Igår bjöd Ettan och Tvåan på middag dan före dan - ja, dan för första advent måste ju också vara dan före dan. Härlig middag, den absolut godaste rostbiff jag någonsin ätit, bakad i ugn på låg värme förstås. Och alldeles otroligt saftig. Tack sååå mycket. Rotsakspytten var också delikat och fina ostarna...mums, mums. Och visst är Passitivo ett FYND!
Vid kaffet och goda chokladbiten efteråt kom vi in på underhållning av olika slag. Och jag kom plötsligt ihåg mitt livs enda besök på Crazy Horse i Paris. Maken var i Paris på nåt chefsmöte och alla madamer var välkomna med. Medan makarna konfererade från morgon till kväll "gjorde" vi Paris och sammanstrålade sedan med makarna för middag och underhållning. Crazy Horse var en. Otroligt snygga flickor i minimala men fantastiska dräkter uppträdde, nummer efter nummer, efter nummer. Elegant får man säga, mycket elegant till och med men det blev ganska tråkigt faktiskt. Men så kom ljusglimten! En liten man med sorgsna gräshoppeögon, iförd en alldeles för lång kavaj och en liten larvig hatt på skulten, kånkande på en stor resväska gjorde entré. Han "ägde" scenen från första stund bara genom att gå fram och tillbaka några gånger bärande på väskan. Det var mimkonstnären MARCEL MARCEAU, som genomförde ett obeskrivligt och alldeles fantastiskt nummer. En sann konstnär i en mycket speciell konstart. Jag glömmer honom aldrig. Men i går kväll var hans namn fullständigt borta - kunde bara inte komma på namnet och inte Maken heller trots att vi försökte och försökte, verkligen ansträngde oss. Och så i morse när jag läste DN i sängen med kaffemuggen bredvid mig och inte hade minsta tanke på MM så dök hans namn upp från absolut ingenstans: Marceau hette han, sa jag till maken. I efternamn, men förnamnet....? Och då klämde Maken till med Marcel. Bara sådär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar