Människor är vi allihopa!

allihopa, allihopa. Människor är vi allihopa, allihopa. Du med. Och jag med. Du med. Och jag med. Varför envisas vi - du med och jag med - med att kategorisera? Småbarn, barn, förskolebarn, skolbarn, skolungdom, unga, unga vuxna, vuxna, småbarnsföräldrar, yngre medelålders, tonårsföräldrar, medelålders, äldre medelålders, pensionärer. Barn OK, barn är barn. Men resten! Värsta kategoriseringen är , tycker jag: PENSIONÄRER. Som om vi som passerat 65 vore något alldeles väldigt speciellt och udda. Ett särskilt folkslag. Vi är ju helt enkelt människor, lite äldre människor. Eller? "När du blir så gammal som jag DÅ kommer du att begripa .....", sa pappa alltid när vi var hade delade meningar om något. Tror jag nu när jag tillhör den äldre generationen - fullständigt obegripligt och alltid till min stora förvåning - att jag kommer att begripa mer om jag blir tillräckligt gammal? Nix, det tror jag inte. Jag tror inte att jag tror det. Men jag vill räknas. Inte reduceras till begreppet pensionär.

Är det döstädning jag håller på med?

Kanske. Kanske inte. Jag vet inte riktigt. Men påminnelsen om vår skörhet och dödlighet dyker upp emellanåt. Vi är inte helt unga varken Maken eller jag. Båda är medvetna om att en dag är det slut. När? Ja, det vet vi lika lite som någon annan. Den senaste veckan har varit ideliga påminnelser - inte minst pjäsen vi såg i söndags. Men även andra händelser, mer påtagliga därför att det handlar om människor vi känner, vänner som drabbats av sådant som varit så fruktansvärt avlägset - inte han. inte hon, inte du, inte jag, inte vi. Hur som helst så röjer vi. Jag har gjort det förut eftersom jag har ganska lätt för det. Vad sjutton har jag för nytta eller glädje av gamla papper eller annat som har med mitt yrkesliv att göra? Aldrig har jag saknat en enda sak jag gjort mig av med. Där är vi fruktansvärt olika Maken och jag. Det som för honom är viktigt spelar ingen roll för mig. Min jobbidentitet till exempel. Jag vet att jag var ganska bra på det jag gjorde. Det räcker, jag behöver inget som bevisar det. Likadant är det med saker. Det är mycket jag tycker om men ser det inte som en katastrof om jag skulle bli av med något eller allt. Saker är saker. Människor däremeot - vänner och släktingar som förändras är något annat. Jag vill att allt ska vara som det alltid har varit - och vet förstås att det inte är så. Verkligheten är tuff. Dansen på rosor är INTE livet - även om ma gärna hoppas att det vore så. Och barnen! Och maken! Aldrig, aldrig, aldrig vill jag bli den som är kvar! Aldrig! Är jag rädd för något så är det DET. Men visst vill jag fortsätta att leva! Många år, men aldrig utan mina kära.

Skitstövel i kvadrat!

Hur kan Johan af Donner, som svindlat Röda Korset och Cancerfonden på miljonbelopp, anse sig ha rätt att få sitt femåriga fängelsestraff sänkt? Åklagaren däremot tycker att JvD ska ha ett längre straff. Domen ska nu prövas i Svea Hovrätt. Jag tycker som åklagaren! Den mannen - inte åklagaren - har gjort stor skada och då handlar det inte bara om förskingrade pengar utan om en organisations goda rykte. Röda Korsets anseende har sjunkit betydligt. Det är ju ett tag sedan oegentligheterna uppdagades, men folk minns. Kommentarerna haglar fortfarande. Kanske inte haglar, det var att ta i. Men tillräckligt ofta. Och det drabbar i hög grad oss som jobbar ideellt. Jag ska ta ett exempel. För några månader sedan var vi som jobbar på Kupan i Täby ute och åt en gemensam middag på kvarterskrogen. ALLA BETALADE SIN MAT UR EGEN FICKA. Samtidigt hade bostadsrättsföreningen i samma hus en liten träff. Vi - Kupan-folket - hade just bänkat oss när våra grannar kom in på restaurangen. En småstöddig karl såg sig omkring och sade med hög röst: "Ja, nu blir det ändå mindre pengar till Röda Korset." Så dum jag var som inte sade något!!!!! Att jag inte upplyste den ironiska idioten, som dessutom tyckte han var rolig, hur fruktansvärt urbota korkad han var. Mannen ifråga har dessutom vid ett tillfälle kommit upp och skadeglatt berättat om ett fynd han gjort i en container i källaren där vi dumpar osäljbart och oskickbart. Tyvärr är det ganska mycket av det som kommer som vi får slänga. Ibland kan man tro att folk förväxlar oss med tippen - det har jag nämnt förut. Den här gången hade vi dock gjort ett misstag. Vi hade slängt en bok som den stöddige hade hittat. En bok som var värdefull. Och det hade han begripit och gått raka vägen till ett antikvariat, som betalat en tusenlapp förr den. OK, vi hade gjort misstaget att langa iväg boken och han hade hittat den. Nu kände han behov av att tala om vilken jäkla miss vi gjort. Men inte skänkte han en hundring av "vinsten"! Och en sådan ska ifrågasätta om vi frivilliga tär på organisationen. Han är precis av samma skrot och korn som JvD.

Under hallonbusken.

Under hallonbusken är en nyskriven pjäs av Maria Blom som går på Dramaten sedan någon månad tillbaka. Såg den i går kväll. Väldigt bra, både rolig, allvarlig och mycket överraskande. Pjäsen är ett modernt relationsdrama. Den handlar om det alltid lika aktuella föräldrar- och barnförhållandet, i det här fallet mellan en mamma och hennes tre vuxna barn. Mamman har legat i koma i flera år och ligger nu för döden och de tre barnen har samlats kring henne. Av de tre - två döttrar och en son - är det egentligen bara den ena dottern som besökt mamman under hennes sjukdom. De två andra dyker pliktskyldigast upp nu. Många lik i garderoben finns det - och vem har inte sådana? Man känner sig träffad, riktigt berörd faktiskt. Det är lätt att känna igen sig både som barn och som förälder. Hur många föräldrar - speciellt mammor tror jag - har inte känt sin otillräcklighet? Även om man gjort så gott man kunde och inte visste eller märkte att det blev fel. Inte då i alla fall. Sådant som aldrig går att rätta till. Eller kan man? Kanske, om man förstår vilka fel man gjort.

Slappardag.

Inte ett enda mejl har jag läst idag. Har bestämt mig för att inte ens öppna mejlboxen på lördagar. Jag har övertygat mig själv om att det inte finns något som inte kan vänta till söndagskvällen då jag kan börja förbereda mig för veckan. Låter det övermaga? Lite halvskrytigt? Herregud, inte kan väl hon ha så mycket om sig? Nej, jag vet. Jag vet att jag är senior. Och sedan socialnämnden kom in i mitt liv är det fullt ös och det märks att jag inte är i min krafts dagar även om jag, mig veterligt, inte har en enda krämpa att skylla på. Men jag är ny på det här. Mycket mogen men mycket oerfaren skulle jag vilja säga. Lite läskigt är det, ju mer jag lär mig ju större "luckor" upptäcker jag. Och vem vill göra dundermissar? Jag bara frågar. Och så mycket annat jag missar och det gnager lite - Borgen och Downtown Abbey på TV till exempel, Hair på Stadsteatern, boktraven som väntar, boken jag läser och somnar till efter ett par kapitel - inte för att den är tråkig - akvarellövningarna, långpromenaderna - idag en timme i sol och snålblåst, vännerna jag inte hinner ha kontakt med - och det är värst. Stanna kvar hos mig snälla, jag SKA bättra mig.

Hattlyft.

På väg från tandhygienisten med lätta steg passerade jag Hötorget, som prunkade av hinkvis med tulpaner i alla upptänkliga vårliga färger. Inte så mycket fastlagsris som förr, vilket säkert är en naturlig följd av den fruktansvärda fjäderskandalen för några år sedan. Minns du fåglarna som plockades levande?
Och där - på Hötorget - såg jag något som jag inte sett eller i varje fall inte lagt märke till på åratal. EN MAN SOM LYFTE PÅ HATTEN!
Han gick där tillsammans med sin fru - ja, det vet jag förstås inte - under ena armen och ett blompaket under den andra. Så mötte de en bekant dam. De hälsade hjärtligt på varandra och han lyfte på hatten. Snyggt. Det såg väldigt artigt och gentlemannaaktigt ut. Men visst är det väl ovanligt? Och varför? Nu kommer jag med den gamla klyschan: annat var det förr. När min pappa gick på stan fick han gå barhuvad mest hela tiden, vi bodde i en småstad och kände igen var och varannan man mötte. Av med hatten och på igen. Även Maken bar hatt i vår ungdom och nog vill jag minnas att han lyfte på den om han mötte någon. Det är hattstil tycker jag.
Samma dag lustigt nog hade jag lagt märke till en kille som joggade om mig. Han var iförd mycket slimmad joggingdress och HATT, en sådan där liten pralin. Lite konstig kombination får man säga. Han hade dessutom lite problem med hatten för han sprang fort.

Skrivkramp och hjärnsläpp!

Varken skrivkramp eller hjärnsläpp är särskilt bra.
Och kombinationen är direkt katastrofal.
Kan inte tänka. Kan inte skriva. Sover inte särskilt bra - men det är jag aldrig så strålande bra på. Och något ska man väl ha i min ålder. Det stora problemet - om det nu är ett problem - är nog att jag inte på väldigt många år varit så inrutad - bara levt på utan en massa tider att passa. Det tar lite tid att vänja sig.
Ägnar mig helt åt mitt uppdrag - ja, nästan i alla fall.
Huvudet knastrar av allt en ersättare i socialnämnden ska hinna med.
Mal. Fullständig rundgång. Massor av papper. Massor av mejl. Hur ska jag hinna?
Hur ska då inte en ordinarie ledamot känna det?
Hade tänkt ta socialtjänstlagen med mig till Oman, men insåg att jag nog inte skulle ägna så mycket tid åt den varken under palmparasollen eller som godnattsaga.
Men jag borde ha ... Luther sitter där och knackar mig på axeln.
Nej det borde jag nog inte. Inte på "semestern". Stick din väg Luther!
Intressant är det mitt nya liv trots att det lite för mycket av allt. Lite för många nya saker att lära och hålla i huvudet.

Bo och Harriet på väg!

Visst är modevågorna intressanta. Det går mode i precis allt. Namn till exempel. Mycket hänger på var man bor De namn som är vanliga söderöver lär inte vara lika vanliga norrut. Fortfarande är det många nyfödda, som oberoende av vilken landsända de råkar födas i får namnen Elsa, Oskar, William, Maja, Albin, Agnes, Alice, Melker, Saga etc.
Men nu börjar 30- och 40-talsnamnen uppmärksammas av nyblivna föräldrar hörde jag i något nyhetsprogram.
Harriet och Bo lär toppa listan ännu så länge den "nya" listan. Bo var väldigt populärt i min generation, det minns jag och känner flera Bossar. Däremot var väl inte Harriet från samma epok särskilt stort. Jag kände nog bara en enda Harriet. Ja, vi får se. Och säga välkommen till Rolf, Berit, Marianne, Margareta, Bengt, Anders, Kerstin, Ulla, Jan, Gunilla, Kjell, Krister med flera.

Tillbaka igen efter ljuvlig solvecka.

Indiska oceanen är underbar, extra härlig när man forcerat de höga och kraftfulla vågorna som ständigt - tror jag - fräser in mot stranden. Otroligt vackert är det att titta på men att vada ut är ganska kämpigt även de dagar strandflaggan är grön risk. Från Salalah i Oman är det öppet vatten ända till sydpolen. Badar man i havet så badar man på egen risk.
Men är man vid havet så är man. Och det finns strandvakter på ständig spaning på stranden. Poolerna lockar nog fler badare än havet, men hur fina dom än är och hur vackert dom än ligger omgivna av palmer och vackra blomsterbuskar och strandbaren inom räckhåll
så lockar dom inte mig.
Väl utanför dom sugande strandbrännigarna kan man lugnt gunga omkring i det gröna klara 27-gradiga vattnet på långa och snälla vågor.
Klimatet i Oman är härligt så här i mars, 27-30 grader. Precis vad vi behövde. På morgonen pulsade vi påpälsade i snö och fram mot kvällen sommarklädda i varm vit sand. Satt ute på hotellterassen och åt middag till ljudet av havsbruset. Vilken kontrast.
Nej jag klagar fortfarande inte på vintern även om den varit lång. Men visst var det härligt med ett litet avbrott.

I morgon så här dags!

Vid 19-tiden sådär. Ja då är vi, Maken och jag, förhoppningsvis i Oman, och har en härlig solvecka framför oss. Inga varnigar från UD ännu så länge från att åka. Så vi åker. Rena vansinnet tycker somliga. Mycket möjligt. Säker är man aldrig men jag vägrar gå omkring och ängslas.
En veckas Eternellabstinens - klarar du det?
Så klart du gör!

Vore jag 20 år yngre skulle jag bli svävarförare på Äpplarö.

Äpplarö!
Vilket absolut ljuvligt namn. Hela namnet doftar och lockar.
Jag har precis hört det för första gången. På TV.
Äpplarö! Smaka på det! Så friskt. Så äkta. Så ursprungligt.
Jag hoppas att det inte heter Epplarö. Men det kan det ju inte. Vad är "epplar" för något?
Äpplarö ligger utanför Ljusterö och från Äpplarö går det också svävartrafik, det enda pålitliga sättet att ta sig fram i skärgården en vinter som denna med tjockt istäcke och mycket snö.
Jag skulle vilja bli en svävarkapten, som för en svävande farkost från ö till ö och till fastlandet. Det såg helt fantastiskt ut. Och skärgårdsbefolkningen på Äpplarö berättade att nu, just nu är den underbaraste tiden i skärgården. Jag tror dom, vilka bilder!
Jag minns TV-film för massor av år sedan, som etsat sig fast. En film i svartvitt - Året på ön, hette det. Det var en fotograf som tillsammans med sin familj tillbringat ett år på en ö och filmat livet därute. På vilken ö vet jag inte. Det finns ju flera tusen.
Året på ön! Finns det på DVD månntro? Vilket år. Vilken otrolig upplevelse från början till slut: allt från det lilla hittebarnet - viggungen - som följde sin mamma, fotografens fru, som en liten hundvalp till den dånande dramatiska islossningen.
Sedan dess har jag längtat efter att få följa årets och naturens växlingar på en skärgårdsö. Det måste vara en livsupplevelse, en otrolig del av det ursprungliga livet. Det som många av oss tror att vi vill leva. Naturromantik! Ja, i kvadrat, men varför inte? Man måste ju få drömma.
Skulle jag stå ut? Ensam i ett år på en ö? Definitivt inte ensam, det har aldrig fallit mig in. Tyvärr får jag nog inte chansen. Vet inte vad jag ska göra för att få den. Kanske vill jag inte ha den. Kanske det räcker med en dröm om hur fantastiskt det skulle vara.

Var är Joakim Vogel?

Joakim och Lasse Bengtsson hör till mina absoluta favoriter i rutan, Lasse arbetar för Afghankommittén, det vet jag. Men Joakim? Var är Joakim?
Tack och lov har vi Johar kvar - den mildögde , trevliga, duktiga som jag inte kan stava efternamnet på. Han är fullt i klass med Lasse och Joakim. Samtliga tre är oerhört bra på att lyssna vad intervjuobjekten har att säga - avstår gärna från egna frågor, känner intuitivt på sig när frågor är överflödiga.
Kvinnor då! Ja, men ingen jag saknar just nu. Jo Anja Kontor kanske, men hon gör ju små resereportage då och då.
För övrigt så älskar jag att titta på Borgen och Downton Abbey. Danska och engelska serier är enastående bra.

BRA! MYCKET BRA!

Alliansen och miljöpartiet är överens om migrationspolitiken. Även papperslösa ska ha rätt till sjukvård och skolgång.