Knallrosa övergår i plommon.

Hade tänkt att knallrosa bloggbakgrund skulle övergå i orange så här på höstkanten men hittade ingen bra orangeton. Alldeles för mycket senap. Så plommon får duga. Snyggt tycker jag, lite mer sofistikerat rentav. Och det vill jag ju vara. Sofistikerad!
Lila år en färg, som sedan länge kallats "sista försöket" av någon outgrundlig anledning.
Mormor valde mörklila till ett bröllop, en brorsdotter till morfar skulle gifta sig. Jag och en flicka som hette Barbro skulle vara brudnäbb. Min lycka var stor, tack vare mitt mörka hår skulle jag få en skär klänning. EN SKÄR LÅNGKLÄNNING! På den tiden sa man skärt, inte rosa som nu. Möjligen gammelrosa, men det var det inte fråga om, MIN klänning var skär. Underbart skär. Som jordgubbsglass. Barbro - den andra näbben var rödlätt och fick en ljusblå klänning. Fin den också, men inte som min skära. Ja, det där blev en lång utvikning, Till mormor.
Mormor valde lila, ett perfekt färgval till hennes strikta knut i nacken och lite busigare grå burr runt ansiktet där de djupliggandeoch olikfärgade ögonen dominerade - ett blått och ett brunt. Mamma hade mörkgrönt med guldbroderier runt fyrkantig urringning. Hon var fin hon också, men mormor tog priset. Snyggare än bruden sa många. Och morfar var stolt som en tupp, det var han alltid över sin Anna.
Så lila får bli min höstfärg i bloggen. Lila förmedlar - tycker jag - en viss mognad. Det var därför mormor valde att klä sig i lila på bröllopet. Hon hade nått en viss mognad, minst 10 år yngre den gången än vad jag är nu. Så det är väl dags - eller vad säger du - med lite plommonlila? Ett arv från mormor!