På väg från tandhygienisten med lätta steg passerade jag Hötorget, som prunkade av hinkvis med tulpaner i alla upptänkliga vårliga färger. Inte så mycket fastlagsris som förr, vilket säkert är en naturlig följd av den fruktansvärda fjäderskandalen för några år sedan. Minns du fåglarna som plockades levande?
Och där - på Hötorget - såg jag något som jag inte sett eller i varje fall inte lagt märke till på åratal. EN MAN SOM LYFTE PÅ HATTEN!
Han gick där tillsammans med sin fru - ja, det vet jag förstås inte - under ena armen och ett blompaket under den andra. Så mötte de en bekant dam. De hälsade hjärtligt på varandra och han lyfte på hatten. Snyggt. Det såg väldigt artigt och gentlemannaaktigt ut. Men visst är det väl ovanligt? Och varför? Nu kommer jag med den gamla klyschan: annat var det förr. När min pappa gick på stan fick han gå barhuvad mest hela tiden, vi bodde i en småstad och kände igen var och varannan man mötte. Av med hatten och på igen. Även Maken bar hatt i vår ungdom och nog vill jag minnas att han lyfte på den om han mötte någon. Det är hattstil tycker jag.
Samma dag lustigt nog hade jag lagt märke till en kille som joggade om mig. Han var iförd mycket slimmad joggingdress och HATT, en sådan där liten pralin. Lite konstig kombination får man säga. Han hade dessutom lite problem med hatten för han sprang fort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar