Surrealistiskt så det förslår.

Jag går omkring i en tunnel, eller kanske ett bergrum. Det är väldigt högt i tak och väggarna är fuktiga. Längs väggarna står färgglada och lysande cylindrar i olika storlekar. Det är ganska mycket folk som flanerar omkring, elegant klädda. Själv går jag ensam, drar på en en vagn av något slag och är iförd mycket för stora höga gummistövlar, missfärgade trosor och mitt blårandiga älsklingsförkläde. Ingen lägger märke till mig. Men så kommer Lars Norén gående, han är väldigt glad över att träffa mig och säger att vi måste snart ses igen och försvinner.
Vaknar. Javisst var det en dröm. Klockan är nästan tolv, jag släckte lampan för drygt en halvtimme sedan. Svårt att somna om. Dricker lite mer vatten, går på toan. Tillbaka i sängen och stirrar ut i mörkret, lyssnar på regnet.
Befinner mig i ett stort kök. Det är mitt och jag ska ha gäster. Matkassar står på bord, bänkar och golv. Gästerna strömmar in. Dom är hungriga och lite irriterade eftersom ingenting är klart, ingen mat är lagad, jag springer runt i huset och letar efter glas och porslin för att duka, men hittar inget. Ingenting finns. Knappt några möbler. Gästerna har inget att sitta på. I ett rum hittar jag morfar, han ser väldigt pigg och fräsch ut, men säger att han är trött, har gått långt och vill gå och lägga sig. Han har röda uppknäppta hängslen som släpar på golvet. I ett hörn hittar jag en säng åt honom, en trasig filt och en massa sladdar men ingen lampa och utan lampa kan han inte gå och lägga sig, säger han. Kommer ihåg att huset är fullt av gäster och lämnar morfar åt sitt öde.
Vaknar igen. Med en öm axel. Klarvaken. Och nu sitter jag här mitt i natten och funderar över varför jag drömmer så mycket konstigt och avundas Maken som sover så jädrans gott.

Marcel Marceau hette han!

Igår bjöd Ettan och Tvåan på middag dan före dan - ja, dan för första advent måste ju också vara dan före dan. Härlig middag, den absolut godaste rostbiff jag någonsin ätit, bakad i ugn på låg värme förstås. Och alldeles otroligt saftig. Tack sååå mycket. Rotsakspytten var också delikat och fina ostarna...mums, mums. Och visst är Passitivo ett FYND!
Vid kaffet och goda chokladbiten efteråt kom vi in på underhållning av olika slag. Och jag kom plötsligt ihåg mitt livs enda besök på Crazy Horse i Paris. Maken var i Paris på nåt chefsmöte och alla madamer var välkomna med. Medan makarna konfererade från morgon till kväll "gjorde" vi Paris och sammanstrålade sedan med makarna för middag och underhållning. Crazy Horse var en. Otroligt snygga flickor i minimala men fantastiska dräkter uppträdde, nummer efter nummer, efter nummer. Elegant får man säga, mycket elegant till och med men det blev ganska tråkigt faktiskt. Men så kom ljusglimten! En liten man med sorgsna gräshoppeögon, iförd en alldeles för lång kavaj och en liten larvig hatt på skulten, kånkande på en stor resväska gjorde entré. Han "ägde" scenen från första stund bara genom att gå fram och tillbaka några gånger bärande på väskan. Det var mimkonstnären MARCEL MARCEAU, som genomförde ett obeskrivligt och alldeles fantastiskt nummer. En sann konstnär i en mycket speciell konstart. Jag glömmer honom aldrig. Men i går kväll var hans namn fullständigt borta - kunde bara inte komma på namnet och inte Maken heller trots att vi försökte och försökte, verkligen ansträngde oss. Och så i morse när jag läste DN i sängen med kaffemuggen bredvid mig och inte hade minsta tanke på MM så dök hans namn upp från absolut ingenstans: Marceau hette han, sa jag till maken. I efternamn, men förnamnet....? Och då klämde Maken till med Marcel. Bara sådär.

Uppochnervända hösten!

Grått, grått, grått men fortfarande ruskigt milt och gräsmattorna är grööööna, verkligen gröööna, åt smaragdhållet faktiskt. Och det är inte bra har jag läst idag - vårens blomning kommer till exempel att bli mindre. Lite skrämmande är det med temperaturen som stiger. Inte så lite förresten. Men ändå kan jag inte låta bli att tycka det är lite skönt att inte behöva klä på sig varmaste varma bara för att gå till soptunnan. Och gläds gör jag åt mina vita rosor som fortsätter att knoppas och slå ut, jag har till och med en liten bukett inomhus. Och mörkröda stjärnögat har också blommor. Förvånats har jag gjort över detta och idag läste jag något ännu mer förvånande, att hallonen fortsätter att sätta frukt i trädgårdstäpporna. I varje fall i några. Tänka sig! Svenska hallon i november! Svenska hallon på julbordet?

Babel utan Daniel Sjölin! Går det?

Jag kommer att sakna honom. Precis lika mycket som jag saknar mina andra favoritkillar som lämnat rutan: Lasse Bengtsson och Joakim Vogel. Vilken himla tur att Joar finns kvar!

Jag håller med dig Kajsa-Stina!

Jag vill inte heller ha en massa samtal med erbjudanden om olika saker jag inte vill ha - somliga har jag/vi dessutom tackat nej till förut. NIX har underlättat må jag ju säga, men det funkar inte alltid. Maken faller lite lätt för "ja, men du behöver inte köpa, du FÅR , jag GER dig faktiskt det eller det. Helt gratis!!!" Och några dagar senare så dimper gåvan ner i form av till exempel några böcker, som varken han eller jag är det minsta intresserad av. Och fortsättningen känner du till lika bra som jag - efter någon eller några veckor har man en tidning med nya erbjudanden i brevlådan. Inga gåvor denna gång utan en uppmaning att antingen ta "månadens erbjudande" eller välja något annat i klubbsortimentet. För nu är man minsann klubbmedlem.! Snabbt som ögat måste man riva ur kupongen och markera att man inte "önskar" varken utvalda boken eller någon annan, annars sitter man snart där med en ny som man inte vill ha.
Likaså är det tröttsamt med alla försäljare i alla gallerior som vill prångla på mig nya telefonabonnemang. Och SAMTIDIGT förstår jag ju att alla gör sitt jobb. Jag försöker vara vänlig och säger "tack jag ska inte ha" eller "tack, men jag är nöjd med det abonnemang jag har". Men det hjälper ju inte. Ingen verkar förstå ett vanligt nej tack, och då förvandlas jag från en vänlig äldre dam till en snäsig, sur kärring som med stor ansträngning försöker vara fortsatt vänlig och säger "men snälla, hör du inte vad jag säger! Jag SKA INTE HA ETT NYTT ABONNEMANG. Jag VILL inte byta, jag VILL inte ha en ny telefon och nytt abonnemang med tillgång till mängder av appar eller vad det nu är. Jag blir sååååå TRÖTT! Låt mig vara ifred!

Julmarknad i Taxinge.

Nu ÄR det tradition. Fjärde året i följd. Eller kanske femte rentav. Minns förra året då slott och park var täckta av snö. I år är det grönt som gäller. Visst är det skönt, men samtidigt lite oroande. Gröna gräsmattor och gröna gärden och dessutom sol. Och så ska det ju inte vara i november, även om det är aldrig så skönt. Vitt eller grönt spelar ingen roll -när alla ljus tänds i slottsparken när mörkret faller på är det precis lika vackert.
Det blev en liten utvikning där.
Tillbaka till traditionen Taxinge, som vi besöker varje år tillsammans med bror och svägerska. Innan dess bilfärd till min lilla hemstad Strängnäs och en alltid lika fantastisk lunch hos nämnda släktingar. I går ett otroligt gott färskt getostfyllt, gratinerat fikon till "årets" glögg samt ljuvliga kanel- och sockerdragerade mandlar. Därefter en smakrik gryta, som man gärna vill ha recept på för att kunna erbjuda - och kanske imponera lite extra på - sina egna gäster någon gång nu under grytsäsongen.
Inköp på Taxinge: rökt fläsk från Svartrökarna, vackra adevntsljus, snöbollsljus, lutfisk och förtjusande ängeln från Gotland klädd i "skjorta" av fårull. Den här ger jag bort men jag har en själv som jag längtar efter att plocka fram varje år. Hon hade bestämt sig för att följa med hem till mig. Jag motstod henne först. Gick därifrån och tänkte: inte behöver jag en ängel, löjligt jag gillar ju inte änglar. Så fel, så fel, så fel! På väg till bilen och resan hem insåg jag att jag verkligen behövde henne. Hon ropade på mig. Javisst låter det löjligt! Men jag sprang tillbaka - jätteängslig för att just "min" ängel skulle vara såld. Det var hon inte, tack och lov. Hon satt kvar där och väntade. Och varje år är det en glädje att plocka fram henne. Funderar faktiskt på att ha henne uppe året runt.

Första frostmorgonen denna säsong.

Mitt "barnbarn", svarta lurviga flaten Signe, rullade sig med lite extra välbehag i det frostnupna spröda gräset i morse. Hon glömde nästan helt bort vad hon var ute för att göra. En absilut ljuvlig morgon även för mig, som hängde med i kopplet, 0,2 grader, stilla, stilla, tyst, en rosa solstrimma silade sig mellan trädstammarna i skogen på andra sidan viken. Och en silvrig måne i nedan dröjde sig kvar över byggnadsställningarna i grannskapet. Många timmar senare, när vi eftermiddagspromenerat såg jag att snökäpparna satts ut. Redan, tänkte jag, men det är ju inte redan. Vi är ju långt inne i november. Lysande röda står dom där. Så nu är det bara att vänta på det vita täcket. Tack november, som hittills varit en givmild månad på alla sätt, sol blå himmel och i mina trakter helt stormfri.

I see the moon, and the moon sees me.

Fortfarande inget nytt med klutten!

Den är lika sorgligt ful som förut. Jag har bytt från grön skål till vit skål men det gjorde varken till eller ifrån. De små utskotten som visade sig för någon eller några veckor sedan har inte växt. Och nu vet jag faktiskt inte vad som är upp eller ner på klutten. Jag vänder på den varje dag för säkerhets skull. Ska ta den med mig till Brunnsvikens trädgård och fråga så fort jag har lite tid över. Visst, jag borde ha gett upp för länge sedan, men jag kan inte. Klutten har gått mig på hjärnan. Jag vill att den ska utveckla sig till den där lilla bedårande kudden med minicyklamen, som trädgårdsmästarinnan sa att den skulle bli.
Tid över? Ja det låter väl lite löjligt i mitt fall men faktum är mina lediga stunder är få för närvarande. Men som man bäddar får man ligga. Samtidigt är det ju väldigt roiligt att ha en massa saker för sig. Idag t ex - och det var ju verkligen inget måste - har Maken och jag varit på mässan "mat och kök". Vi har smakat på många goda saker, bland annat härliga viner. Maken smakade inte så mycket som jag, han skulle ju köra hem, och faktum är att jag känner mig aningen lummig.
Extra roligt på mässan var att möta mässdeltagaren Christina, vår "egen" somelier och vintipsare, som driver företaget La Cave i Helsingborg. Christina ledde vinprovningarna på vår underbara mat-vin-safari-resa till Sydafrika för några år sedan i regi av den då ganska okända men idag mycket framgångsrika Sydafrikaresor med adress Helsinborg.
Nu ska snart vankas farsdagsmiddag - färska räkor, örtfylld kalvstek med rotsaker och som dessert - om vi orkar - lite pistageglass.

Ruttnare än ruttnast!

Naturligtvis tänker jag på företaget Carema, dess chefer och ägare. De som lever ett osannolikt gott liv genom att samvetslöst vanvårda gamla och fullständigt skyddslösa människor, som varken kan, orkar eller vågar föra sin egen talan.
Hoppas att de - Caremafolket - inte sover lika gott. Jag önskar dem riktigt läskiga mardrömmar, fulla med med alla plågsamma inslag som de uppenbarligen anser att gamlingar gott kan leva med. De lever gott på att vanvårda de gamla med de gamlas egna pengar. Skattepengar som ska gå till vård! INTE till vinster. Jo visst - ta gärna ut en liten vinst men först när vårdkraven är uppfyllda. Lär er stava till ANSTÄNDIGHET - vanlig normal anständighet och vad den betyder. Sparkraven från chef- och ägarhåll är barocka, oacceptabla och oanständiga. Hur är det möjligt att någon över huvud taget kan tänka ut något så äckligt hårresande snålt och vidrigt som att väga nerkissade blöjor innan dom slängs???!!! Att man inte blir bytt på förrän blöjan är tillräckligt genomblöt. Att det handlar om en "test" som en informations- och pr-människa (nästan så jag skäms för att ha jobbat i branschen) på Carema sagt för att utvärdera kvalite och uppsugningsförmåga är ju närmast löjligt. Hört talas om vatten? Eller räknas varje vattendroppe in i sparkraven som ägarna/mångmiljonärerna ställer? Skulle någon av dessa själva vilja ligga timme efter timme i illaluktande kroppsvätskor och avföring?

Två tänkvärda frågor.

Viktiga att ställa inte minst när man handlar mat. Hur kan det här vara så dyrt? Hur kan det här vara så billigt? Läs Mats-Eric Nilssons Matkultur i dagens nätupplaga av SvD. Rubrik "Den förrädiska prislappen". Det är lätt att lura sig på billigt! billigt!

Inte ett löv kvar i Linden.

Inte ett endaste ett. Och varmt är det. Tidig oktobervärme i novamber. Gick med jackan öppen över en T-shirt på promenaden. Förra året. Förra november. Då låg redan snön och försvann inte förrän i april. Jag har vinterbonat på altanen, sopat löv och lagt dom som ett skyddande täcke över örterna i pallkragen. Det ser fint ut. Gröna kryddörter som sticker upp sin fortfarande så friska grönska bland gul-röd-bruna löv. Och Schneewittchen blommar, mer än i somras tycker jag. Massor av vita rosor, jag har plockat in några kvistar som gör sig fint i Aalto-vasen. Vasen som allt passar i från jättefång med tulpaner till som sagt några vita höstrosor. Apropå tulpaner - de finns redan att köpa. Men vem vill ha tulpaner nu? Typisk naturlåsning och primörförtjusniung! Tulpanerna tillhör mitt vårtänk, när vi går mot ljusare tider. Jag kan bara inte tänka mig tulpanfång nu. Men fram mot jultid ser jag gärna små röda tillsammans med enris. Och lite senare i januari/februari/mars: vita, rosa, gula...som en vink att våren är på väg.

En mig mycket närstående person gör mig stum av beundran!

Jag fattar helt enkelt inte att denna person orkat genomföra sitt verkligt tuffa viktminskningsprogram. 14 veckor har hon hållit på och har nu 2 veckor kvar. Knappt 2 veckor. Vilket resultat! Helt enastående. Sträng diet förstås med diverse soppor och drinkar, mycket motion - promenader, tennis, trampmaskin och Thai chi - nej så stavas det inte, men jag kommer inte på hur. Och idag har hon joggat 5 km, eller smålufsat som hon säger. Och det är bra vilket som. Hur många kilo? Ja, det säger jag inte, bara att dom är många. Första frukosten - den första "riktiga" maten på 16 veckor ska bestå av ett kokt ägg, keso och stenbitsrom. Det känns som en ära att få bjuda på den frukosten. Så vi struntar i stenbiten och tar löjrom i stället. Det är hon väl värd. Flera hekto, men nu blir det väl i alla fall bara någon matsked.

Husman hela veckan!

I alla fall nästan. Rimmad oxbringa med pepparrotssås i tisdags och kålpudding igår. Båda rätterna tar ju lite tid att laga till men är väl värda besväret och man behöver ju inte stå vid spisen och röra i grytorna under hela processen. Det räcker med att titta till lite då och då. Det MÅSTE man absolut. Jag glömde "titta till" när jag reducerade oxbuljongen som skulle bli pepparrotssås och hade dessutom lite för stark värme under kastrullen. Shit, som man säger! Shit, shit, shit! Det blev ingen sås av den buljongen! Kastullen var helt torr. Men en välförsedd husmor har väl hoppeligen alltid en buljongtärning i beredskap. Eller en liten slatt fond - alltid hemkokt om man heter Per Morberg, men inte alltid i ett "vanligt" hushåll. Eller en fond på flaska! Jag hade en tärning tack vare att Maken har dille på att köpa sådana. Så simsalabim hade vi i alla fall en sås! Såsen blev god men INTE så god som den brukar. En liten gräddskvätt ger alltid susen. Och massor av pepparrot - både i såsen och bredvid. Sådär att det drar i näsan och man blir lite tårögd.

Men snälla Nordea!

Många med mig är nog glada över att inte vara kunder i banken. Hur tänker ni egentligen? Har ni tänkt överhuvudtaget? Ja, du som är styrelseordförande, du som tagit VD-jobbet och du med annan viktig och ansvarsfull post i ledningen. Är det inte rimligt att en VD med 10 miljoner i lön ska kunna bekosta sin bostad i Stockholm själv ur egen ficka även om han har familjen och sitt huvudboende i Köpenhamn?

Papandreou skrattar på nästan alla bilder!

Ja just Georgios Papandreou, grekernas premiärminister. Har han någon som helst anledning att skratta? Men han är kanske en av naturen ovanligt glad person vars goda humör inget elände kan hejda.