1 + 1 = 3.

Väg dina ord på guldvåg. Vill du vara bergis på att inte bli misstolkad - säg ingenting. Det är mycket som kan misstolkas. Tyvärr!

Människor är vi allihopa!

allihopa, allihopa. Människor är vi allihopa, allihopa. Du med. Och jag med. Du med. Och jag med. Varför envisas vi - du med och jag med - med att kategorisera? Småbarn, barn, förskolebarn, skolbarn, skolungdom, unga, unga vuxna, vuxna, småbarnsföräldrar, yngre medelålders, tonårsföräldrar, medelålders, äldre medelålders, pensionärer. Barn OK, barn är barn. Men resten! Värsta kategoriseringen är , tycker jag: PENSIONÄRER. Som om vi som passerat 65 vore något alldeles väldigt speciellt och udda. Ett särskilt folkslag. Vi är ju helt enkelt människor, lite äldre människor. Eller? "När du blir så gammal som jag DÅ kommer du att begripa .....", sa pappa alltid när vi var hade delade meningar om något. Tror jag nu när jag tillhör den äldre generationen - fullständigt obegripligt och alltid till min stora förvåning - att jag kommer att begripa mer om jag blir tillräckligt gammal? Nix, det tror jag inte. Jag tror inte att jag tror det. Men jag vill räknas. Inte reduceras till begreppet pensionär.

Är det döstädning jag håller på med?

Kanske. Kanske inte. Jag vet inte riktigt. Men påminnelsen om vår skörhet och dödlighet dyker upp emellanåt. Vi är inte helt unga varken Maken eller jag. Båda är medvetna om att en dag är det slut. När? Ja, det vet vi lika lite som någon annan. Den senaste veckan har varit ideliga påminnelser - inte minst pjäsen vi såg i söndags. Men även andra händelser, mer påtagliga därför att det handlar om människor vi känner, vänner som drabbats av sådant som varit så fruktansvärt avlägset - inte han. inte hon, inte du, inte jag, inte vi. Hur som helst så röjer vi. Jag har gjort det förut eftersom jag har ganska lätt för det. Vad sjutton har jag för nytta eller glädje av gamla papper eller annat som har med mitt yrkesliv att göra? Aldrig har jag saknat en enda sak jag gjort mig av med. Där är vi fruktansvärt olika Maken och jag. Det som för honom är viktigt spelar ingen roll för mig. Min jobbidentitet till exempel. Jag vet att jag var ganska bra på det jag gjorde. Det räcker, jag behöver inget som bevisar det. Likadant är det med saker. Det är mycket jag tycker om men ser det inte som en katastrof om jag skulle bli av med något eller allt. Saker är saker. Människor däremeot - vänner och släktingar som förändras är något annat. Jag vill att allt ska vara som det alltid har varit - och vet förstås att det inte är så. Verkligheten är tuff. Dansen på rosor är INTE livet - även om ma gärna hoppas att det vore så. Och barnen! Och maken! Aldrig, aldrig, aldrig vill jag bli den som är kvar! Aldrig! Är jag rädd för något så är det DET. Men visst vill jag fortsätta att leva! Många år, men aldrig utan mina kära.

Skitstövel i kvadrat!

Hur kan Johan af Donner, som svindlat Röda Korset och Cancerfonden på miljonbelopp, anse sig ha rätt att få sitt femåriga fängelsestraff sänkt? Åklagaren däremot tycker att JvD ska ha ett längre straff. Domen ska nu prövas i Svea Hovrätt. Jag tycker som åklagaren! Den mannen - inte åklagaren - har gjort stor skada och då handlar det inte bara om förskingrade pengar utan om en organisations goda rykte. Röda Korsets anseende har sjunkit betydligt. Det är ju ett tag sedan oegentligheterna uppdagades, men folk minns. Kommentarerna haglar fortfarande. Kanske inte haglar, det var att ta i. Men tillräckligt ofta. Och det drabbar i hög grad oss som jobbar ideellt. Jag ska ta ett exempel. För några månader sedan var vi som jobbar på Kupan i Täby ute och åt en gemensam middag på kvarterskrogen. ALLA BETALADE SIN MAT UR EGEN FICKA. Samtidigt hade bostadsrättsföreningen i samma hus en liten träff. Vi - Kupan-folket - hade just bänkat oss när våra grannar kom in på restaurangen. En småstöddig karl såg sig omkring och sade med hög röst: "Ja, nu blir det ändå mindre pengar till Röda Korset." Så dum jag var som inte sade något!!!!! Att jag inte upplyste den ironiska idioten, som dessutom tyckte han var rolig, hur fruktansvärt urbota korkad han var. Mannen ifråga har dessutom vid ett tillfälle kommit upp och skadeglatt berättat om ett fynd han gjort i en container i källaren där vi dumpar osäljbart och oskickbart. Tyvärr är det ganska mycket av det som kommer som vi får slänga. Ibland kan man tro att folk förväxlar oss med tippen - det har jag nämnt förut. Den här gången hade vi dock gjort ett misstag. Vi hade slängt en bok som den stöddige hade hittat. En bok som var värdefull. Och det hade han begripit och gått raka vägen till ett antikvariat, som betalat en tusenlapp förr den. OK, vi hade gjort misstaget att langa iväg boken och han hade hittat den. Nu kände han behov av att tala om vilken jäkla miss vi gjort. Men inte skänkte han en hundring av "vinsten"! Och en sådan ska ifrågasätta om vi frivilliga tär på organisationen. Han är precis av samma skrot och korn som JvD.

Under hallonbusken.

Under hallonbusken är en nyskriven pjäs av Maria Blom som går på Dramaten sedan någon månad tillbaka. Såg den i går kväll. Väldigt bra, både rolig, allvarlig och mycket överraskande. Pjäsen är ett modernt relationsdrama. Den handlar om det alltid lika aktuella föräldrar- och barnförhållandet, i det här fallet mellan en mamma och hennes tre vuxna barn. Mamman har legat i koma i flera år och ligger nu för döden och de tre barnen har samlats kring henne. Av de tre - två döttrar och en son - är det egentligen bara den ena dottern som besökt mamman under hennes sjukdom. De två andra dyker pliktskyldigast upp nu. Många lik i garderoben finns det - och vem har inte sådana? Man känner sig träffad, riktigt berörd faktiskt. Det är lätt att känna igen sig både som barn och som förälder. Hur många föräldrar - speciellt mammor tror jag - har inte känt sin otillräcklighet? Även om man gjort så gott man kunde och inte visste eller märkte att det blev fel. Inte då i alla fall. Sådant som aldrig går att rätta till. Eller kan man? Kanske, om man förstår vilka fel man gjort.

Slappardag.

Inte ett enda mejl har jag läst idag. Har bestämt mig för att inte ens öppna mejlboxen på lördagar. Jag har övertygat mig själv om att det inte finns något som inte kan vänta till söndagskvällen då jag kan börja förbereda mig för veckan. Låter det övermaga? Lite halvskrytigt? Herregud, inte kan väl hon ha så mycket om sig? Nej, jag vet. Jag vet att jag är senior. Och sedan socialnämnden kom in i mitt liv är det fullt ös och det märks att jag inte är i min krafts dagar även om jag, mig veterligt, inte har en enda krämpa att skylla på. Men jag är ny på det här. Mycket mogen men mycket oerfaren skulle jag vilja säga. Lite läskigt är det, ju mer jag lär mig ju större "luckor" upptäcker jag. Och vem vill göra dundermissar? Jag bara frågar. Och så mycket annat jag missar och det gnager lite - Borgen och Downtown Abbey på TV till exempel, Hair på Stadsteatern, boktraven som väntar, boken jag läser och somnar till efter ett par kapitel - inte för att den är tråkig - akvarellövningarna, långpromenaderna - idag en timme i sol och snålblåst, vännerna jag inte hinner ha kontakt med - och det är värst. Stanna kvar hos mig snälla, jag SKA bättra mig.

Hattlyft.

På väg från tandhygienisten med lätta steg passerade jag Hötorget, som prunkade av hinkvis med tulpaner i alla upptänkliga vårliga färger. Inte så mycket fastlagsris som förr, vilket säkert är en naturlig följd av den fruktansvärda fjäderskandalen för några år sedan. Minns du fåglarna som plockades levande?
Och där - på Hötorget - såg jag något som jag inte sett eller i varje fall inte lagt märke till på åratal. EN MAN SOM LYFTE PÅ HATTEN!
Han gick där tillsammans med sin fru - ja, det vet jag förstås inte - under ena armen och ett blompaket under den andra. Så mötte de en bekant dam. De hälsade hjärtligt på varandra och han lyfte på hatten. Snyggt. Det såg väldigt artigt och gentlemannaaktigt ut. Men visst är det väl ovanligt? Och varför? Nu kommer jag med den gamla klyschan: annat var det förr. När min pappa gick på stan fick han gå barhuvad mest hela tiden, vi bodde i en småstad och kände igen var och varannan man mötte. Av med hatten och på igen. Även Maken bar hatt i vår ungdom och nog vill jag minnas att han lyfte på den om han mötte någon. Det är hattstil tycker jag.
Samma dag lustigt nog hade jag lagt märke till en kille som joggade om mig. Han var iförd mycket slimmad joggingdress och HATT, en sådan där liten pralin. Lite konstig kombination får man säga. Han hade dessutom lite problem med hatten för han sprang fort.