skrev kära och nära vännen K i ett mail där hon berättade att hon drabbats av en obotlig sjukdom.
Det var på sensommaren.
För några dagar sedan dog hon, en av de mest livsglada människor jag känt.
En människa som jag känt i 40 år och reservationslöst tyckt om och uppskattat.
Det är tungt, fruktansvärt tungt och känns så orättvist.
Varför K?
Varför nu?
Hon hade ju så mycket kvar och så många att leva för och med.
Hon är borta - men finns.
We'll meet again, don't know how, don't know when.... är något att hoppas på. Försöka tro på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar