Trubbel med tekniken eller tekniskt trubbel?

Ja, inte vet jag men uppkopplad har jag inte varit.
Inte heller avkopplad.
Snarare tvärtom och dessutom fruktansvärt irriterad. Jag har svurit ve och förbannelse över leverantören som inte levererar det de ska. I mer än 14 dagar, det var då det trasslade till sig ordentligt..
Det är faktiskt lite besvärligt när man nu vant sig vid att dagligen kommunicera på olika sätt. Telefonen har inte funkat. Den fasta alltså. Och inte internet. Mobiltelefonen krånglar också eftersom vi har dålig täckning där jag bor. Kapaciteten har inte hängt med riktigt när området där jag bott i nio år har växt. Nu har jag i alla fall ett nytt modem och rauter som vi fått inkopplat ikväll - tack Ettan - och det är väldigt skönt att slippa ständiga meddelanden "ingen tillgänglighet" och du arbetar "off line". Hoppas nu att det funkar imorgon också.

Tre 2-kilos mjölpåsar lättare.

Som ett fjun så lätt är jag inte, men det känns.
Sex kilo ¨låter inte så mycket. Men tre mjölpåsar på 2 kilo!!! Det är rätt tungt.
Och det känns väldigt bra. Promenadtakten har alltid varit rask, men nu har den ökat ytterligare - ja, jag mäter på en liten app som heter footsteps - och det är bra inte minst med tanke på att dagliga ganska långa promenader är den enda motion jag håller igång för tillfället. Och det gillar Signe, svarta daghunden.
Jag har prövat 5:2 sedan i slutet av augusti. Smällfet har jag aldrig varit men lätt överviktigt och med BMI väldigt nära "övervikt". 5:2-resan har varit lätt att genomföra, mycket enklare än andra kurer jag prövat på - och snabbt tröttnat på av en eller annan orsak.
Har plockat fram en GANT-kjol - ett av de få "märkesplagg"" jag äger - den har varit alldeles för trång och nu sitter den perfekt. Även om jag unnar Röda Korsets Kupan bra och snygga kläder så är jag lite glad för att jag hängde in den i min egen garderob igen. Stolek 40 för katten, det är något att vara glad för. Och mindre behöver jag inte bli. Tycker jag.    

DREAMS CAPE ÄR VÅR.

Inte hela hästen, men en tiondel.
Så himla kul. Känner mig i det närmaste euforisk,Ettan och Tvåan likaså, och Maken är supernöjd. Vi firar med ett glas vitt utan bubblor - det huset förmår denna hittills mörkgrå och fuktiga Alla själars dag*, som i detta ögonblick känns väldigt ljus och skimrande. Att bli med rikshäst i början av året var stort och spännande. Att äga en tiondel sedan någon timme tillbaka är större.
Vilken grej i urtrista november!
Den absolut bästa novemberbörjan jag varit med om - och du som känner Eternellen VET att jag passerat VÄLDIGT MÅNGA NOVEMBER.
OMG! Min sjuttiosjunde!!!!!
Att vara hästägare - en av dem - till Dreams Cape är en lycka. Som att - nej det slår inte att få barn men är likställigt med hund.
Jag kanske borde odla morötter i pallkragen nästa sommar.

*I DN:s korsord i torsdags var en av nycklarna.............men vad heter dagen efter Alla Helgons Dag. Det blev - om jag nu löst rätt "Alla själars dag" och som jag tycker är bra mycket bättre än Alla Helgons. Är lite misstänksam när det gäller helgon men själar är vi ju allihopa, eller....?

November - årets tristaste månad.

Beviset för det - årets tristaste månad - låg utanför fönstret i morse när jag lättade på persiennen 06.45. Dimma, dimma, dimma. Tjock och blöt. Kunde skönja huset mitt emot, däremot existerade inte Bogesundslandet tvärs över viken. Vad har jag uppe att göra då? 06.45 en söndagsmorgon? Jag säg det! Ville somna om men kunde inte. Och ligga i sängen och stirra i taket och fundera på nattens knasiga drömmar är inte så himla kul. Just nu åker jag mycket buss och tåg om natten, vet inte vart jag är på väg, stiger av, står där med mina väskor och begriper ingenting, börjar virra omkring - det är alltid en stad jag kommer till - bland hus och gator, har inga pengar och hittar ingen att fråga. Och har jag en adress dit jag ska så har jag glömt den. Nej det är inte mardrömslikt, inte läskigt men inte särskilt behagligt. Jag vaknar alltid och är evigt tacksam för att jag ligger i min säng och kan höra Makens lugna andetag eller mäktiga snarkningar.

DAGEN D.C. IDAG!
Rikshästen Dreams Cape, som vår familj är/varit delägare i detta år ska säljas på auktion. Vi har anmält vårt intresse med fortsatt delägarskap tillsammans med tränaren och hans familj och några andra som har/har haft intresse i riksgaloppen. Lite nervöst är det faktiskt. Vi VILL så gärna ha kvar en bit av Dreams Cape som gett oss så många fina stunder och spännande ögonblick detta år. Givetvis kan vi följa honom ändå, åtminstone om han stannar i Sverige, men hamnar han utanför landets gränser föreställer jag mig att det blir svårare. Jag har alltid tyckt att hästar är fantastiska djur, men med D.C har en annan känsla växt fram. Svårt att förklara riktigt vad jag känner, men han har betytt mycket. Väldigt mycket. Det har varit roligt och spännande att följa honom och glädjas åt hans framgångar - det har gått bra för honom på tävlingar - och gå till stallet med morötter och äpplen och klappa på honom. Han gillar besök och är över huvud taget en social kamrat, lite av en showman, tycker om att visa upp sig.
Ja, vi får se om vi är hästägare eller inte fram på eftermiddagen. Hoppas, hoppas.  

Litteraturknaprande svägerskan hade två Munro i bokhyllan.

Och jag hade en.
Som jag nu läser om.
Tyvärr en ganska småstilt pocket. Men det får gå, det gör absolut ingenting att det tar lite tid. Bråttom har jag inte. Jo, ibland, fast inte när det gäller böcker numera. Hanne Kjöller läste jag på ett kick förstås. Tack vare ganska stor stil och glest mellan raderna. Intressant. Verkligen. Hon är duktig Hanne - jag vet att jag sagt det förut - och nu skakar hon om journalistkåren med all rätt. Läs den!
Leif G W Perssons senaste ligger på nattygsbordet och väntar, den ska jag läsa efter Munros noveller. Hon är lättpackad och ska få följa med till London. Tänk, jag har läst den men minns ingenting. ABSOLUT INGENTING. Men jag läste den säkert på den tiden när jag drog på fort som attan för att hinna läsa så mycket som möjligt. Så himla dumt.
 

 

London, London, London!

En av mina favoritstäder. Definitivt. Det var hit jag kom på mitt livs första utlandsresa om man bortser från Norge. På 50-talet!
Är det någon som minns 50-talet? Hur det var när resandet tog fart.  Det låg fortfarande i sin linda. Jag var den första i min släkt som åkte utomlands om man undantar farbror Kalle, morfars yngre bror, som "gått till sjöss" som ung och en kusin till mamma som var maskinist på en oljetanker. Ingen annan. Inte ens min 18 år äldre älklingskusin. Jag åkte till England som au pair den 28 december 1954. Och sedan dess älskar jag verkligen London. Det var ju där det stora äventyret  började.
Mitt liv.
Det var ju där jag verkligen hade ansvar för mig själv för första gången.
Nåja, jag hade turen att bo och arbeta i en bra familj som verkligen brydde sig. Men ändå. Jag var där på egen hand, utan mamma och pappa att luta mig mot om det eventuellt krisade. Och stan var stor. Överväldigande stor. ALLT, precis ALLT var nytt. T ex såg jag för första gången färgade människor i folkvimlet: afrikaner, indier, japaner.....Att gå på Lyons Corner House och äta korv med baked beans var oerhört exotiskt. Vandra på Piccadilly Cercus och Regent Street och Oxford Street var nästan  obegripligt liksom gå på madame Tussauds, National Gallery, Pall Mall, Buckingham Palace etc.
Men man vänjer sig och efter ett tag var jag i alla fall i mina egna ögon ganska så världsvan. Vid 18 års ålder!!!!
Det är 49 år sedan dess, jag har besökt London många gånger och det är alltjämt en facinerande stad.Sist jag var där var på tjänsteresa. Jag slog på TV.n på morgonen för att höra på nyheter. Då visade man bilder från ett ofattbart sjödrama - Estonia hade förlist. .
Något så ofattbart. Man fattar ingenting.
Jag trodde att jag missuppfattat vad som sades, att jag inte var så himla bra på engelska som jag trodde, Men verkligheten var ju precis så fruktansvärd - det jag uppfattade var dagens sanning och inget annat.
Så gick det några år. Ganska många faktiskt. Maken åkte fram och tillbaka till London som en tätting med jobbet. Och sista gången han var där - ja, då small det i tunnelbanan, han steg av två hållplatser därifrån!!!!
Det gick några år - det var mycket annat vi ville se tillsammans under våra första pensionärsår. Men så bestämde vi oss - London here we come!Allt var klart!
DÅ kom askmolnet från Island.
 London? Inte att tänka på!
Men nu då! Nästa vecka!Vi håller tummarna för att vi kommer iväg.

På torsdag tävlar han igen, vår favorithäst.

I Norge, så han ska utomlands den lilla pigga krabaten. Sist han tävlade blev han 2:a så han är duktig - håll tummarna på torsdag. Vi hälsade på honom idag och bjöd på morötter, som han nöjt knaprade i sig innan det var dags för hans lilla middagslur. Han sover middag varje dag, berättade en av hans skötare, lägger sig ner i boxen och slumrar en stund efter förmiddagsträning och lunch.

Snygg profil, eller hur? Synd bara att jag alltid får lite extra "blänk" i ögat.