Svårt att inse.

I veckan som gick fick jag ett brev från min husläkarmottagning. "Erbjudande om Hälsosamtal i hemmet" stod det i rubriken.
Fortsättning: "Som en del i vårt hälsofrämjande arbete för alla 75-åringar ingår att kostnadsfritt erbjuda Dig ett Hälsosamtal i hemmet med distriktssköterska."  Tanken med samtalet är att jag i lugn och ro ska få tillfälle att diskutera frågor rörande min hälsa. Och "reflektera" står det. Och inom två veckor kommer jag att bli uppringd av en distriktssköterska för att avtala tid för Hälsosamtal. Ja, varför Hälsosamtal med stor bokstav kan man undra. Nej, det var lite småtaskigt sagt, men jag kan inte rå för att jag är lite petig ibland när det gäller skrivna ord.
Visst! Jag har hört talas om det där under min nu ettåriga karriär som ersättare i socialnämnden. Och tyckt att tjaa , det är väl ett ganska bra initiativ från kommunen. Ja, det är kommunen som ligger bakom. Ett sätt att bry sig om. Rentav förebygga - kanske. Få koll på hur 75-åringarna mår - vi blir ju fler och fler som så småningom kanske behöver hjälp av olika slag.
Sjuttiofem?
Rätt ok, då börjar man ju bli gammal, tyckte jag. Då!
Jag hade inte en tanke på att jag hörde till dem som redan året därpå skulle diskutera och reflektera med hjälp av distriktssköterskan!!!!
Då relaterade jag till tidigare generationer!
Till mormor och morfar, till mina fastrar och farbröder.
Till och med till mamma och pappa där den förra var trött i kroppen men otroligt ung i huvudet och den senare utrustad med en kropp som orkade med precis vad som helst men var mindre alert i övrigt.
Och nu är jag där. Men inte förrän till sommaren vill jag påpeka.
Är det verkligen angeläget att träffa en distriktssköterska och på en fyrstegsskala berätta om hur jag har det med orken, mitt humör, hur trött jag är, om jag är isolerad och ensam, hur jag sover, om jag har yrsel, hur magen sköter sig, om jag besväras av värk och smärta och om jag har svårt att röra mig? Det känns inte så.
Men visst, jag ska ta emot syster Christina i mitt hem. Det kanske är bra - jag har hört snusförnuftiga kommentarer som "det är dom som inte tror att dom behöver stöd och hjälp som faktiskt behöver det bäst"!
Hör jag till "dom"? Till dom som inte begriper sitt eget bästa?
Hur som helst med den saken, det kan alltid bli en intressant upplevelse att träffa syster Christina.