Första frostmorgonen denna säsong.

Mitt "barnbarn", svarta lurviga flaten Signe, rullade sig med lite extra välbehag i det frostnupna spröda gräset i morse. Hon glömde nästan helt bort vad hon var ute för att göra. En absilut ljuvlig morgon även för mig, som hängde med i kopplet, 0,2 grader, stilla, stilla, tyst, en rosa solstrimma silade sig mellan trädstammarna i skogen på andra sidan viken. Och en silvrig måne i nedan dröjde sig kvar över byggnadsställningarna i grannskapet. Många timmar senare, när vi eftermiddagspromenerat såg jag att snökäpparna satts ut. Redan, tänkte jag, men det är ju inte redan. Vi är ju långt inne i november. Lysande röda står dom där. Så nu är det bara att vänta på det vita täcket. Tack november, som hittills varit en givmild månad på alla sätt, sol blå himmel och i mina trakter helt stormfri.