Vore jag 20 år yngre skulle jag bli svävarförare på Äpplarö.

Äpplarö!
Vilket absolut ljuvligt namn. Hela namnet doftar och lockar.
Jag har precis hört det för första gången. På TV.
Äpplarö! Smaka på det! Så friskt. Så äkta. Så ursprungligt.
Jag hoppas att det inte heter Epplarö. Men det kan det ju inte. Vad är "epplar" för något?
Äpplarö ligger utanför Ljusterö och från Äpplarö går det också svävartrafik, det enda pålitliga sättet att ta sig fram i skärgården en vinter som denna med tjockt istäcke och mycket snö.
Jag skulle vilja bli en svävarkapten, som för en svävande farkost från ö till ö och till fastlandet. Det såg helt fantastiskt ut. Och skärgårdsbefolkningen på Äpplarö berättade att nu, just nu är den underbaraste tiden i skärgården. Jag tror dom, vilka bilder!
Jag minns TV-film för massor av år sedan, som etsat sig fast. En film i svartvitt - Året på ön, hette det. Det var en fotograf som tillsammans med sin familj tillbringat ett år på en ö och filmat livet därute. På vilken ö vet jag inte. Det finns ju flera tusen.
Året på ön! Finns det på DVD månntro? Vilket år. Vilken otrolig upplevelse från början till slut: allt från det lilla hittebarnet - viggungen - som följde sin mamma, fotografens fru, som en liten hundvalp till den dånande dramatiska islossningen.
Sedan dess har jag längtat efter att få följa årets och naturens växlingar på en skärgårdsö. Det måste vara en livsupplevelse, en otrolig del av det ursprungliga livet. Det som många av oss tror att vi vill leva. Naturromantik! Ja, i kvadrat, men varför inte? Man måste ju få drömma.
Skulle jag stå ut? Ensam i ett år på en ö? Definitivt inte ensam, det har aldrig fallit mig in. Tyvärr får jag nog inte chansen. Vet inte vad jag ska göra för att få den. Kanske vill jag inte ha den. Kanske det räcker med en dröm om hur fantastiskt det skulle vara.