Håll med om att den här brungulgråsvarta vintern är den sämsta och tristaste vi varit med om. I mannaminne.

Eller varför inte kvinnominne.
Jag kan inte komma på någon så urtrist i alla fall. Och inte har jag gjort mycket för att pigga upp det hela. Jo köpt ett par korta gummistövelkängor av norskt märke som visar sig vara perfekta att klafsa omkring i. De är försedda med en specialkonstruerad sula som ska vara näst intill omöjlig att halka omkull med. Och ramla vill jag inte, jag är fruktansvärt rädd för att  tratta på ändan sedan min praktvurpa före påsk förra året. Ändå hade jag ju stor tur som inte bröt något.
Jag läser en bok av negerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie - Americanah - som är alldeles väldigt underhållande och intressant. En härlig ung berätterska som bott och studerat både i Nigeria och USA. Ännu så länge har jag bara läst knappt hälften, det tar lite tid med mitt suddiga öga och personregistret är omfattande, ena stunden är vi i en frisersalong där huvudpersonen får sitt hår flätat och i nästa möter hon en man på ett tåg för att i nästa söka jobb så hon kan klara sitt uppehälle under studierna och så sitter vi där i frisersalongen igen eller är på fest och hamnar i kulturkrockar. Lägg därtill att namnen på alla som befolkar romanen inte är de allra som lättaste att minnas.Hur som helst så är det spännande att läsa böcker från andra kulturer.

TTT

Om du inte minns vad TTT betyder så håller det fortfarande i sig:
Tungt
Tröttsamt
Trist
Man skulle gott kunna tro att Bogesundslandet tvärs över viken lättat för gott  och givit sig iväg mot ytterskärgården, eller rentav Åland. Under någon timme idag såg vi att det faktiskt fortfarande ligger kvar. Men strax var det borta igen i detta olidligt trista töcken.
Gör man motvilligt slag i saken, klär på sig och går ut så är det rätt skönt faktiskt. Milt. Stilla. Fuktigt. Riktigt Englandsväder som sägs ge så vacker och rosig hy. Kan tala om att det är inte bara att gå ut, man får minsann applicera både foundation och lite rouge för att någorlunda leva upp till engelsk ros. Och även efter den behandlingen är det knappast tal om något engelskt och daggfriskt. Rask promenad driver upp ytterligare och en något flammig blomstring.

Apropå foundation.
Vad är skillnaden mellan foundation och puderunderlag?
Eller är det precis samma sak?
Make up-världen är lite förvirrande. Jag hänger inte med.Förr visste jag mycket som jag inte vet idag. Men å andra sidan så fanns det inte så mycket olika skönhetsmedel när jag hängde med i svängarna och på effektivast möjliga sätt täckte över skavanker som ungdomsfinnar.

OMG - det är länge sedan.

Äldsta ungen fyller 50 om en dryg månad.
Hur har det gått till?
Att jag, unga människan, är mamma till en 50-åring! Och inte nog med det även till blivande 48-, 45-,och 43-åringar.
Maken är far till alla barnen. Samme Make.

Håhåjaja, jag blev lite trött.

Nej, nu tror jag att jag går i ide.

Mörkt när vi vaknar, kolsvart
mörkt igen redan vid 15-tiden - lika kolsvart,
dessemellan gråaste grått.
TTT - Tungt. Tröttsamt. Trist.
Milt - javisst men samtidigt rätt rått. Jag fryser och det är verkligen ovanligt. Ända in i märgen. Går med kofta inomhus! Börjar inse att det är jobbigt att vara frusen. Grannar kom från kanarisk sol häromdagen, fräscha och pigga som bara den efter en vecka i värmen.
Nej inte gnälla! Var glad!
Mmmm - jag är glad men skulle vara ännu gladare om det kom lite snö och att solen visade sig lite mer. En och annan glimt mellan grå molnmassor räcker inte. Mitt på dagen när det kanske i alla fall är lite mindre grått ger vi oss ut att samla D-vitamin. Tyvärr känns det inte riktigt tillräckligt.
Men snälla nån - det här kan ju inte vara varken kul eller särskilt upplyftande att läsa. Ska skärpa mig.
Fixa en god soppa - det är 5:2-dag idag. Grönsaksbuljong med massor av purjolök, grovriven morot och krossade tomater står på menyn. Det blir en god och enkel soppa som värmer gott.
Har jag tur så piggar den också upp.

GOTT NYTT ÅR!

Nu är det bara att vänja sig vid att skriva 2014.
Precis när 2013 äntligen satt som en smäck.
Inte ett enda nyårslöfte har jag avgett, inte ens till mig själv - jag är ju så himla bra som jag är.
Så blygsam är jag!
Och vad hjälper löften om man inte håller dom, och det gör man/jag ju inte i regel, bara någon vecka sådär. Sedan är allt vad löften heter glömda eller i alla fall väl förträngda. Jag undrar just om det finns någon statistik på detta; hur många nyårslöften som uppfylls och hur många som sviks. "Nu har jag gått ner ett helt kilo, hej och hå vad duktig jag är, nu kan jag leva som vanligt igen". Och "nu har jag gått långpromenad varje dag två veckor i streck och DESSUTOM börjat på jympa...det kan ju inte göra så mycket om jag hoppar över en gång....bara idag".
Och sedan sitter man där med sina värdelösa nyårslöften. Fråga mig, jag vet!
2013 slutade bra med smärre nyårsfest för en handfull gamla goda vänner runt vårt findukade köksbord. Toast Skagen, Biff Wellington med rostad potatis, ugnsbakade caocktailtomater, små fina smörslungade gröna bönor och madeirasås därefter apelsinsufflé. Goda viner. Helt ok. Wellingtonen blev visserligen inte så där kokbokssnygg som det var tänkt, men GOD så in i norden - det var Maken som stod för den bravaden. Det enda jag gjorde - och det gjorde jag bra - var att kavla ut smördegen och svepa in den champinjonkrämsklädda filén.
Sovmorgon. Ja faktiskt. Slog inte upp mina gröna förrän 08.20. Och det hör VERKLIGEN till ovanligheterna. Visst, vi kom i säng väldigt sent och hade dessutom druckit både drink, viner till maten och avec till kaffet, men det brukar normalt inte hindra mig att vakna före 06.00, vilket är alldeles kolossalt onödigt med tanke på att jag tillhör släktet pensionärer.
Pensionärer - jag gillar inte begreppet. Precis som vi är ett speciellt folkslag, dessutom lite onödigt tärande.
Vi är helt vanliga människor som har levt lite längre bara.
Långpromenaden blev en kortpromenad. Men rask. Innan dess hade vi sett/hört  nyårskonserten från Wien. Örongodis så det förslår. Ögongodis också inte minst dansarnas alltid lika fantastiskt vackra dräkter i de mest ljuvliga färger. I år även roliga: du såg väl de rutiga - var det äkta klanmönster tro - kortkorta kiltar med massor av styvstärkt tyll inunder till skräddade jackor. Jättesnyggt. Mycket stilig äldre dirigent - namnet har jag glömt men jag tror han hade både argentinskt - eller brasilianskt (kanske både ock) och ryskt blod i ådrorna. Tala om att ha orkestern i sin hand. Och han var nöjd, det syntes i hans livfulla ansikte.
Fröken Friman är det i kväll. Sista avsnittet. Sissela Kyhle är en av mina favoriter och serien är  bra, bra också att den är på tre avsnitt och sänds rätt tätt.
Restmat. Inte så tokigt alls. Nu är det dessutom slut på precis allt. Känns bra när ingenting förfars. Då är jag nöjd. Ja, du ser ju själv hur bra jag är!!!!!
God fortsättning på 2014. Vi hörs!
  

   


     

BORTA! Bara borta! Utan vidare.

Här har jag suttit och gnetat med ett litet inlägg som bara försvinner utan något som helst. Jag satt där och funderade på en elegant formulering och rörde inte ens tangenterna! Skulle berätta för dig att jag äntligen besökt butiken Enklare Liv som alla människor pratar om och säger att "du har väl varit där - inte - men du bara MÅSTE, de har masssssor av urfiffiga saker. Jag har stått emot, har lite svårt för sånt "jag bara måste". Men så idag klev jag in i denna nyöppnade butik i köptemplet Täby Centrum. Måste erkänna att jag är lite imponerad, där finns verkligen fiffigheter som man nog kan behöva lite till mans - inte bara vi som är något äldre och inte fullt så starka och smidiga i nyporna som vår makts dagar - skruvlocken på mjölk- och juicepaketen till exempel är svåra att få upp ibland även för minus 60.

Nu hände det igen - jag hade räknat upp ett antal utmärkta produkter som jag såg - BORTA det med. Så nu struntar jag i det här. Gå dit och titta - du bara MÅSTE.

Min sjuttiosjätte första advent.

Sjuttiosjätte - vilket ord att stava till,
men rätt blev det.
Ser roligare ut än 76, tycker jag.
Längre.
76 är långt. Sjuttiosex är längre
På något sätt.
Fast lika långt.
Hur många advent kommer jag ihåg?
Ingen speciell advent - bara Hosianna.
Hosianna i söndagsskolan.
(Jag vet att jag funderade på vad det var för märkvärdigt med den där Anna som alla sjöng om.)
Hosianna under konfirmationsperioden.
(Då begrep jag att det inte handlade om någon Anna.)
Hosianna vid några enstaka adventhögmässor jag besökt -
näst julottan kyrkoårets mest mest välbesökta mässa.
Beror det på Hosianna att det är så många som dras till kyrkan just den dagen?
Härlig musik jublande sång! Vackert.
Ja, det tycker man väl utan att vara speciellt religiös.
Hosianna är härlig, ackompanjerad av mäktiga orgeltoner.
Känner att jag borde ha gått idag.

Hosianna Davids soon,
väälsignad varee han
väälsignad Davids soon
soom kommer i Herrens naamn
Hosiaaaana ii hööööjden
hosiaaaana, hosiaana
Välsignad  Davids soon,
väälsiignad varee han,
soom kommer i Herrens naamn.

Visst är det pampigt. Visst blir man berörd. Visst känner man sig fylld av något - jag vet inte vad.

Stundar gör min sjuttionsjätte jul också. Och idag har jag köpt några klappar.
Vad? Självklart ingenting jag talar om, det är ju för sjutton hemligheter.Men önskade prylar är det.
Och första glöggen drack vi igår. Mycket god. Med rom i.
Nej nu ljuger jag vi prövade ju Treans hemgjorda ettårslagrade i veckan och den var också väldigt bra.
Sjuttiosjätte advent. Sjuttiosjätte jul. Det är förunderligt. Och jag är glad och tacksam för att få hänga med.

Jag - en äppelrasist.

Visst är det läskigt, men jag erkänner; sju av årets månader vägrar jag att ta ett äpple över min tröskel som inte är svenskodlat. Svenskt ska det vara när det gäller äpplen. Nyplockade helst, eller noga vinterförvarade mellan tidningspapper i trälårar på svalt ställe..
Allra helst ett Cox orange såhär i november och december.
Eller ett Åkerö. Mmmmmmm så gott.
Gravensteiner gärna tidigare på hösten eller ett Signe Tillisch. Och Oranier förstås.
INGET får vara riktigt moget. Jag vill ha dem sötsyrliga och knapriga. Det kan gärna stänka lite saft när man biter. Stackars alla andra länder som inte har svenska äpplen. Men de vet kanske inte om sin olycka och är nöjda med sina sorter.
När jag var barn fanns ett sommaräpple som hette Hampus, men sådana har jag inte sett sedan dess.
Har du? Ja just du som är lika ung som jag.
Inte ser man vinteräpplet Ribstone heller - jag tror att det heter så - som var pappas favorit. Vi hade ett stort träd i trädgården.
Aroma och Lobo, äppelproducenternas älsklingar är ok, men inte riktigt lika goda. Och de är inte krispiga många dagar. Det gäller att få dem så gott som precis plockade. För några år sedan på äppelmarknaden i Kivik köpte jag en underbar sort som heter Rubinola. En enda gång har jag sett Rubinola i en av Täbys ICA-butiker. Ett väldigt vackert äpple, gulrött och glansigt, påminner i formen om Åkerö - men olikt ändå. Supergott. Men det är kanske inte lika odlarvänligt som Aroma och Lobo. Eller lika hållbart.
Släng er i väggen Golden Delicious, Red Delcious, Granny Smith och allt vad ni heter. Är jag sugen på äpplen april-augusti, ja då får ni duga. Lite vatten med svag äppelsmak. Vad jag inte begriper är att väldigt många "alla andra" väljer dessa sorter när de svenska äpplena är som allra bäst. I rättvisans namn ska jag erkänna att Jona Gold kan vara gott och ett Granny Smith - men aldrig de som har "efternamnet Delicious. Har jag fel? Det är inte möjligt.
I morgon åker vi på julmarknad, Maken och jag. Och då kommer vi hem med lutfisk och rökt fläsk. Och snöbollsljus.