Färger och färger.

Färger växlar genom åren. Jag har haft många olika perioder.
En rosa naturligtvis, eller skär som man sa då, när jag var mycket, mycket ung.
En jättelång gul, som började med en Montydress när jag var i 10-årsåldern 1947- 48 sådär. Montydress var en fluga just då, den första riktiga modegrej jag minns, inspirerad av den brittiske generalen Montgomery och bestod av shorts och en skjorta i en rätt tät bomullskvalitet. Montydressen följdes av mycket gult, bland annat en gul långklänning i taft med Singoallakrage som jag fick uppsydd till min kusins bröllop och som jag också bar på  min första bal.
Herregud så länge sedan. Tänk att jag minns det överhuvudtaget. Jag gjorde ingen större lycka, kanske därför jag minns. Det gick bättre i den äggskalsfärgade. Men den gula färgen blev jag trogen ända till den dag min familj och jag och besökande vänner en solig sommardag besökte Bergs slussar i Östergötland. Vi bodde i Linköping några år och slussarna i Berg var ett spännande utflyktsmål för alla barnfamiljer som kom och hälsade på oss. Slussning med picnic. Det var 70-tal. och "Alla-stjärtars-byxa" hade just lanserats och jag hade köpt ett par gula och en matchande gul skjorta.
Jättesnyggt tyckte jag. Och jättedyrt! Jag tror att byxorna betingade ett pris av hela 160:- .
Hur som helst iförd denna gula mundering åkte vi till Berg. Det råkade vara mitt i rapsblomningen. ALLA Östergötlands rapsbaggar drogs till mig som till en magnet. Kryllade över mina gula kläder och in på kroppen. Kröp, kröp, kröp överallt hela vägen hem. BARA på mig. Det var gott om folk vid slussarna kan jag säga och jag har aldrig känt mig så utsatt. SÅ MOBBAD.  Jag grät inte, men nästan. Ville ju inte skrämma upp barnen. Inte förrän hemma under duschen blev jag av med dem. Och aldrig mer satte jag på mig mina gula brallor och skjorta. Jo skjortan, dold under en tröja kanske.
Gick över till marin, det är ju så klassiskt och snyggt. Och elegant. Men inte min grej tyvärr. Jag vantrivdes i marin och bytte till svart, som jag burit sedan dess med klatschiga inslag av grått och beige. Och lite uppiggande brunt då och då. Mest svart. Men nu! Efter en kort lila period som varat ett par år är det ORANGE som gäller. Jodå, jag är fortfarande förtjust i lila men orange...... aaaah. Så livsbejakande. Det började med en prålig klocka: modell stor i äkta plast och mängder med oäkta briljanter. Jag älskar den! Fick den i födelsedagspresent förra året. Och denna sommar har jag "orangeat" ut ohämmat och kompletterat denna klocka med diverse orangea plagg och accessoarer, dotterärvd orange V-ringad jumper, orange blus, orange väska, oranga brillor och........en knäkort citrongul kjol. För en gångs skull känner jag mig riktigt matchig. Och jag blir glad av det orangea. Snyggt så länge jag är brun, men vinterblek i orange? Det går nog inte. Eller? Ja, det finns ju bruncremeburkar!!!
Nästa gång vi ses har jag kanske bytt ut Eternellens lila färgsättning mot orange! Vore inte det en bra höstfärg? För det är ju mot hösten vi är på väg.