Är det döstädning jag håller på med?

Kanske. Kanske inte. Jag vet inte riktigt. Men påminnelsen om vår skörhet och dödlighet dyker upp emellanåt. Vi är inte helt unga varken Maken eller jag. Båda är medvetna om att en dag är det slut. När? Ja, det vet vi lika lite som någon annan. Den senaste veckan har varit ideliga påminnelser - inte minst pjäsen vi såg i söndags. Men även andra händelser, mer påtagliga därför att det handlar om människor vi känner, vänner som drabbats av sådant som varit så fruktansvärt avlägset - inte han. inte hon, inte du, inte jag, inte vi. Hur som helst så röjer vi. Jag har gjort det förut eftersom jag har ganska lätt för det. Vad sjutton har jag för nytta eller glädje av gamla papper eller annat som har med mitt yrkesliv att göra? Aldrig har jag saknat en enda sak jag gjort mig av med. Där är vi fruktansvärt olika Maken och jag. Det som för honom är viktigt spelar ingen roll för mig. Min jobbidentitet till exempel. Jag vet att jag var ganska bra på det jag gjorde. Det räcker, jag behöver inget som bevisar det. Likadant är det med saker. Det är mycket jag tycker om men ser det inte som en katastrof om jag skulle bli av med något eller allt. Saker är saker. Människor däremeot - vänner och släktingar som förändras är något annat. Jag vill att allt ska vara som det alltid har varit - och vet förstås att det inte är så. Verkligheten är tuff. Dansen på rosor är INTE livet - även om ma gärna hoppas att det vore så. Och barnen! Och maken! Aldrig, aldrig, aldrig vill jag bli den som är kvar! Aldrig! Är jag rädd för något så är det DET. Men visst vill jag fortsätta att leva! Många år, men aldrig utan mina kära.