Men glad för snön, som verkligen lyser upp, det är jag. Och evigt tacksam för att gångtrafikanterna syns lite bättre mot det vita än mot det gråmörka när man är ute och kör bil. Varför har inte mörkklädda människor reflexer på sig när dom är ute? Är dom inte det minsta rädda om livhanken?
Glad är jag också för att jag är nyklippt och att det blev jättesnyggt. Ja, det tycker jag faktiskt. Och Maken tycker också att det blev bra. Hittills har ingen annan sett det. Men barnen - ja, just dom där medelålders som jag är mamma till ska få beundra över lasagnen som dom är hitbjudna på idag. Kände knappt igen mig i badrumsspegeln i morse. Och då kom jag ändå direkt från sängen. Det var inte rufsiga trollet som vanligtvis brukar möta mig. Nog om min fantastiska metamorfos.
I veckan som gått har jag i åtskilliga timmar befunnit mig i böckernas värld i sällskap med Siri Hustvedt och hennes oerhört fascinerande persongalleri i romanen Vad jag älskade. En oerhört stark bok, som ingen kan känna sig oberörd av. En relationsroman om kärlek, vänskap, stor sorg, dramatik, passion, New York....allt vad du vill. Jag tänker inte - och kan förresten inte beskriva den. Så läs den!
Berörd blev jag också av ett litet brev jag fått för några dagar sedan från en av mina äldsta vänner - ja faktiskt sedan skoltiden, och det är länge, länge sedan. Brevet var kort, egentligen förstod jag bara de första mödosamt plitade raderna. Resten - några rader - vara bara ord. Jag kände igen stilen, men den var inte flytande och kraftfull som förut.Vi har verkligen inte umgåtts särskilt flitigt; skrivit eller ringt varandra några gånger per år; träffats sporadiskt.Ändå har vi varit ganska nära - alltid haft varandra, alltid tyckt att det är roligt att träffas och ha kontakt. Hon berättade att hon fått en stroke och drabbats av afasi. Så ledsamt, det finns inte ord. Man vill inte tro att det är möjligt ens, men verkligheten är en annan; vi är inte unga och mitt i livet längre. Hon är hemma och har hemtjänst har jag tagit reda på. Hemtjänst! Det är omöjligt att förstå att detta lilla engagerade energiknippe har hemtjänst. Jag kan inte fatta att min generation är i hemtjänståldern. Nu sitter jag och kraftsamlar för ett telefonsamtal - försökte för ett par timmar sedan men ingen svarade. Kanske på promenad med anhörig eller hemtjänsten?
Och så ska jag väl börja oroa mig för att gå till tandhygienisten på tisdag! Det är lite löjligt. Jag elborstar ordentligt två gånger om dagen, använder mellanrumsborstar och tandstickor precis som jag är tillsagd att göra. Och ändå är jag skitskraj för att gå dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar