En vecka sen sist!

Inspirationen slår inte riktigt till under gråmulna dagar, och gråmulet har det varit ganska länge. I rättvisans namn ska sägas att några solstrimmor bröt igenom igår när vi åkte iväg för att fira 80-åring, den tredje i vänkretsen, en glad och pigg kamrat som gladdes åt whisky- och vinflaskor han packade upp, den ena efter den andra. Den lunchen - underbar fisk och skaldjursbuffé - hade varit precis lika trevlig utan sol, men lite extra härligt kändes det ändå vi har ju längtat efter strålarna så länge och de ger ju hopp om vad som komma skall - för nu börjar vi väl tröttna lite. Eller? Snö i tre månader räcker, tycker i alla fall jag.
Tillbaka till lunchen: jätteroligt att träffa flera personer som man inte sett på 40 år OCH KÄNNA IGEN DEM. Det är klart att ingen ser ut som på den tiden det begav sig. Men nästan. Lite rynkor och lite extra rult här och där, en och annan mindre muskulös mage, och håret: en del snövita, en del järngrå, en del lite strimmiga.Och några med väldigt hög panna och glesnande krans.
Mera firande - Ettan fyller år på samma dag som 80-åringen. Födelsedagsbarnet firade med att bjuda familj och nära vän på middag och den rostbiffen var nog en av de mest perfekta rostbiffar jag smakat.
Nästa år har vi en halvsekelung dotter Maken och jag. Hur har det gått till!
Borde städa - men det känns inte så angeläget.
Borde dra ut bokhyllan och ta fram det som ramlade ner bakom den i förra veckan - bland annat målarläxan - men det hinner jag väl.
Borde rensa brevlådan på gamla mejl - jag rensar ofta men full är den likt förbaskat.
Det är många "borden", men nu MÅSTE jag ta ut hunden på dagens andra promenad - Maken vilar efter gympapasset.
   

På spåret!

Ett av mina älsklingsprogram. Makens också. Sista gången ikväll för denna säsong. Men det kommer flera har jag hört. Precis som tågen. De som går vill säga.
Två favoriter hade jag från början och med dem jag hade jag verkliga problem; Vilket par jag skulle heja mest på - paret Martina och Erik Haag eller paret Cecilia Hagen/Hoa Hoa. Paret Haag försvann i en semifinal, och det var tur för mig för jag hade inte kunnat välja ikväll om Haags och Hagen/Hoa skulle ha tävlat mot varandra. Båda är lika duktiga, roliga och charmiga. Nu har jag ett bekymmer mindre.
Heja Cecilia och Hoa Hoa! Och kom igen Martina och Erik!
Fredagar är bra TV-kvällar för oss. Först På spåret och sedan Skavlan. Skönt efter en ansträngande vecka att äta en god middag och sedan slå sig ner och bara glo. Vi gissar så gott vi kan på resmålen - lyckas bra ibland - och beskärmar oss någon timme senare över att Skavlan har så många gäster varje gång, lite för många för vår smak i alla fall, det finns många som borde få lite större plats. Tycker jag.
Trevlig helg på dig och heja på Cecilia och Hoa Hoa. För det gör du väl?

 
  

Alla hjärtans dag.

Nu igen. Det var ju alldeles nyss, precis som allt annat numera.
Kan du fatta att tiden verkar gå fortare och fortare för var dag som går.
Såg just att jag inte hört av mig på en vecka.
Ännu så länge tycker jag det är ok med vinter, den kan hålla i sig en halv månad till. Kanske lite längre men då ska det vara några köldgrader, -5 sådär, klart, vitt, vindstilla och SOLIGT. När såg vi solen sist? Det är i alla fall länge sedan den dök upp i Täby. Idag är det dubbelbroddar som gäller, en under hälen och en under tårna. Har upptäckt att det är lättare att sätta på två än försöka spänna en mellan tå och häl. Söröjningen har inte riktigt hunnit med i svängarna.
Hör du talgoxarna, säger Maken när vi är ute på promenad. - Jamen det MÅSTE du ju göra. Stå still. Men även om jag står blixtstilla och håller andan och bara lyssnar så hör jag inte, så nu är det inte bara syrsor som kan fiddla på utan att jag märker dom. Och ett liv utan talgoxar och syrsor klarar jag av lätt som en plätt.  För övrigt har jag egna syrsor som gör sig påminda då och då -  tinitussyrsor.
Jag har äntligen läst ut Vitlöksballaderna och vet faktiskt inte vad jag tycker om boken som handlar om den ohyggligt grymma och fattiga värld som kinesiska bönder och deras familjer levde i så sent som på på 80-talet. Den var förskräckligt upprörande från början till slut och jag hade väldigt svårt att somna. Och språket? Bokens språk! Var det verkligen så strålande som baksidestexten gör gällande?

 
   

Joar var är du?

Nu när jag äntligen kommit över att favoriterna Lasse Bengtsson och Joakim Vogel lämnat TV-rutan så försvinner Joar också! Joar Bendjeloul. Såhär kan vi ju inte ha det, att den ena efter den andra bara sticker iväg. Och här får jag sitta och sakna. Säkert är jag inte ensam.

PANELIST!

Har du hört det förut?
Inte jag. Men som du vet så tycker jag att det är lite kul och spännande med ord.
Det här nya ordet stod på presentationsraden när TV1-studion inbjudit "panelisten/professorn" Lars Gustafsson och "panelisten/programledaren" Jessica Edin till morgonsoffan inför det nya programmet Fråga kultureliten, som börjar ikväll.
Panelist! Ja, varför inte? Det har ju nästan blivit ett yrke. Det finns gott om panelister - folk som förväntas tycka till om lite av varje. Sitter i paneler som handlar om än det ena än det andra. Jag har mina favoritpanelister: Hanne Kjöller, Peter Wolodarski, Ursula Berge, Johan Hakelius, Kristina Axén Ohlin och Stig Malm som samtliga, både kunnigt och underhållande kommenterar veckans händelser i TV1 och TV4 på fredagsmornarna. Och hon som heter Sundström i efternamn men som jag för ögonblicket glömt förnamnet på. Det finns fler som är bra och några andra som säkert också är bra men jag hör aldrig vad de säger.
Var håller Hanne hus förresten? Jag har varken sett, hört eller läst henne på rätt länge och saknar henne både i spalterna i DN och som panelist i 4-an. Hon är vanligtvis ett salt både med pennan och när hon slänger käft med andra panelister.
Väderläge: snö hela dagen, ymnigt snöfall.
Vackert så in i norden. Hela Täby i vit/grå/svart-skala. Inte bara Täby förstås, men det är ju där jag tillbringat dagen. Svarta Signe stormförtjust och jag näst intill stormförtjust. Det är rätt mysigt att pulsa och sprätta omkring i det vackra vita - känner mig väldigt frestad att kasta mig på rygg och göra änglar om det inte vore så jobbigt att ta sig upp igen.

PS Lena heter hon. Lena Sundström. Det bara kom när jag stod i duschen efter en härlig och snötyngd vinterpromenad i blekt solsken.  

KVARTETTEN!

Gå och se den!
Feel good från början till slut.
Och bra dessutom.
Vi var ett gäng gamla vänner som såg den igår kväll och njöt praktiskt taget varenda sekund av skådespeleri av yppersta klass - Maggie Smith, Pauline Collins m. fl., rolig dialog - varenda replik sitter där den ska -  vackra miljöer. Och engelskan när den är som bäst.

 

Häst igår, spis och diskmaskin idag.

Här händer det saker, nya prylar regnar över oss. Det är inte så att vi får en massa saker. Nej vi köper nytt, eller tvingas köpa nytt för saker och ting i vårt hushåll pajar ihop.
Hästbiten är väl ingen pryl förstås utan en levande varelse. Och att köpa en bit av honom var inget vi var nödda och tvungna till. Jag undrar hur han mår min lilla galoppör, undras om han vet att just jag har en liten, liten bit av honom. Eller en liten del kanske låter trevligare, alla delar tillsammans utgör i alla fall en förtjusande häst.
Mellan 12 och 17 skulle vi få leverans från Elgiganten idag. Ny spis och ny diskmaskin. 12.30 ringde de att de var på väg och skulle komma inom en halvtimme. Inom en halvtimme var två raska gossar här och bar ut det gamla, bar in och installerade det nya. Mycket bra och punktlig service får jag säga. Så nu blänker det nytt och fräscht i vårt kök. Vi har ägnat några timmar åt att studera manualer, det är inte alldeles okomplicerat med nya tekniska prylar, lite väl tekniska för vår del. Men allt har gått igång.
Maken har lagat sin paradrätt lammfärsbullar i tomatsås som våra gäster ska få efter bion i morgon. Det är inte hans egna recept utan Anna Bergenströms taget  ur en av hennes härliga kokböcker "under valnötsträdet" som vi har haft och har en stor glädje av. Man klarar sig faktiskt med hennes kokböcker plus några av Morbergs, Larssons och Wretmans samlade och så några till bara för för nöjes skull. Till exempel våra italienska. I morgon ska jag försöka mig på ett litet bak - om jag nu hinner. Ska måla stilleben också, läxan till på onsdag. Vinflaska och citroner blir det, några tomater kanske och ett päron. Tanken var att jag skulle ha lite brockoli också, men vi åt upp förlagan igår. Och det räcker ju med flaska, tomater, päron och citroner, eller hur?  
Svarta Signe är hos oss på heltid från och med idag eftersom matte fått nytt jobb. Vi har tagit två promenader idag, en skön och en snålblåsig. Morgonturen - hon sov över vilket hon normalt inte ska - före sju var jättehärlig, ett par grader kallt och kav lugnt. Inte en kotte mötte vi och vi var ändå ute i 35 minuter. Konstigt eftersom det finns så många hundar i området. Molnigt och mulet var det dock så gryningen var inte glimrende som den kan vara.
Har just kollat Asko - hon heter så min nya diskerska - och hon jobbar på, precis som hon ska.

Pensionär förvisso men inte pensionerad från livet.

Rubriken är ett citat från Carin Ståhlbergs intervju med Jörn Donner i dagens DN med anledning av hans nyutkomna bok Mammuten och stundande 80-årsdag.
Visst är det bra?!

Nu är vi hästägare!

Ja, du läste alldeles rätt.
Numera är jag inte bra mattemor till renrasiga svarta Signe och randiga korsningen Sing-sing. Från och med idag söndagen den 3 februari nådens år 2013 är jag också hästägare.
Vi har köpt en häst. Det du!
Dreams Cape heter den, en treårig galopphäst.
Hela hästen är inte vår. Men det låter ju lite tjusigt att vi gjort ett hästköp.
Verkligheten är betydligt blygsammare, vi äger varsin tusendel av Dreams Cape. Maken har en tusendel och jag en. Ettan och Tvåan har också varsin tusendel och det är Ettans förtjänst att vi överhuvudtaget kom i närheten av hästägande. Vilken tusendel som är just min har jag ingen aning om. Han är vacker. Mycket  vacker, så det är bra att allt hänger ihop. Och han lät sig snällt klappas, jag borde ju har tagit med mig några morötter - det får bli nästa gång.
Efter en väldans lat morgon har vi haft en fantastiskt trevlig för- och eftermiddag på Täby Galopp, Maken, Ettan och jag i strålande solsken tillsammans med Ettans vänner, som äger stall med duktiga galopphästar. Bland andra Dreams Cape som är en så kallad rikshäst som man kunde köpa in sig i med en tusendel eller fler. Så vi klippte till med varsin.

Vi såg med viss stolthet unga Dreams Cape kuta runt banan med bravur, men han får inte börja tävla förrän i april. Då kommer Maken och jag att bli habitueer på galoppbanan.
Vi fick också se ett par lopp - ett där en av stall  McLarens andra hästar, Gold Escort,  deltog och VANN.
Synd att vi inte satsat!!!!
Men hur skulle vi hunnit med det mitt i hästköp och allt.
Men vi fick champagne. I VIP-rummet bevars. "Vår" lilla häst ingår nämligen i samma stall. Se det var en otrolig början på vår premiärdag som hästägare. Ettan, Maken och jag kände oss lite småtjusiga, och det är ju inte ofta vi gör det.Om någonsin!
Ett gott råd: Håll ett öga och satsa på Dreams Cape detta år.
Och ett stort tack till Eva och Alex McLaren för att vi får vara med på det här - känns som ett litet äventyr.
Premiär för oss på Täby Galopp är det förvisso inte. Men det är hiskligt många år sedan vi gick dit lite mer regelbundet. Nåja, regelbundet är väl att ta i men vi gick dit ibland  innan vi fick en massa barn och en massa annat att tänka på. Det var i början av vår bekantskap och äktenskap vi tog Roslagsbanan hit. Ja, vi hamnar på tidigt 60-tal.
Mer än femtio år sedan med andra ord.
Hur många gånger har vi inte sagt sedan vi blev Täbybor för åtta år sedan att vi borde gå till Galoppen? Innan också för den delen.
Och nu är det så dags, när Galoppen ska lämna Täby om ett par år.
 Men NU ska det verkligen bli av, nu när vi är hästägare och Täby Galopp snart ett minne blott..    

Den lilla anden i magen for.

Slank ner gjorde den. Och fort gick det. Inte mycket mat på den lilla pippin. Lite kött på bröstet bara. Det lilla som var smakade i alla fall väldigt gott. Men inte ska vi bjuda på vildandsfest.
Däremot kan jag rekommendera min rotsaksgratäng: skär ett par potatisar, en klyfta selleri, en ganska stor morot, en ganska stor palsternacka och sådär en decimeter purjolök i stavar. Lägg stavarna i en form, salta, peppra, häll över en skvätt olivolja, sätt in i ugnen på 225 grader, baka i 20 minuter, häll över en skvätt vispgrädde och baka ytterligare 10 minuter. Klart! Inga örtkryddor? Jovisst mer än gärna men just igår hade jag örtkryddat vildanden ganska ordentligt - så jag hoppade över örterna i gratängen, det kan ju bli för mycket av det goda.  
Strålande morgon. Solen vräker sig över köks- och vardagsrumsfönster. Ser inte bra ut. Jo solen, men inte fönstren. Ajajaj!

Ljusare och ljusare.

Så skönt, och det märks. I förra veckan var jag på ett seminarium en eftermiddag och upptäckte när jag vände mig om mot fönsterraden att det var fullt dagsljus kl. 15.50. En ovanligt klar och kall dag, men ändå. Visst blir man glad och känner att livsandarna roterar lite hastigare. Jag ser en ände på kylan - även om jag gillar vinter när det verkligen är vinter, och jag ser fram emot att slippa detta påpälsande. Kläder av. Kläder på. Kläder av. Kläder på. Skor i väskan när man ska bort. Kofta eller inte kofta under kappan?
Och idag är det februari. Den 1 februari 2013 - jag övar mig på 2013, tänk att det ska vara så svårt att skriva en trea istället för en tvåa. Gryningen vid halvsjutiden i morse var formidabel; ett svagt turkos sken över skogen tvärs över viken garnerad med blekrosa strimmor med dragning åt lite orange. Den karamellen har jag sugit på och glatt mig åt hela förmiddagen. Nej, inte hela tiden förstås, men lite då och då - den ljusa tiden är på väg och jag med den.
Annat att glädja sig åt är att Ettan, som varit utan arbete i fyra månader, fått ett jättebra nytt jobb som hon i sin tur verkligen gläder sig åt och ser fram emot med spänning. Börjar på måndag så det är snabba ryck. Och det är INTE arbetsförmedlingens förtjänst kan jag säga. Antagligen ser dom det som en förbättring i statistiken i alla fall. Mot denna myndighet är jag kritisk. Mycket kritisk. Läste i tidningen igår att regeringen funderar på att föra över sfi inom af:s revir - det ska utredas under våren. Sfi behöver en uppryckning, visst! Men är af rätt "man" att ta hand om det? Visst förefaller det naturligt att svenskundervisningen för invandrare  kopplas till arbete, det är rätt tänkt och borde ha kopplats ihop mycket tidigare. Men har af tillräcklig kompetens för det?  
Skulle vara på gympa i detta ögonblick, men gympan i förrgår och gårdagens storstädningen - nåja städning i alla fall, ordentlig städning med både vått och torrt - har satt sig i ryggen så jag får vänta med hurtigheten till tisdag.
Och nu ska jag kolla vildanden och se hur den har det i kylskåpet.