Jag går omkring i en tunnel, eller kanske ett bergrum. Det är väldigt högt i tak och väggarna är fuktiga. Längs väggarna står färgglada och lysande cylindrar i olika storlekar. Det är ganska mycket folk som flanerar omkring, elegant klädda. Själv går jag ensam, drar på en en vagn av något slag och är iförd mycket för stora höga gummistövlar, missfärgade trosor och mitt blårandiga älsklingsförkläde. Ingen lägger märke till mig. Men så kommer Lars Norén gående, han är väldigt glad över att träffa mig och säger att vi måste snart ses igen och försvinner.
Vaknar. Javisst var det en dröm. Klockan är nästan tolv, jag släckte lampan för drygt en halvtimme sedan. Svårt att somna om. Dricker lite mer vatten, går på toan. Tillbaka i sängen och stirrar ut i mörkret, lyssnar på regnet.
Befinner mig i ett stort kök. Det är mitt och jag ska ha gäster. Matkassar står på bord, bänkar och golv. Gästerna strömmar in. Dom är hungriga och lite irriterade eftersom ingenting är klart, ingen mat är lagad, jag springer runt i huset och letar efter glas och porslin för att duka, men hittar inget. Ingenting finns. Knappt några möbler. Gästerna har inget att sitta på. I ett rum hittar jag morfar, han ser väldigt pigg och fräsch ut, men säger att han är trött, har gått långt och vill gå och lägga sig. Han har röda uppknäppta hängslen som släpar på golvet. I ett hörn hittar jag en säng åt honom, en trasig filt och en massa sladdar men ingen lampa och utan lampa kan han inte gå och lägga sig, säger han. Kommer ihåg att huset är fullt av gäster och lämnar morfar åt sitt öde.
Vaknar igen. Med en öm axel. Klarvaken. Och nu sitter jag här mitt i natten och funderar över varför jag drömmer så mycket konstigt och avundas Maken som sover så jädrans gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar