Mors, lilla Mor!

Slutklämmen i Lotta Olssons krönika i DN idag, som handlar om mammor, låter så här:
"Vi bär våra mammor med oss under huden,
hur mycket vi än försöker undkomma dem."
Är det så? Är det sant? Ja, troligen. På gott och ont. Mest på gott om jag tänker på min egen mamma, men visst finns det sånt som både gnager och kliar. Rättvist eller orättvist - ja det vet jag ju inte. Ingen är ofelbar, särskilt inte mammor. Och i viss mån pappor.
Har du fått kaffe på sängen idag!
Det har jag. Av mig själv eftersom jag inte kunde vänta till Maken sussat färdigt.
Och igår redan fick jag skära pioner av Maken, underbart vackra (köpta på ICA-kortet när vi var där och handlade").
Av Ettan och Tvåan fick jag jättefina salviaplantor, som vi hjälptes åt att plantera i en lövkorg. Nu ska dom stå där och under min ömma vård växa sig frodiga för att plockas och hamna på tallriken efter att ha doppats i lättsaltat vispat ägg och därefter friterats. Oj, snålvattnet rinner bara jag tänker på dessa små spröda läckerheter, både som en liten förrätt eller som tillbehör.
Jag är jätteglad både över pionerna och salvian, men tycker att både Mors och Fars dagar är extremt dumma påhitt. Lite patetiskt. Mors dag. Fars dag.
Men jag är säker på att jag kunde ha fått både pioner och salvia även om det inte hade varit Mors dag idag. Så snälla är både Maken och mina barn.