gulblek, rynkig, tandlös, pigga ljust ljusblå ögon - så såg hon ut fröken Frösén. Kattkärringen kallades hon av somliga, fågelkärringen och duvmamman av andra. Jag kom att tänka på henne en dag när jag fyllde frön i Röda stugan. Dag ut och dag in året runt gick hon runt till olika utfodringsställen för fåglar i min hemstad Strängnäs.Flitigast var hon förstås på vintrarna, de långa, kalla och snörika på 40- och 50-talen. Då tog hon sig runt med spark med fågelmaten hängande på sparkstyret i en kasse - allsköns rester: brödkanter, ostkanter, gamla äpplen och frön. Duvorna tyckte hon särskilt om. Det var för duvorna hon verkligen ömmade. Det var duvorna hon gärna berättade om.
Fröken Frösén! Ett passande namn. Det var många som pratade med henne. Hon tyckte om att prata och var faktiskt rolig att lyssna på, berättade gärna historier om sjuka och skadade fåglar som hon speciellt tagit hand om och vårdat, om elaka människor som skadat hennes skyddslingar, hur fåglarna runt huset där hon bodde åt ur hennes hand. Många retade henne, drev med henne, ropade kattkärringen efter henne och jamade i buskarna. Så här efteråt kan jag nog känna lite skam över att jag fnissade med ibland och tyckte att de elaka skämten var lite kul. Många sade naturligtvis också åt henne att sluta mata duvorna, att hon skulle tänka på att "dom skitade ner överallt", men hon brydde sig inte, fortsatte att mata. Urgammal var hon, fröken Frösén, tyckte vi. Men tänker man efter så var hon nog yngre än vad jag är nu. Det känns lite konstigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar