Det går framåt med allt möjligt.

Snön drar sig tillbaka.
Isen har sprickor och vatten skvalpar lite här och där längs strandkanten.
Motionen går bra - kan stoppa ner tröjan under byxlinningen utan att det sitter åt.
Maten - äter mycket nyttig, kött, fisk, allsköns grön-, gul- och rödsaker.
Skatboet växer - paret sliter med sina kvistar, inte vilka som helst, dom väljer och vrakar.
Påsken närmar sig, om några dagar är det firardags.
Signe fyller 5 år. Idag. Matte ordnar födelsedagskalas.
Akvarellmåleriet blir roligare och roligare, en spännande värld av färger och teknik.
Och!!!
Tretusentrehundatjugotre besök på Eternellen. Tack för det.

Snödrivorna försvinner fortare än jag trodde.

Nu knastrar sanden när man är ute och går. Ett härligt vårljud. Inte att jämföra med fågelsången som ökar varje dag förstås, men skönt och lite hoppfullt. Jag har gillat årets vita och kalla vinter, men lite lång blev den. Och jag ser fram emot att kunna gå ut i lätta skor, framför allt att slippa ta med byte i påse varje gång man ska någonstans.
En timmes stavgång i morse inledde min vecka. Bra va? Belönades med ihärdiga hackspettsknackningar tre gånger under vägen. Ingen tur på isen - den har stora sprickor invid strandkanterna och är mörkt gråblå och ser inte alls inbjudande ut längre.
Jag är nöjd med min motionsstart - två mycket raska 40-minuters pass förra veckan och ett på nästan två timmar i något långsammare takt. Ätit nyttigt har jag också och inte tagit om - jo av lördagens härliga fiskgryta hos goda vänner. Om jag gått ner i vikt, vet inte för jag ville inte väga mig innan jag startade "kuren". Det gör jag inte förrän jag kan dra upp dragkedjan i dom två byxparen som nu inte går igen.

Hurra vad jag är bra!

Jodå minsann. Visst var det Eternellen som var ute redan 06.25 på morgonmotion med stavar. Lite tveksamt var det och jag hade en överläggning med mig själv innan det bar iväg. Av någon löjlig anledning känns det bra att börja en måndag med något nytt. Hur som helst så bestämde jag mig för att en onsdag är precis lika bra, särskilt när solen kom framkrypande ur en molndriva över viken. Så iväg...! 40 minuter senare - tar det lite lugnt i början - var jag hemma igen, ganska nöjd med mig. Men trött i benen efter den ovana farten - man går ju inte så fort i snödrivor precis. Dusch, frukost - nyttig med fil, frön och torkade bär, knäckemacka med skinka och gurka och te - och morgontidningarna räckte som belöning. En skön morgon i bästa läshörnan. Hoppas nu bara att denna onsdagsmorgon är startskottet på att ta upp en god vana igen.

Glad vår!

Dagen efter Vårdagjämningen.

Blomsterdekoration på söndagens middagsbord. Nästan snöstorm ven utanför knutarna. Vi behövde en liten påminnelse om det som komma skall.

Röda korset-svindlaren.

Johan af Donner, som svindlade Röda Korset på en massa pengar, riskerar 6 års fängelse läste jag i någon av morgontidningarna häromdagen.
Af Donner säger sig vara väldigt ledsen och ångerfull - tacka sjutton för det - och är villig att betala tillbaka pengarna. Hoppas han på strafflindring i så fall kan man fråga sig.
Dom har ännu inte fallit. Men även om han är aldrig så villig att betala tillbaka måste han väl ändå få ett straff. Att lämna tillbaka pengar som man orättfärdigt tillskansat sig kan väl knappast ses som en förmildrande omständighet. Han har ju inte precis bara lånat eller tagit hand om pengarna för en tid. Avsikten var väl ändå att behålla dem för egen och familjens del.

Kan man inte hitta på något bra själv får man låna.

Och idag var det slut på den personliga klokskapen. Inte så att jag inbillar mig att övriga inlägg i Eternellen är oskattbara pärlor. Långt därifrån. Jante sitter på axeln och påminner mig ständigt om hur lite jag egentligen har att komma med.
Idag lånar jag i alla fall av Marit Paulsen, klok liberal kvinna - kallar sig kärring - som säger vad hon tycker och står för det även om det råkar vara obekvämt.
Följande är saxat ur NU efter Folkpartiets riksmöte i Västerås när Marit bl a sade så här och det handlar om Europa och Sverige:
"Sverige tar inga risker.
Vi låter andra gå först och ta riskerna.
Verkar det sedan går riktigt bra, då kan vi tänka oss att hoppa på tåget.
Vi riskerar inga liv eller den minsta gnutta av någonting.
Det är fortfarande som vid Stalingrad 1943 - Sverige avvaktar och när slaget är över så är vi plötsligt väldiga antinazister."
Tänkvärt eller hur?
Vad är vi för ena? Riktiga fegisar!
Jag vill så gärna bli en tuffing, en "kärring" som Marit, man behöver inte alltid vara omtyckt av andra.

Nya grannar.

Ett nybygge är på gång på vår gård, 10 meter från vår altan i stora vackra linden. Där håller ett ungt skatpar på att bygga sitt hem för inflyttning så snart som möjligt. Flitiga är dom. Jobbar hårt från tidig morgon, plockar upp avbrutna kvistar från marken eller knipsar nya i trädet och transporterar dem till platsen dom sett ut - en klyka intill stammen nästan uppe i lindens topp. Det är roligt att följa arbetet, dom passar in kvistarna med stor precision, fixar och trixar tills dom är nöjda verkar det som. Inget fuskbygge här inte. Fin utsikt får dom över Hägernäsviken. Och goda grannar hoppas man, det finns ett äldre bo några meter ner, men där är det inget liv än.
Visst är det ett vårtecken! Och det sägs ju att när skatorna bygger högt så blir det en varm sommar. Hoppas kan man ju alltid.

Mat, mat, mat, mat - morgon, middag, kväll.

TV igen!
Inte så konstigt, TV är faktiskt en liten bit av eternellivet. Det är skönt att slå sig ner ibland och bara glo och låta sig underhållas. Även om jag gnäller och tycker att utbudet många gånger är undermåligt - säkert beroende på att jag tillhör fel målgrupp - så skulle jag nog inte kunna vara utan en TV. Nej, jag är inte det minsta snobbig. Jo, om det är snobbigt att gilla På spåret, Let´s dance, Skavlan , roliga och skickliga intervjuer över huvud taget, På Solsidan, praktiskt taget alla danska serier. Och engelska. Men Miss Marple och Midsomer kan jag vara utan.
Och så "sviker" jag ju Melodifestivalen!!!!
Matprogrammen älskade jag till en början, det var härligt och inspirerande att se duktiga kockar röra i grytor, smaka av och ge bra tips. Men inte nu längre när varenda kanal flödar över av av kokkonst. Nej, du har så rätt jag behöver inte titta, jag kan byta kanal eller stänga av. Och det gör jag också, men ibland blir det som det blir. Igår kväll till exempel. Genomförkyld satt jag där och glodde bland annat på en rad kändisar som deltog i en matlagningstävling.
Ackanemej så himla tråkigt.
Och varför var programledaren festklädd? Iförd laxskär (så lämpligt), smal, kort slinkig, draperad klänning - ful dessutom - med en klase päronstora glasbitar runt halsen och ett par högklackade illskära skor vankade hon småpratande omkring mellan ivrigt matlagande kändisar i förkläden och vardagsklädd panel?

Apropå kläder. Är inte skor med skyhöga klackar, med och utan och platåsulor och små löjliga sockor därtill - eller ännu värre nerkorvade strumpor - bland det absolut fulaste man kan se? Jag vet, Eternellen tillhör inte den målgruppen heller.

Brynnäring?

Javisst, det är väl självklart att man måste ha.
Näring till ögonbrynen.
995:-
Som hittat, eller hur?

En blomma till Susanne Ljung och Stil.

Sedan en tid tillbaka har jag mobilen på ringning klockan 08.00 på lördagsmornarna.
Då gillrar jag upp strykbrädan, tar fram tvättkorgen och knäpper på P1.
Några minuter senare är det dags för programmet Stil, otroligt underhållande, trevligt och omväxlande och ett perfekt sällskap till tråkiga strykningen. Idag handlade programmet om vårens/sommarens denimtrend - då nötta och trasiga jeans och snickarbyxor är ett måste - och kulturen kring fenomenet jeans. Intressant i allra högsta grad att höra om det enkla och slitstarka amerikanska jordbruksarbetarplagget som gjort ett segertåg över världen och aldrig tycks bli omodernt. Roliga anknytande inslag. Bl a ett om och med flickan som utbildat sig till sadelmakare och som i gesällprov gjorde en Western-sadel och fick stor uppskattning för den - vilket hon inte räknat med.
För några veckor sedan handlade programmet om italienaren Emilio Pucci och hans fantastiska kläder - färgstarka, stormönstrade, eleganta och i sköna bekväma material.
Lyssna på Stil. Susanne Ljung och hennes redaktion ger dig en underhållande timme.

Vidunderligt nyttigt - antioxidanterna flödar.

I Hötorgshallen - ett underbart ställe över huvud taget - finns en butik som säljer nötter, frön, torkade bär och kanderad frukt från världens alla hör. Och fantastiska oliver! Mycket annat också, men jag kan inte räkna upp allt. Apropå de där extrakilona som jag tänker få bort ska jag nu äta en brödfri frukost. Yoghurt med bär.
I morgon bitti blir det alltså yoghurt överströdd med pumpafrön och olika torkade bär. Jag har köpt några påsar med tranbär, blåbär och gojibär som jag blandat i en fin porslinsburk. Ja, inte vilken liten porslinsburk som helst precis. Den kommer från Fauchong i Paris faktiskt. Och har en gång innehållit gåslever.
Du ser vilka kostbara vanor och exklusiv smak jag har.
Om sanningen ska fram - och det ska den väl - så har jag köpt burken på Kupan. Tom. Men fin. Och jag har köpt gåslever på Fauchong en gång. Fantastiskt underbart god, men som burk betraktad var den betydligt enklare och mindre.
Jag har smakat av bärblandningen - mycket, mycket god. Verkligen! Ser fram emot frukosten.

Rosamönstrad himmel.

Långa rosa, lätt fluffiga strimmor,
svagsvagt solbelysta på svagt turkosblå himmel
över kritvit, lätt skuggad snö
svartgrönt bogesundsland i bakgrunden
det sista dagsljuset på dagen
tio i sex
Det är fint det!
Nu känns våren - SMHI får säga vad dom vill.

Hjälp! En smärre bassäng utanför garaget.

Det blir att hoppa - och det är lite vanskligt eftersom det man hoppar till är knagglig is.
Och borta vid hörnet ska vi inte tala om, där åker/går man genom en smärre sjö.
Gummistövlar på! Präktiga gröna Tre torn, ordentligt räfflade under.
Jag törs knappt tänka på hur det ska bli när alla snöhögarna - höga som mindre fjäll - ska väck. Men....å andra sida ska det bli kallare igen. Så jag kanske kan skjuta upp oron några dagar. Fåglarna kvittrar dock, så hoppeligen är vi på väg mot vårliga tider i alla fall. Lite trött på snö är jag, som de allra flesta, men kan inte förneka att utsikten över viken är bedövande vacker, vit, vitt, vitt badande i solsken.

Jag vill inte gå ner 85 kilo.

Då skulle jag över huvud taget inte finnas. Och det vore inte kul, inte för mig i alla fall.
Men 8-10 sådär skulle inte skada. Jag ser framför mig hur otroligt snygg jag skulle bli och hur mitt väldigt fina skärp, vars lås pryds av en stor stenbesatt fjäril, skulle sitta sådär elegant nedhasat på höften. (Det är inte precis nedhasat idag - tyvärr.)
I Svenska Dagbladet idag börjar en serie om viktminskning med HJÄRNKOLL, en bok skriven av Martin Ingvar. Den ska jag köpa.
Första kvinna ut - dagens artikel - har gått ner 85 kilo och har nu inga svårigheter att hålla vikten. Men nog måste man fortsätta att vara diciplinerad, äta på bestämda tider och naturligtvis inte "belöna" sig för ofta med fel saker. Och röra på sig ordentligt förstås.
ÅTTIOFEM kilo. Vilken enorm prestation! Bilden visar en 55-åring som sveper iväg med fart och kläm med hantlar i händerna på snöig långpromenad.

I fäders spår - för framtids segrar.

Eternellen är rykande aktuell. För bara några minuter sedan åkte Vasaloppssegraren i mål. En svensk vann och en svensk blev tvåa. Precis så ska det vara. När det gäller Vasaloppet tummar jag inte en millimeter på nationalismen - det är givet att svenskar ska vinna. Alltid. Nej jag sitter inte och tittar i flera timmar, men springer fram och tillbaka gör jag.

Bodil Malmstens Finistère är min absoluta favoritblogg.

I veckan som gick tog hon upp den svarta och uppfordrande löpsedeln
TITTARNA SVIKER MELODIFESTIVALEN.
Precis som Bodil M. har jag funderat på och retat mig på ordet SVIKER.
Sviker jag - och vem i så fall - om jag inte vill se ett program.
Är det SVT jag sviker när jag inte vill se det dom producerar?
Är det journalisterna jag sviker som, trots att de skriver spaltkilometert i tidningarna både om jippot och "stjärnorna", inte får mig intresserad.
Melodifestivalen roar mig inte det bittersta. Så enkelt är det.
Jag vill inte titta! Och tänker inte titta! Så det så.

Är jag då en tittare som sviker?
Nej verkligen inte. Att svika är något helt annat.
Läs Bodils blogg.
Den är intressant och omväxlande.
Läs hennes böcker. Se hennes pjäser.
Men bara om du har lust förstås - du kan strunta både i bloggen, böckerna och pjäserna.
Inte sviker du henne för det.
Och inte Eternellen heller, som rekommenderar Bodil så varmt.

Så dum jag var - men så snygga dom var.

Precis lika dum som en flicka på Stureplan igår. Och jag begrep inte bättre, trots mina oerhört präktiga och inte särskilt fåfänga fastrars eviga tjat. Eller just därför kanske!
"Kära barn, akta dina fötter."
"Hur kan du gå med dom där klackarna."
"Sanna mina ord - du förstör dina fötter."
"Såna där stilettklackar kan aldrig vara bra. Och så smala sen! Och spetsiga! Hur kan du gå i dom där?"
"Ja, du får väl se - vänta till du blir äldre, då......"
Men det struntade väl jag i och offrade mer än gärna ganska många luncher till förmån för Magli- och Rotelliskor på Svahns. Och nu är jag äldre och är opererad för hallux valgus och har hammartå. Man kan råka värre ut, det är ingen katastrof. Men ont gör det ibland. Ganska ofta om sanningen ska fram. Framför allt när jag inte bär syster Toras foträta - nej det gör jag ALDRIG. Finns dom över huvud taget, syster Toras foträta och fruktansvärt tråkiga, urpräktiga svarta och bruna med halvhög klack. Värre än döden när man var mellan 18 - 35.
Igår såg jag en flicka på Stureplan, som stapplade fram - ja verkligen stapplade - iförd svarta pumps med klackar på minst 10 cm.
I fyra centimeter nysnö! På tjock isbark!
Hon kunde ha varit jag. För länge sedan.
Nej, riktigt så korkad var jag inte. Nej faktiskt inte.
Snö och is satte sina gränser även för flickan som älskade att shoppa supereleganta italienska skor på Svahns.
Tänk, säger maken ibland, du hade alltid höga klackar förr. Alltid.
Ack ja, det var då det.
Kanske på skogspromenader men ALDRIG på isgata.
Idag strålande sol många timmar från nästan tidig morgon. Dagsmeja.
Härligt att vi är på väg mot ljusare tider igen.

Plastikoperationer och fettsugning.

Som det så ofta gör, så föll en reklamtidning från Media Planet ur min morgontidning för några dagar sedan.
ESTETISK KIRURGI stod det på första sidan följt av en text som uppmanade oss att "ge både insidan och utsidan ett lyft" och erbjöd allt från fettsugning till bröst- och näsoperationer och tatueringsborttagning.
Och vilka var det som behövde och förväntades ställa upp på all denna försköning?
Rätt! Kvinnor förstås.
Det framgick med all tydlighet av bilderna både i själva reklambladet som i annonserna.
Kvinnor på varenda bild.
Alla givetvis vackert leende och oändligt nöjda med sina olika förbättringar.
Alla ser ut att MÅ MYCKET BÄTTRE NU, särskilt dom på "före och efter-bilderna". Och det förstår man ju, eller hur?
Inga karlar alls! Jo, en på första sidan som blond och leende ömt tittar på sin renoverade 33-åring och ytterligare en på sista som antagligen varit föremål för en förbättring.
Och så några till i sanningens namn: KIRURGERNA!