Häromdagen läste jag i en kokbok där författaren/kocken - Per Morberg förresten - skrev att det var svårt att få tag i riktigt bra pepparkvarnar. Jag har tre: en som verkligen är sådär - inte dålig men inte särskilt bra; en som är riktigt, riktigt bra; och en super-super.
Den som är "sådär" är är min svarta Peugeot, den som anses vara pepparkvarnarnas Rolls Royce - dyr i inköp trots specialpris den dagen jag slog till.
"Riktigt, riktigt bra" och härligt turkos är Spice Boy, tacksamt mottagen present från döttrarna för några år sedan. Mal utmärkt och lätt att fylla på och hålla ren.
"Super-super" är den danska, designade trotjänaren i teak från slutet av 50-talet, eller möjligen tidigt 60-tal. Den var i alla fall i min ägo innan Maken blev min make; han är medveten om att han gift sig till denna förträffliga sak. Märke - omöjligt att läsa. Jag fick den i julklapp av min bror. Dyr även den. Då. Så pass att mamma - jag minns det som igår - diskret med handen för munnen viskade "trettiosex kronor" när jag öppnade paketet. Så att jag skulle förstå att det inte var vilken skitpepparkvarn som helst jag hade fått. Värd vartenda öre, har pepprat i sådär 50 år. Nästan varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar