Hett erbjudande från Svensk Damtidning.

Köper du senaste numret av ovannämnda tidning så kan du läsa om allt du behöver veta inför Victorias förlossning.  Dags att ta sig för pannan igen. Behöver veta! Finns det någon som BEHÖVER veta något om detta evenemang utom Daniel, morfar och mormor, farfar och farmor, släkt och vänner? Alla dom som Victoria VILL berätta om sitt tillstånd för, hur hon mår, hur babyn sparkar, om skorna klämmer, om hon är trött, om hon oroar sig, ...... ja, alla tankar man har i huvudet när man väntar ett litet barn. Men vi andra. Inte BEHÖVER vi veta. Det är bara att hoppas att allt ska gå bra, och det önskar man ju varje blivande föräldrapar.  

Frozen planet vid Täbykusten.

Stark upplevelse!
En varg som jagar ikapp en bisonflock och river ett djur!!! En kamp på liv och död som vargen vann.
Nere vid Värtan!
Det var en gastkramande timme, kan jag säga, att ligga där i vassen och spana.
Nej, jag skojar!
Jag  har i godan ro suttit i en skön fåtölj och tittat på Frozen planet i Kunskapskanalen. Vilket program! Förutom vargarna som jagade bisonflocken har jag sett sorkar plöjande gångar i snön. Vesslan som jagade en sork genom hans fina gångar och slutligen knep sitt byte och åt upp honom till middag. Inte nog med det, den vackra, smidiga fulingen ryckte även pälsen av sitt byte och bäddade ner sig i snön. Jag har också sett pyttepyttesmå blinda isbjörnungar födas i idet och tas emot av sin väldigt sömniga men kärleksfulla mamma. Och tusentals blivande pingvinpappor, tätt ihoppackade, blickstilla, frysande, uthungrade och värmande varsitt ägg på fötterna. I tre månader stod dom där i iskylan och väntade på honorna som åt upp sig ute till havs. Till slut dök damerna upp och tog över de nykläckta ungarna efter ett rörande avlämnande från fäderna. En rasande spännande timme måste jag säga.
Bilden är - som du ser - tagen från programmet. Vem fotografen är vet jag inte, det var många som bidragit med filmer till programmet.

Visst hjälper det att säga till!

Igår skrev jag "Mulet dag ut och dag in - kom med något bättre!"
Och idag är det strålande solsken!!!

Lätt bedagade - men visst är dom fortfarande vackra..

Rosenbuketten fick jag den 11 januari. I dag har dom stått i 18 dagar!!! Lite torra i blomtopparna men inte vissna. Och vem är inte lite torr i toppen?  

Mulet dag ut och dag in - kom med något bättre!

Men glad för snön, som verkligen lyser upp, det är jag. Och evigt tacksam för att gångtrafikanterna syns lite bättre mot det vita än mot det gråmörka när man är ute och kör bil. Varför har inte mörkklädda människor reflexer på sig när dom är ute? Är dom inte det minsta rädda om livhanken?
Glad är jag också för att jag är nyklippt och att det blev jättesnyggt. Ja, det tycker jag faktiskt. Och Maken tycker också att det blev bra. Hittills har ingen annan sett det. Men barnen - ja, just dom där medelålders som jag är mamma till ska få beundra över lasagnen som dom är hitbjudna på idag. Kände knappt igen mig i badrumsspegeln i morse. Och då kom jag ändå direkt från sängen. Det var inte rufsiga trollet som vanligtvis brukar möta mig. Nog om min fantastiska metamorfos.
I veckan som gått har jag i åtskilliga timmar befunnit mig i böckernas värld i sällskap med Siri Hustvedt och hennes oerhört fascinerande persongalleri i romanen Vad jag älskade. En oerhört stark bok, som ingen kan känna sig oberörd av. En relationsroman om kärlek, vänskap, stor sorg, dramatik, passion, New York....allt vad du vill. Jag tänker inte - och kan förresten inte beskriva den. Så läs den!
Berörd blev jag också av ett litet brev jag fått för några dagar sedan från en av mina äldsta vänner - ja faktiskt sedan skoltiden, och det är länge, länge sedan. Brevet var kort, egentligen förstod jag bara de första mödosamt plitade raderna. Resten - några rader - vara bara ord. Jag kände igen stilen, men den var inte flytande och kraftfull som förut.Vi har verkligen inte umgåtts särskilt flitigt; skrivit eller ringt varandra några gånger per år; träffats sporadiskt.Ändå har vi varit ganska nära - alltid haft varandra, alltid tyckt att det är roligt att träffas och ha kontakt. Hon berättade att hon fått en stroke och drabbats av afasi. Så ledsamt, det finns inte ord. Man vill inte tro att det är möjligt ens, men verkligheten är en annan; vi är inte unga och mitt i livet längre. Hon är hemma och har hemtjänst har jag tagit reda på. Hemtjänst! Det är omöjligt att förstå att detta lilla engagerade energiknippe har hemtjänst. Jag kan inte fatta att min generation är i hemtjänståldern. Nu sitter jag och kraftsamlar för ett telefonsamtal - försökte för ett par timmar sedan men ingen svarade. Kanske på promenad med anhörig eller hemtjänsten?
Och så ska jag väl börja oroa mig för att gå till tandhygienisten på tisdag! Det är lite löjligt. Jag elborstar ordentligt två gånger om dagen, använder mellanrumsborstar och tandstickor precis som jag är tillsagd att göra. Och ändå är jag skitskraj för att gå dit.
         

 

Nej se det snöar, nej se det snöar,

det var väl roligt. Hurra! Nu får vi vinter, nu får vi vinter som vi har önskat. Hurra! Nu tar vi kälkarna fram och vantarna på och sen vi åka i backen, hej vad det ska gå!
Äntligen ett snölager som inte bara täcker marken hjälpligt. Plogen har till och med varit framme. Den första plog jag sett denna vinter. Visst var jag mer än mätt på snö efter förra vintern, men den gröna känns så väldigt fel..Så jag är glad. Temperatur just nu -0,2!.

Bankanställda på Wall Street gråter!

Orsaken till tårarna är långt, långt lägre bonus än förväntat. För det är den tid på året som bonusarna sätter guldkant på livet. Hur kan man över huvud taget förvänta sig bonus när landet och ekonomin blöder? Anställda på Goldman Sachs  flyter nästan bort i tårefloden, stackars människor, dom får bara 367.000 dollar detta år i bonus. Det är YNKLIGT att höra. Vem skulle inte tycka att det skulle var enbart roligt om 367.000 dollar dansade in på ens bankkonto? Och så sitter dom där och tjuter, vuxna människor tjuter som bortskämda barnungar. Man kan bli vänster för mindre! Ja, faktiskt. Och folk som sysslar med pengar borde ju veta.... eller är dom så fruktansvärt fartblinda att dom inte förstår hur saker och ting hänger ihop? Jag är ingen ekonom, men jag förstår att om resurserna är uttömda så kan inte/borde ingen få någon extrapeng över huvud taget. .    

08.42 rullade solen upp över sängkanten,

det vill säga skogspartiet på andra sidan viken. Solen! Ja, den där "jävla lampan" som Lena Nyman talade om i sin obetalbara monolog när hon, flickan från Söders höjder, träffat en greve och flyttat till ett slott på landet. Härligt efter en lång rad av gråvädersdagar. Nu är den dold bakom huset mitt emot, men om några veckor har den stigit upp över takåsen. Man väntar och längtar.
Apropå Söder.
Förr sa man alltid:
Jag bor på Söder. Filmen går på en bio på Söder. Ska vi ta en sväng på Söder?
I dag är det Södermalm som gäller. Det säger alla, i varje fall dom som bor där. Södermalm. Mormor som inte var speciellt "fin" men ofta lite fin i kanten kunde inte tänka sig att bo på Söder, trots att flera av hennes syskon bodde där. "Nu tar jag spårvagnen hem till kungliga Söder" sa alltid en av hennes bröder, som verkligen älskade sin stadsdel och människorna som bodde där. Numera är det väldans fint att bo på Söder, inne så in i norden, chic, kulturellt och helt enkelt lite tjusigt. Söder har upphöjts till Södermalm, som det egentligen alltid har hetat.    

Vit vecka.

Nej det handlar inte om lakan och handdukar, inte heller om spisar och tvättmaskiner. Det handlar om att hitta på middagsmat som man inte nödvändigtvis behöver dricka vin till.Och det är svårt.
Till jättegoda strömmingslådan igår smakade lilla lättölen alldeles utmärkt. Och till dagens isterband - Lammhults syrliga - eller annan korv också för den delen är vin inte särskilt nödvändigt.
Men sen då....?
Inte till blodpudding förstås. Då blir det kall mjölk. Och inte till ärtsoppa o pannkaka. Inte till sill och potatis. Och till asiatisk mat är öl definitivt klart bäst tycker jag. Tänker man efter så finns det en hel del rätter som klarar bra sig utan en vinskvätt därtill. Vatten är inte det sämsta.
Men vin är njutning, håll med om det. Ett glas varje dag skadar ingen, det vet både du och jag, men oftast blir det ett till. Numera är vin nog den vanligaste middagsdrycken hemma hos oss. Så det är därför vita veckan har utbrutit. En hel vecka blir det väl inte heller, men fem dagar i alla fall. Och så lika många veckan därpå och den följande....nåja det får vi se. Så nu gäller det att inte bli bortbjuden! Men blir jag det så tar jag självklart ett glas - jag menar så himla oartig kan man ju inte vara!!!! Om nu värdfolket köpt hem och allt! Eller?
Nej, jag tror inte att jag blir alkoholiserad på gamla dar, men jag tycker nog att jag gillar det lite för mycket. Och det är jag inte ensam om här i Täby har jag läst nånstans. Statistisk sett ligger kvinnorna här högt på listan i alkoholkonsumtion.Varför just i Täby kan man undra.

  

Var fan är mina broddar?

Var i hela världen har jag lagt dom? Både mina och makens är spårlöst borta.Och vi har två par var som både är lätta att ta på och väldigt bra. De enda jag hittar är våra gamla som är kasserade för länge sedan men av någon anledning inte bortslängda. Jag har jag letat överallt där jag trodde att dom möjligen kunde vara. Nu återstår alla omöjliga ställen. Och då vet jag inte riktigt var jag ska hitta på att leta. Det är nämligen inte länge sedan jag såg dom, tror jag. Maken har också ett minne av det..... men det kan ju vara förra säsongen, tiden rusar ju på.
Idag är den här. Halkan. Med ett tunt snölager över sig. Som gjort för en praktrova och vad en sådan kan innebära i förlängningen. Dags för broddar. Men idag får jag gå utan och vara försiktig.

PS Upphittade!
Flera timmar senare, bara sådär; prydligt nerlagda i en Röda Kors-kasse som det står KRAM på och upphängda på klädkammardörrens insida. Och jag som rumsterat om såååå - men inte kastat ett öga i just DEN kassen. Nu minns jag också att jag tänkte när jag la ner broddarna: så bra, nu fick jag användning för den lilla pluttkassen.

Bodil Malmsten:

"Om någonting är möjligt att göra nu, gör det nu, inte sedan."

Statistik låter urtrist men i Hans Roslings tappning rena underhållningen.

Om du inte sett programmet i TV på SVT2  ikväll 18-19 så gör det i morgon bitti mellan klockan 08 - 09. Eller offra lite sömn  natten till tisdag 00.20-1.20. Det är väl värt varenda sekund. Hans Roslings statistik är ett superintressant program, i högsta grad begriplig och dessutom ROLIGT. Om alla pedagoger hade en bråkdel av Roslings förmåga och entusiasm för sin uppgift skulle det inte finnas så många ointresserade och uttråkade skolelever varken vårt land eller andra länder. Han brinner för det han gör. Han är lysande. Absolut SJÄLVLYSANDE. Hans budskap är dessutom att världen mår allt bättre, att människor fått det allt bättre. Än återstår mycket, men Rosling är optimistisk. Hoppas att han har rätt.

Gilla läget!

Det är klart att man inte alltid gör.Kan man inte göra något åt det, jag menar om det är fullständigt omöjligt att ändra. Ja, då kanske man mår bäst av att gilla läget.Eller?

Så vitt jag kan se så ser det ljust ut.

Då talar jag inte om världsläget med miljöhot, ekonomiska kriser och andra krishärdar etc. utan om lilla snötäcket. Så tunt, så tunt, Bara sådär en centimeter. MEN vad det lyser upp i vintermörkret. Jag kunde se tidningsbudet när han passerade mitt hus tidigare i morse. Ett par mörka fötter med tillhörande ben, under- , överkropp och även huvud som tydligt avtecknade sig mot det vita. Inte bara en knappt skönjbar skugga som ilade förbi. Så tack vädrets makter  för snön. Se nu till att det ligger kvar och gärna blir lite mer.  

Bengt Ohlsson.

Jag skulle ha gjort det för flera dagar sen, men glömt. Nu rekommenderar jag dig - om du inte redan läst den -  att bege dig till DN:s kulturdel den 4 januari och läsa Bengt Ohlssons roliga och alldeles utmärkta debattartikel:  
"EMPATI MEDMÄNSKLIGHET VÄRME
- När ska det röda rinna av kulturens fana?"

Mera film.

Nu är det väl fler än jag som upptäckt att det gått ganska många bra filmer under och mellan helgerna. Jag har sett flera som jag borde ha sett när dom gick på bio. För visst är det skillnad mellan en TV-ruta och en filmduk.
Men jag kommer inte iväg. Nyårslöften har jag inga, men jag har bestämt mig för att gå och se och göra det jag väldigt gärna vill även om jag inte får sällskap av Maken. Hur konstigt det än låter - vi är ju seniorer - så är det lite bökigt att pussla ihop våra dagar och aktiviteter.
Jag har skrivit lite småelakt om barnfamiljer och deras "livspussel" med barn, mamma/pappaliv, mobil, hem, jobb, mat, städning, aktiviteter, jakt på flera aktiviteter, resor och upplevelser etc. som verkar så omöjligt att lägga. Ja jag tycker det är lite överdrivet. Dom kan gott sakta ner lite, tycker jag, dom har tiden för sig. Men vi pensionärer. Pensionär! En ohyggligt trist benämning, som en annan art.Hur som helst, framtiden är kort och blir kortare för varje dag som går. Så det gäller att göra det man vill medan man orkar och kan. Att inte hinna med en och annan film är väl inte hela världen precis, mycket en del kommer ju på TV och det finns ju DVD, även om det inte är samma sak. Många filmer fungerar ju också nog så bra i rutan.
Men Australia, som jag såg igår var synd att jag missade i bioformat. Vilka fantastiska scener från det australiensiska landskapets enorma, storslagna, dramatiska och ödsliga vidder.
Gå själv och se det man vill. Det går alldeles utmärkt - jag gick på Nationalmuseum igår och tittade på "ryssarna" - utställningen heter något som jag varken kommer ihåg eller kan stava till - och som var väldigt intressant. Särskilt porträtten och situationsmålningarna, så skickligt och omsorgsfullt målade: ansiktena på dom dom slitande pråmdragarna, ansiktet på den lilla pojken som ska börja skolan och står vid dörren och tittar in i klassrummet, ansiktena på dom raljerande kosackerna.
Och blanka vatten! Hur är det möjligt att måla sådant? Och snötäckta barrskogen som jag tyckte mig kunna gå in i. Har du inte sett utställningen så skynda på, den är slut om några dagar. Gå själv.    
    

Audrey Hepburn och Cary Grant.

Finns det ett vackrare par?
Snyggare?
Ja, det skulle i så fall vara Audrey och Gregory Peck!
Jag har just sett Charade på TV. Inte så märkvärdig idag som film precis, men jag älskade den för..... ja, herregud, man tar sig för pannan, det är väl fyrtio år sedan. Minst! 40 ÅR!!! Med Audrey och och Cary! Hon i de underbaraste kläder man kan tänka sig. Från Givenchy: Smala kappor, klänningar och dräkter, oändligt välskurna, pillerburkshattar och platta skor. Åååååå så snyggt det var. Oftast svart, benvitt, beige och rött. Men till och med den senapsgula ensamblen - i vanliga fall tycker jag att senapsgult är gräsligt fult - i slutet på Charade var helt underbar. På henne. Hon såg fantastisk ut i allt. Precis allt.
Vem ville inte se ut som Audrey Hepburn på 50- och 60-talen? Senare också för den delen.
Det var inte lätt kan jag säga. Ja, fullständigt omöjligt.  

HJÄLP!!!!!!! Jag får inte igen mina jeans.

Det bara inte går, fast jag legat på golvet som i min ungdoms dar och slitit och dragit i blixtlåset. Och jag såg ju i spegeln i morse när jag spritt språngande stod och torkade mig efter duschen......inte bra. Inte alls bra. Var har denna något - i alla fall lite - slankare kropp tagit vägen? Fasen också det är ju en hel storlek jag lagt på mig. Drygt om jag ska var ärlig.
Nu blir det bara nyttigheter och knytnävs- eller handflateportioner plus vatten. Undantag? Kan göras utan att jag tänker skämmas ihjäl om nu karaktären sviktar - vilket den nog gör nån gång.  
Tack och lov att gympan kör igång nästa vecka. Hej och hå! Här ska tränas!
Nyårslöften är dömda att misslyckas. Inget har jag lovat. Men promenaderna måste jag ta upp igen. Varför har jag nästan slutat med det de senaste veckorna? Gått som vanligt minst en timme i rask takt de fem i veckan dagar jag inte gympar? Det är ju skönt i både ur och skur. Jag tycker ju att jag mår väldigt bra både under och efter. Och nöjd med mig blir jag.
Signe-rastningen för en halvtimme sedan blev kort, vi höll på att blåsa bort alla tre, Maken var med. Dessutom tar det emot och gör ganska ont efter gårdagens rump- och lårsträckning efter en ovanligt idiotisk manöver. Ibland är man inte sitt otroligt skärpta jag precis.
Hur kunde jag vara så himla korkad att jag ens försökte lyfta ner en 25-kilos hund, som just då absolut vägrade att samarbeta, från en säng? Från "hennes" gästsäng där hon mer än gärna får ligga i vanliga fall? Men inte just då.  Så mycket enklare det varit om jag hämtat lite godis att locka med. Men....jag hade lite bråttom, jag ville inte få blod på nytvättade överkastet. Hon löper och jag hade glömt sätta på blöjan. Och vad hade det gjort? En liten blodfläck går ju att tvätta bort. Det hade varit mycket enklare än det pågående linkandet kan jag tala om, även om det är bättre.
Tillbaka till rubriken!
Varför tar man en mandelskorpa till kaffet på maten när man gnäller över kläder som inte passar?
Jättekorkat det också.

Allvarligt talat.

Radion är sällan på hemma hos oss. Men stadigt en gång i veckan då vi lyssnar på Spanarna.Och när jag stryker, vilket inte är särskilt ofta, så sätter jag på. För några dagar sedan hade jag tur.
Allvarligt talat gick i repris, ett samtal mellan Märta Tikkanen och Birgitta Stenberg. Det lär finnas fler som man kan lyssna på på SVT Play och det ska jag skynda mig att göra göra. Om jag förstått rätt så  är programmen baserade på lyssnarfrågor som ställts till dessa kloka och livserfarna kvinnor. Jag kom mitt in i programmet när de två diskuterade döden, sorgearbete och skuldkänslor när man beroende på olyckliga omständigheter inte varit med vid nära anhörigs bortgång och hur tungt sorgearbete och även skuldkänslor varit på grund av det.
De talade också om att ha och inte ha barn, att man verkligen kan leva ett fullödigt liv utan barn. Ett liv utan barn är inte per automatik ett förfelat eller misslyckat liv.En kvinna som inte fött barn är precis lika mycket "riktig kvinna" som en som gjort det. Märta har både barn och barnbarn och Birgitta har inte. Eftersom hon ville använda sitt liv till så mycket annat, ta för sig och uppleva så valde hon bort barn, det fanns ingen plats för det.Det finns många som tycker samma sak och givetvis måste man kunna få känna så utan att bli betraktad som ...tja konstig och superegoistisk. Själv är jag oändligt glad över Ettan, Tvåan, Trean och Fyran och jag kan överhuvud taget inte föreställa mig hur det skulle vara utan dem.
God fortsättning på 2012 förresten,
som fortsätter i stormens och regnens tecken. Och lite i strykningens och städningens. Kul att du är här igen! Jag uppskattar VERKLIGEN dina besök. Dammråttorna är borta. Det böljar häftigt på min vik. Himlavalvet är gråtgråttgrått. Och jag tycker synd om Snöhäxan och prydnadsgräset som med kraft och envishet på sin vindpinade plats kämpar för att hålla sig kvar i krukan.
Småfåglarna passar på att sticka hit och äta när regnet gör uppehåll. Då kastar dom sig över och trängs kring lilla fågelbordet. Och nu ska jag ut med Signe - det är tyvärr inte uppehåll varken i regn eller storm - men hennes behov måste tillgodoses ändå. Och det blir en kortis.