Detta är lilla Skotte! Skotte och jag möttes på flygplatsen i Edinburgh i södags. Vi hade några timmar att slå ihjäl innan vårt plan skulle gå. Så vad gör man? Vandrar omkring lite. Tar en kopp kaffe. Kollar butiker. Och där satt Skotte och såg söt ut. Nix, pix, jag är inte den som faller för souvenirer men för Skotte föll jag.....som en sten..... jag kände att han ville följa med mig hem. Och nu sitter han där i min salviagröna soffa och bara trivs. Och jag/vi med honom. Ett litet synligt minne från en härlig resa.
Visst visste vi att Skottland är vackert men inte trodde vi att det var sååååå vackert. Tala om höga berg och djupa dalar, gröna sluttningar fyllda av betande svarta och vita får med d:o ulliga gulliga små lamm. Tusentals såg vi och lika bedårande söta allihop. Och kor, både de vanliga och kor med pampiga krokiga jättehorn - vad är det nu rasen heter. Blommande gyllengul ärttörne och något ljusare gul ginst i drivor längs vägarna och i bergen, söta små gårdar, glittrande vattendrag och sjöar, mäktiga blånande högländer - somliga med snöiga toppar, enastående molnformationer, mera lamm, hage med svin, lite småtrötta och idylliska byar - Ullapool och Dunkeld till exempel, vackra städer - Edinburgh och Inverness - vackra stora sjöar som Lochness - Nessi höll sig tyvärr undan, hav som dragit sig tillbaka vid ebben, hav som kom tillbaka vid floden, lamm, lamm, lamm, rapsfält som nuddade himlen....slott förstås Ballindalloch och förstås Balmoral.
Elizabeth var inte hemma, hon var upptagen i London med att fira sina 60 år som drottning. En beundransvärd kvinna. Hur orkade hon? Över 80 år gammal och flänga runt på alla evenemang, leende och intresserad och möta folkets jubel överallt. Tala om kunglig yra. Satte man på TV så var det Elizabeth från morgon till kväll och alla medborgare som intervjuades var superentusiastiska: "we all love the queeen....we really admire her.....she is just great." Själv satt jag med hjärtat i halsgropen när hon på klackskor - inte så höga men ändå - traskade ner för långa branta trapporna från S:t Paul. Utan stöd. Jag vet ju själv hur svårt det är att gå nedför trappor med progressiva brillor på näsan. Och Elizabeth hade brillor.
Och nu är vi hemma igen med en massa fina minnen. Vi är förtjusta både bror, svägerska, Maken och jag.
Hemkomsten inföll på min födelsedag och vilken middag Ettan, Tvåan och Trean bjöd på: Vansinnigt läcker rödbetssallad med feta, vansinnigt läcker piggvar med färskpotatis, sockerärter, pepparrot och smält smör och till dessert en lika vansinnigt läcker liten lemoncellomousse med kanderade pecannötter.
Tack för trevligt ressällskap och tack för ljuvlig födelsedagsmiddag. Det går an att bli 75.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar