gösta Ekman. Hällregn var det, Men vad gör det när man är på stort och gemytligt kulturevenemang. Picnicen efteråt avnjöts däremot inomhus istället för som tänkt på Arboretet. Stort tack till Margaretha och Bosse, Lillemor och Willy, Marianne och Göran som gjorde ännu en skånevistelse så fantastisk. Höjdpunkten på Västkusten var Lars Lerin på Akvarellmuseet i Skärhamn. VILKEN KONSTNÄR - man bara älskar det han gör. Och så många besökane har jag aldrig sett tidigare på detta härliga muséum. Övernattning i Mollösund - en alldeles ljuvlig plats som vi gärna återvänder till - synd bara att vi inte upptäckt den tidigare. Hemma igen och det var skönt - och sedan iväg på en dygntripp till andra vänner, Marianne och Leif i Lästringe, Jättetrevligt det också - inte minst utflykten till Järna och antroposofernas stora anläggning, Och nu hemma, njuter av värmen och att vara lata, Besök av Ettan och Tvåan. Många bad, mycket sol - ibland är man tvingad att gå in för att vila en stund från värmen. Något att minnas när man går i novenbermörkret och fryser.

SNÖ 1 maj.

Man tror inte sina ögon. Vill inte tro dem. Och mina är ju lite opålitliga, i alla fall det ena. Men sant var det. Inga drivor precis, men gröna gräsmattan hade fått ett vitt mönster. Visst hade vi hört att det skulle bli kallare och sämre än tidigare i veckan - men SNÖ!
Valborg var däremot fin men kall. Tur för kungen när han skulle stå därute på borggården och ta emot blombuketter. Nej, jag var inte där och uppvaktade utan vimlade istället på Täby galopp där Dreams Cape skulle springa i första loppet. Given etta tippade jag, jag tror benhårt på min häst, men han blev fyra. Och tränaren Alex var helt nöjde med det eftersom det var första gången han sprang denna säsong. Och jag är nöjd - det är jag ALLTID och tycker att det är väldens bästa häst. Jag är bergis på att an gör sitt bästa.
Bror och svägerska på besök så fram mot lite senare eftermiddag drog vi oss hemåt och började med middagen - den blev väldigt god: pilgrimsmusslor på bädd av sallad, papaya, tomater, salladslök, chili (den ska jag sannerligen bjuda på igen)därefter långbakad lammstek med blandade bönor följd av ostbricka med ostar från gårdar i Mälardalen och slutligen maräng med rabarber och grädde. Goda viner till förstås.
Och så vaknar vi till den där snön. Visst den har försvunnit nu och solen skiner men det är kyligt. Vi har utflyktat till ett blåsigt Vaxholm, gått promenad genom lilla staden och värmt oss i några butiker. Hemma blev det varm sopplunch.      

Och!

För en gångs skull har jag idag gjort precis allt jag föresatt mig. Även strykningen är fixad intill minsta näsduk och Makens mest hårdstrukna skjorta.                                                      
Jag förväntade mig att en omtumlande nöjdhetskänsla skulle drabba mig.
Men inte alls. Jag är inte alls nöjdare än vanligt.
Å andra sidan är jag ganska nöjd för det mesta. Goda föresatser som inte blir genomförda bekymrar mig inte särskilt mycket. Eller inte alls. Det finns ju för sjutton kvar till dan därpå eller dan efter imorgon....Eller?
Slutklämmen på dagen är en nygravad lax och rensning i mejlboxen.
Påsken står för dörren. Maken har sett vitsippor, i morgon ska jag störta ut och titta på dom - mina favoritblommor.

5:2-metoden är bra.

Lätt att följa och effektiv.
Nio kilo lättare
är på väg mot bättre liv - tror jag.
Och det sägs ju så.
Slankare ja, men tyvärr också lite rynkigare.
Aldrig är man riktigt nöjd.
Jo, det är jag - jättenöjd till och med. För det mesta.
Extranöjd idag när jag äntligen städat bokhyllan, bara hyllorna i golvplanet kvar.
Men det ska bli.
Inte i morgon kanske, men nästa dag eller......

Dreams Cape

Minns du hästen, som vi nu är delägare i. Lilla Dreams Cape som var en av Rikshästarna förra året. Vi har hälsat på honom idag och umgåtts med honom, hans tränare, hans grannar i stallet och de övriga ägarna. Förtjusande häst vi har, glad, pigg, social, stilig, gillar besök särskilt dem som har morötter med sig. Det hade vi Maken, Ettan, Tvåan och jag. Den 16 april ska han eventuellt göra sitt första lopp i år eller också blir det den 30 april. Det beror på underlaget, han är bättre på gräs än på dirt och nu är det dirt som gäller ett tag framöver. Om det är kallt och dirten fryser till är det inget bra underlag att springa på. Och tränaren Alex är ytterst noggrann med sina hästar. Dreams Cape är i alla fall springsugen och tränar gärna nu efter vintervilan när han ätit upp sig lite för att ha mer att bygga muskler av. Jodå, visst har han motionerat och sprungit under vintern också men inte så intensivt och mycket som inför en tävlingssäsong så klart. Det ska bli roligt att följa honom. Tränaren är väldigt positiv och tror verkligen att det kan bli något väldigt bra av denna lilla glada kamrat. Han var ju duktig och placerade sig bra redan som treåring och nu är han fyra. Dessutom har han lärt sig att springa rakt och inte vika undan för sina konkurrenter.
Håll tummarna för Dreams Cape!  

Hemma igen.

Två veckor i Förenade Arabemiraten, närmare bestämt 10 dagar i lilla emitatet Ras al Khaimah och fyra i Dubai. Det är skönt med sol och värme och en vattentemperatur på minst 24 grader. Vi har verkligen njutit i fulla drag och upplevt mycket roligt. Ätit och druckit gott varit på äventyrlig jeepsafari i öknen med sanden sprutande om hjulen utför hisnande höga dyner - jag vet, det är turistigt så det förslår men kul. Gott om kameler som strosade omkring totalt obesvärade av både värmen och oss ivrigt fotograferande besökare. Färden avslutades med god arabisk middag i ett beduinläger sittande på kuddar på marken vid låga bord - knirkigt att komma upp efteråt kan jag säga - allt medan solen så sakteliga försvann ner i sanden. Och vem har haft ett falkenerares jaktfalk på armen om inte jag till en kostnad av 10 Dirham. Det finns många sätt att försörja sig på. Under middagen underhölls vi mellan tuggorna av en magdansös - vad annars. Och av en helt fenomenal man, som iförd en mycket vid kjol snurrade runt i vildaste fart i säkert 10 minuter utan att bli det minsta yr i huvudet. Jovisst har jag bilder från detta äventyr men av någon anledning kan jag inte föra över dem till datorn - jag har ju gjort det förut men nu går det inte. Helt obegripligt även för min privata helpdesk.
Spektakulära Dubai har vi besökt förut men det var roligt att komma tillbaka. Shoppingmallerna är enorma, skyskraporna enorma, enormt många och enormt fantasifullt byggda. Ingen liknar den andra. Varmt, varmt, varmt. Och ännu varmare blir det.
Och visst är det roligt att resa. Men det är också roligt att komma hem igen, särskilt om allt varit lyckat och förväntningar infriats med råge. Vill vi resa tillbaka? Ja, varför inte. Människorna är otroligt vänliga och välkomnande och det är ett oerhört rent och fräscht överallt. Noll nerskräpning, här sopas, plockas och fejas. Man putsar till och med elskåp, papperskorgar, ledstänger etc.
Tvåan bjöd på välkommenhemmiddag i går. Jättejättegott. Fantastisk knubbig vit sparris, ankbröst med läckra tillbehör och ostbricka. Tack Tvåan, det var toppen.
              

Solig söndagsmorgon

Visst är det soligt och vackert men minusgraden känns som ett bakslag och det var ju lätt som en plätt att vänja sig vid att våren startat extratidigt med koltrastsång i skymningen och ljuva vårblommor.. "Det blir säkert ett bakslag", sa vi. Men hoppades intensivt på att värmen skulle hålla i sig. Så kom bakslaget igår, snö på morgonen - som visserligen försvann snabbt - och präktig isande snålblåst.
Resan till varma trakter ser vi fram emot, resfebern har satt in och  jag packar i tankarna, ska skriva en lista. Nix jag ska inte packa särskilt många saker, men listan kan vara bra så att vi får med oss det vi verkligen behöver. Baddräkter till exempel och shorts, samt svala men mer "påklädda" plagg som inte visar så mycket ben och armar.
Nu till något helt annat.

Har du sett att det finns vaxbönor i frysdiskarna?

Trots överfulla diskar och hyllor i livsmedelsbutikerna så har jag saknat vaxbönor och undrat VARFÖR de bara finns under färsksäsongen. Jag älskar vaxbönor och odlade dem på den tiden vi hade trädgård. Och så har jag köpt färska och lagt i frysen. Jättebra i och för sig, men praktiskt att kunna köpa när man behöver. Och mina hemfrysta tog slut väldigt snabbt. Nu väntar jag bara på att det ska komma frysta bondbönor också.


 

Våren är här!

Så tidig har den väl aldrig varit, VÅREN, inte som jag kan minnas i alla fall. Tussilago, blåsippor, vintergäck, snödroppar och krokus blommar redan. I MARS! Och igår såg vi minsann decimeterhöga tulpan- och påsklilljeblad. Härligt, härligt - man känner livet isig. Vårjacka fram.
Ser fram emot resa till ännu varmare trakter - 10 dagar bad och sol i Persiska viken väntar och några dagar i spektakulära Dubai.
Dagarna är fullspäckade, lite väl inrutade ibland faktiskt. Har all möda i världen att passa olika tider. Ändå har jag skippat gympan denna termin, det får räcka med dagliga långpromenader med Signe. Men det är trevligt och roligt att ha saker på gång. I lördags middag hos Trean, som fyllde 45. Fick rödvinskokt bläckfisk till förrätt och lax med lättkokt fänkål till varmrätt. Mumsigt värre. Idag möte med socialnämndens Fp-gäng - planering för valaktiviteter.
Nu! Hundpromenad. Vattnet glittrar, blir nästan badsugen. Tyvärr är inte badstegen i än.
   

I vår får olivträdet sällskap av ett citronträd.

Det står ännu så länge på fönsterbrädan i köksfönstret och prunkar med både frukter och blommor. Och växer, skjuter det ena skottet efter det andra. I brist på bin och humlor så har jag duttat omkring bland ståndare och pistiller med en liten pensel och hoppas på att befruktningen lyckas och att citronskörden blir stor. Passa på och tinga några kilo!
Just nu lyser solen. Den dök påpassligt upp mellan molnen precis efter att Maken, Signe och jag kommit hem efter dagliga långpromenaden. Inget solsken alltså då, men skönt och vindstilla och även om det kändes småruggigt i början så blir man ju snabbt varm.
5:2 programmet fortskrider och går bra. Vi går på lågkaloriintag idag - har ätit en god sallad till lunch och till middag blir det en mustig tomat- och paprikasoppa. D v s jag slog ihop resterna av en tomatsoppa med resterna av en paprika och ingefärssoppa och resultatet blev kanon, jag har provsmakat. Soppor är väldigt bra de här dagarna.


     

Var hämtar jag inspiration?

Vaknar i gråväder och dimma.
Somnar - eventuellt - i gråväder och dimma.
Har du någonsin varit med om en FULARE vinter än den här?
Inte jag.
Inte som jag kan minnas i alla fall.
Vad ska jag skriva om, att jag:
Städat. Plockat. Ruzzlat. Promenerat. Diskat. Pratat med Maken. Pratat i telefon. Handlat. Skrivit SMS. Rastat och promenerad hunden två gånger. Kollat Facebook. Läst och besvarat mejl. Bakat rotsaker. Stekt kyckling. Druckit GT och vin. Resten har jag glömt. Ska kolla Skavlan och Let´s dance.
Säger du däääns eller daans?
Jag säger daans. Det lärde jag mig av "fröken" Viksten när jag var 9 år och gick på flickskolan i Strängnäs. Och det håller jag styvt på. Inga däääns här inte.
Inger Ljung är värd på Gokväll - hon är jättesnygg och superchic med sitt korta hår och välsittande ärtiga kläder - ikväll lite herrstuk med skjorta och väst. Halvung och kortklippt är hon och det hör inte till vanligheterna. Unga, halvunga, halvgamla och gamla, åldriga och urgamla som visar sig i TV har vanligtvis minst axellångt och svepande hår. Ja, inte alla gamla och halvgamla.Jag har sagt det förut men långt hår tycks nästan vara en kvalifikation för att få visa sig i TV. Ja, ja, ja det finns undantag. Men kolla får du se, de är inte många. Åtminstone inte bland de fast anställda. Tilbaka till frågan i rubriken till detta röriga inlägg. Var hämtar jag inspiration? Jag skulle nämligen behöva lite. Gärna något som gör mig till en hejare på bloggen - en sån där som får tusentals följare på tre röda sekunder.
Nej förresten, jag skulle inte orka med att läsa och besvara alla kommentarer.

PS 10 var jag, inte 9 när rödhåriga glada Ingrid Viksten klev in i mitt liv och lärde mig daans bland annat. British English.

Att vara på väg på sportlov idag är minsann ingen höjdare - var rädda om er ni som ska iväg.

Jag är glad att jag sitter här vid köksbordet och tittar ut. Har bara ett par ärenden att göra. Hämta "sommarbukett" till dagens 50-åring bland annat. Snön yr tätt, den viner förbi fönstret med hög fart. För 50 år sedan var det minsann fint väder - om jag nu minns rätt - ganska kallt och soligt. Eller också kändes allt bara strålande när vi fått vår lilla dotter. Men det var då det.
Min blogg har som du märkt inte precis varit högprioriterad i år. Orsak? Jag vet inte riktigt. Jo, jag har skrivit en del annat, lite för Fp och det tar tid, lite ringrostig är jag ju minst sagt. Och man får vara noga med att det man skriver verkligen är rätt.
Och idag ska vi fira Ettans födelsedag. Hej och hå. Hoppas det blir lyckat och att hon får en fin dag och kväll.
  

Tänka sig - vi har en unge som fyller 50 idag!

Varken Kina eller Ryssland skulle ha fått arrangera OS.

Vad tänkte de på i Internationell Olympiska Kommitten?
Jag tänker inte titta. Det är min lilla personliga demonstration som ingen bryr sig om, som helt saknar kraft. Och som definitivt inte innebär någon större uppoffring från min sida. Tyvärr, för om jag avstod från något som jag verkligen tycker om skulle det i alla fall betyda något för mig. Det skulle kännas.
Vintern, eller vad det nu är vi upplever i år, lunkar på. Mulet, risk för skurar västerifrån under eftermiddagen. Jag längtar sol och ljus. Det är lite tungt. Milt men ändå rått. Och gräsligt grått. Längtar efter klara mornar - jag vet ju att Bogesundslandet ligger tvärs över viken men vissa dagar syns det inte. Att våren är på väg tror jag inte på, det är ju bara februari. Men man vet ju aldrig, en i mitt målargäng hade hittat två vintergäck i sin skyddade trädgård, små, små, de syntes knappt, men fanns. Hur hade hon hjärta att plocka dem för att visa oss?
Fyran är hemma och hälsar på och det är en stor glädje.
Sorgen efter K är fortfarande påtaglig, det går inte in i mitt huvud att hon är borta. Stor glädje och stor sorg samtidigt är en märklig kombination.
Maken och jag springer på möten av olika slag för fp, det är ju valår i år. Och jag skriver texter för publicering på hemsida och blogg. Roligt att känna sig lite nyttig utanför hemmets härd.    

Nej, jag har inte lagt av!

Jag vill skriva min blogg men har lite svårt att komma mig för just nu. Kanske det går bättre så småningom när dagarna blir ännu lite ljusare och längre. Jag blir trög i mörkret så jag är uppriktigt glad över det tunna snötäcket och kylan. Vilken blankis vi har på Hägernäsviken, tror aldrig jag sett maken. Minst sex cm tjock är den enligt veckorapporten. Roligt för alla skridskoentusiaster som svävade omkring på viken i går. Idag lite stormigt, både Maken, svarta Signe och jag höll på att lyfta borta vid udden vid Viggbyholm.  

"Jag är inte olycklig men väldigt ledsen,"

skrev kära och nära vännen K i ett mail där hon berättade att hon drabbats av en obotlig sjukdom.
Det var på sensommaren.
För några dagar sedan dog hon, en av de mest livsglada människor jag känt.
En människa som jag känt i 40 år och reservationslöst tyckt om och uppskattat.
Det är tungt, fruktansvärt tungt och känns så orättvist.
Varför K?
Varför nu?
Hon hade ju så mycket kvar och så många att leva för och med.
Hon är borta - men finns.
We'll meet again, don't know how, don't know when.... är något att hoppas på. Försöka tro på.          

Håll med om att den här brungulgråsvarta vintern är den sämsta och tristaste vi varit med om. I mannaminne.

Eller varför inte kvinnominne.
Jag kan inte komma på någon så urtrist i alla fall. Och inte har jag gjort mycket för att pigga upp det hela. Jo köpt ett par korta gummistövelkängor av norskt märke som visar sig vara perfekta att klafsa omkring i. De är försedda med en specialkonstruerad sula som ska vara näst intill omöjlig att halka omkull med. Och ramla vill jag inte, jag är fruktansvärt rädd för att  tratta på ändan sedan min praktvurpa före påsk förra året. Ändå hade jag ju stor tur som inte bröt något.
Jag läser en bok av negerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie - Americanah - som är alldeles väldigt underhållande och intressant. En härlig ung berätterska som bott och studerat både i Nigeria och USA. Ännu så länge har jag bara läst knappt hälften, det tar lite tid med mitt suddiga öga och personregistret är omfattande, ena stunden är vi i en frisersalong där huvudpersonen får sitt hår flätat och i nästa möter hon en man på ett tåg för att i nästa söka jobb så hon kan klara sitt uppehälle under studierna och så sitter vi där i frisersalongen igen eller är på fest och hamnar i kulturkrockar. Lägg därtill att namnen på alla som befolkar romanen inte är de allra som lättaste att minnas.Hur som helst så är det spännande att läsa böcker från andra kulturer.

TTT

Om du inte minns vad TTT betyder så håller det fortfarande i sig:
Tungt
Tröttsamt
Trist
Man skulle gott kunna tro att Bogesundslandet tvärs över viken lättat för gott  och givit sig iväg mot ytterskärgården, eller rentav Åland. Under någon timme idag såg vi att det faktiskt fortfarande ligger kvar. Men strax var det borta igen i detta olidligt trista töcken.
Gör man motvilligt slag i saken, klär på sig och går ut så är det rätt skönt faktiskt. Milt. Stilla. Fuktigt. Riktigt Englandsväder som sägs ge så vacker och rosig hy. Kan tala om att det är inte bara att gå ut, man får minsann applicera både foundation och lite rouge för att någorlunda leva upp till engelsk ros. Och även efter den behandlingen är det knappast tal om något engelskt och daggfriskt. Rask promenad driver upp ytterligare och en något flammig blomstring.

Apropå foundation.
Vad är skillnaden mellan foundation och puderunderlag?
Eller är det precis samma sak?
Make up-världen är lite förvirrande. Jag hänger inte med.Förr visste jag mycket som jag inte vet idag. Men å andra sidan så fanns det inte så mycket olika skönhetsmedel när jag hängde med i svängarna och på effektivast möjliga sätt täckte över skavanker som ungdomsfinnar.

OMG - det är länge sedan.

Äldsta ungen fyller 50 om en dryg månad.
Hur har det gått till?
Att jag, unga människan, är mamma till en 50-åring! Och inte nog med det även till blivande 48-, 45-,och 43-åringar.
Maken är far till alla barnen. Samme Make.

Håhåjaja, jag blev lite trött.

Nej, nu tror jag att jag går i ide.

Mörkt när vi vaknar, kolsvart
mörkt igen redan vid 15-tiden - lika kolsvart,
dessemellan gråaste grått.
TTT - Tungt. Tröttsamt. Trist.
Milt - javisst men samtidigt rätt rått. Jag fryser och det är verkligen ovanligt. Ända in i märgen. Går med kofta inomhus! Börjar inse att det är jobbigt att vara frusen. Grannar kom från kanarisk sol häromdagen, fräscha och pigga som bara den efter en vecka i värmen.
Nej inte gnälla! Var glad!
Mmmm - jag är glad men skulle vara ännu gladare om det kom lite snö och att solen visade sig lite mer. En och annan glimt mellan grå molnmassor räcker inte. Mitt på dagen när det kanske i alla fall är lite mindre grått ger vi oss ut att samla D-vitamin. Tyvärr känns det inte riktigt tillräckligt.
Men snälla nån - det här kan ju inte vara varken kul eller särskilt upplyftande att läsa. Ska skärpa mig.
Fixa en god soppa - det är 5:2-dag idag. Grönsaksbuljong med massor av purjolök, grovriven morot och krossade tomater står på menyn. Det blir en god och enkel soppa som värmer gott.
Har jag tur så piggar den också upp.

GOTT NYTT ÅR!

Nu är det bara att vänja sig vid att skriva 2014.
Precis när 2013 äntligen satt som en smäck.
Inte ett enda nyårslöfte har jag avgett, inte ens till mig själv - jag är ju så himla bra som jag är.
Så blygsam är jag!
Och vad hjälper löften om man inte håller dom, och det gör man/jag ju inte i regel, bara någon vecka sådär. Sedan är allt vad löften heter glömda eller i alla fall väl förträngda. Jag undrar just om det finns någon statistik på detta; hur många nyårslöften som uppfylls och hur många som sviks. "Nu har jag gått ner ett helt kilo, hej och hå vad duktig jag är, nu kan jag leva som vanligt igen". Och "nu har jag gått långpromenad varje dag två veckor i streck och DESSUTOM börjat på jympa...det kan ju inte göra så mycket om jag hoppar över en gång....bara idag".
Och sedan sitter man där med sina värdelösa nyårslöften. Fråga mig, jag vet!
2013 slutade bra med smärre nyårsfest för en handfull gamla goda vänner runt vårt findukade köksbord. Toast Skagen, Biff Wellington med rostad potatis, ugnsbakade caocktailtomater, små fina smörslungade gröna bönor och madeirasås därefter apelsinsufflé. Goda viner. Helt ok. Wellingtonen blev visserligen inte så där kokbokssnygg som det var tänkt, men GOD så in i norden - det var Maken som stod för den bravaden. Det enda jag gjorde - och det gjorde jag bra - var att kavla ut smördegen och svepa in den champinjonkrämsklädda filén.
Sovmorgon. Ja faktiskt. Slog inte upp mina gröna förrän 08.20. Och det hör VERKLIGEN till ovanligheterna. Visst, vi kom i säng väldigt sent och hade dessutom druckit både drink, viner till maten och avec till kaffet, men det brukar normalt inte hindra mig att vakna före 06.00, vilket är alldeles kolossalt onödigt med tanke på att jag tillhör släktet pensionärer.
Pensionärer - jag gillar inte begreppet. Precis som vi är ett speciellt folkslag, dessutom lite onödigt tärande.
Vi är helt vanliga människor som har levt lite längre bara.
Långpromenaden blev en kortpromenad. Men rask. Innan dess hade vi sett/hört  nyårskonserten från Wien. Örongodis så det förslår. Ögongodis också inte minst dansarnas alltid lika fantastiskt vackra dräkter i de mest ljuvliga färger. I år även roliga: du såg väl de rutiga - var det äkta klanmönster tro - kortkorta kiltar med massor av styvstärkt tyll inunder till skräddade jackor. Jättesnyggt. Mycket stilig äldre dirigent - namnet har jag glömt men jag tror han hade både argentinskt - eller brasilianskt (kanske både ock) och ryskt blod i ådrorna. Tala om att ha orkestern i sin hand. Och han var nöjd, det syntes i hans livfulla ansikte.
Fröken Friman är det i kväll. Sista avsnittet. Sissela Kyhle är en av mina favoriter och serien är  bra, bra också att den är på tre avsnitt och sänds rätt tätt.
Restmat. Inte så tokigt alls. Nu är det dessutom slut på precis allt. Känns bra när ingenting förfars. Då är jag nöjd. Ja, du ser ju själv hur bra jag är!!!!!
God fortsättning på 2014. Vi hörs!