Ja, så sa Harriet Andersson i en intervju häromdagen.
Tänk så fräckt! Någon samlar på midjor.
Även jag har blivit av med min.
Den har bevars aldrig varit sådär väldigt smal som Harriet Anderssons. Men tydligen tillräckligt smal för att vara ett begärligt stöldobjekt.
Likadant är det med ögonfransarna!
Till någonstans mitt i de sextio hade jag knappt hört talas om mascara. Mina fransar var både täta och långa. Sedan dess - stulna säkert två och två i taget. Nästan varje dag.
Idag har jag några flugben som får sig en skvätt mascara varje morgon
och bättras på om jag ska gå ut på vift på kvällen. Träffar jag bara Maken så får det räcka med en gång. Samtidigt kan jag konstatera - det finns ingen som helst rättvisa inte heller när det gäller ögonfransar.
Min granne - stilig, mörkögd och trevlig herre. Kalhjässad och faktiskt några år äldre än jag.
Tala om fransar! Hans är långa, mörka och sååå täta.
Kan inte förstå varför ingen vill ha dom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar