Vad tänkte de på i Internationell Olympiska Kommitten?
Jag tänker inte titta. Det är min lilla personliga demonstration som ingen bryr sig om, som helt saknar kraft. Och som definitivt inte innebär någon större uppoffring från min sida. Tyvärr, för om jag avstod från något som jag verkligen tycker om skulle det i alla fall betyda något för mig. Det skulle kännas.
Vintern, eller vad det nu är vi upplever i år, lunkar på. Mulet, risk för skurar västerifrån under eftermiddagen. Jag längtar sol och ljus. Det är lite tungt. Milt men ändå rått. Och gräsligt grått. Längtar efter klara mornar - jag vet ju att Bogesundslandet ligger tvärs över viken men vissa dagar syns det inte. Att våren är på väg tror jag inte på, det är ju bara februari. Men man vet ju aldrig, en i mitt målargäng hade hittat två vintergäck i sin skyddade trädgård, små, små, de syntes knappt, men fanns. Hur hade hon hjärta att plocka dem för att visa oss?
Fyran är hemma och hälsar på och det är en stor glädje.
Sorgen efter K är fortfarande påtaglig, det går inte in i mitt huvud att hon är borta. Stor glädje och stor sorg samtidigt är en märklig kombination.
Maken och jag springer på möten av olika slag för fp, det är ju valår i år. Och jag skriver texter för publicering på hemsida och blogg. Roligt att känna sig lite nyttig utanför hemmets härd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar