GOTT NYTT ÅR!

Nu är det bara att vänja sig vid att skriva 2014.
Precis när 2013 äntligen satt som en smäck.
Inte ett enda nyårslöfte har jag avgett, inte ens till mig själv - jag är ju så himla bra som jag är.
Så blygsam är jag!
Och vad hjälper löften om man inte håller dom, och det gör man/jag ju inte i regel, bara någon vecka sådär. Sedan är allt vad löften heter glömda eller i alla fall väl förträngda. Jag undrar just om det finns någon statistik på detta; hur många nyårslöften som uppfylls och hur många som sviks. "Nu har jag gått ner ett helt kilo, hej och hå vad duktig jag är, nu kan jag leva som vanligt igen". Och "nu har jag gått långpromenad varje dag två veckor i streck och DESSUTOM börjat på jympa...det kan ju inte göra så mycket om jag hoppar över en gång....bara idag".
Och sedan sitter man där med sina värdelösa nyårslöften. Fråga mig, jag vet!
2013 slutade bra med smärre nyårsfest för en handfull gamla goda vänner runt vårt findukade köksbord. Toast Skagen, Biff Wellington med rostad potatis, ugnsbakade caocktailtomater, små fina smörslungade gröna bönor och madeirasås därefter apelsinsufflé. Goda viner. Helt ok. Wellingtonen blev visserligen inte så där kokbokssnygg som det var tänkt, men GOD så in i norden - det var Maken som stod för den bravaden. Det enda jag gjorde - och det gjorde jag bra - var att kavla ut smördegen och svepa in den champinjonkrämsklädda filén.
Sovmorgon. Ja faktiskt. Slog inte upp mina gröna förrän 08.20. Och det hör VERKLIGEN till ovanligheterna. Visst, vi kom i säng väldigt sent och hade dessutom druckit både drink, viner till maten och avec till kaffet, men det brukar normalt inte hindra mig att vakna före 06.00, vilket är alldeles kolossalt onödigt med tanke på att jag tillhör släktet pensionärer.
Pensionärer - jag gillar inte begreppet. Precis som vi är ett speciellt folkslag, dessutom lite onödigt tärande.
Vi är helt vanliga människor som har levt lite längre bara.
Långpromenaden blev en kortpromenad. Men rask. Innan dess hade vi sett/hört  nyårskonserten från Wien. Örongodis så det förslår. Ögongodis också inte minst dansarnas alltid lika fantastiskt vackra dräkter i de mest ljuvliga färger. I år även roliga: du såg väl de rutiga - var det äkta klanmönster tro - kortkorta kiltar med massor av styvstärkt tyll inunder till skräddade jackor. Jättesnyggt. Mycket stilig äldre dirigent - namnet har jag glömt men jag tror han hade både argentinskt - eller brasilianskt (kanske både ock) och ryskt blod i ådrorna. Tala om att ha orkestern i sin hand. Och han var nöjd, det syntes i hans livfulla ansikte.
Fröken Friman är det i kväll. Sista avsnittet. Sissela Kyhle är en av mina favoriter och serien är  bra, bra också att den är på tre avsnitt och sänds rätt tätt.
Restmat. Inte så tokigt alls. Nu är det dessutom slut på precis allt. Känns bra när ingenting förfars. Då är jag nöjd. Ja, du ser ju själv hur bra jag är!!!!!
God fortsättning på 2014. Vi hörs!