Ja, den ägnade sig en odrägligt präktig unge som jag läste om i min barndom åt. Minns inte om det var Duktiga Annika eller Pollyanna. Men visst borde man tänka på lite då och då att man har mycket att vara glad och tacksam för.
Att vakna frisk varje morgon till exempel.
Att Maken, Ettan, Tvåan, Trean, Fyran, hund och katter också mår bra.
Att släkt och vänner - de flesta i alla fall - har hälsan och vi kan träffas.
Nya fina olivträdet - som inte kostade skjortan - och nu står i "medelhavshörnet" *) på vår altan.
Prunkande bourgogneröda stjärnögon och d:o engelsk pelargonia. Vit rosenskära. Schneewittchen och New Dawn som klarat vintern.
Potatisen som växer i pallkragen bredvid rosmarin och persilja.
Tvätten som hänger ute och doftar härligt när man tar in den.
Solen som tittar fram mellan molnen - just idag är det så.
S.t Erik som tar hand om min gula fläck och är så duktiga på att informera om vad de ska göra med mig, både skriftligt och muntligt.
Skånetrippen att se fram emot.
Att inte äga mer än man kan och orkar med och verkligen kunna njuta av det man har.
Vita rosorna - köpta för två veckor sedan - fortfarande är fräscha.
Att jag bor i Sverige och inte på Island där vulkanerna brakar loss med stor kraft.
Paul Austers New York-trilogin som jag just börjat läsa.
Korsorden jag lyckas lösa.
Koltrasten som sjunger i linden.
Gympan och dansen.
Nej nu börjar det här bli lite tjatigt. Eller hur? Nästan som Duktiga Annika - eller var det Pollyanna?
*) Såg igår i någon tidningsspalt att det var inne med medelhavsväxter. Min blygsamhet förbjuder mig naturligtvis att påstå att jag är en trendsetter - men vi har haft medelhav hos oss i sju år. Då menar jag lavendel, vita rosor OCH olivträd - tyvärr har jag inte alltid klarat av vinterförvaringen. Ljust, svalt och frostfritt vill dom ha, oliverna. Och det är inte helt enkelt i vårt bistra vinterklimat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar