Kallare än kallt för november - men vackert.

Iskallt, - 12 grader.
Vinden har mojnat sedan igår,
den första isen har lagt sig närmast stranden.
Lågtstående solen sprider sina strålar över den tjocka molnskärmen österut.
Strålarna silas genom bolmande vattenånga -
en tät rykande älvdans över vattnet/iskanten.
Vackert. Rent otroligt vackert.
Har parkettplats - vilken bild att njuta alldeles gratis.
Synd bara att enkla digitalen inte är tillräckligt bra för att föreviga skådespelet.
Ska lagra det i minnet istället.

Hosiaaaana ii hööööjden........

Givetvis borde man vara i kyrkan på 1:a advent och lyssna på Hosianna. Den är så otroligt vacker och jublande. Sitter istället vid datorn och sjunger för mig själv och räkna a:n och ö:n så det blir rätt i rubriken. Hör du hur det låter? Fantastiskt eller hur?
Hosianna Davids So-on,
väälsiignad varee han,
Hosianna Davids so-on,
soom kommer i Herrens naamn.
Hosiaaaana ii hööööjden, hosiaaaana, hosiaanna......
Nu lyser det igen, stjärnor och flerarmade ljusstakar i fönstren och slingor runt balkonger, buskar och träd. Vårt tinder och stjärna strålade så vackert i morse mot mörkret och den vita snön. Hyacinter som ska bli blå i kruka på köksbordet och vit azalea i vardagsrummet - men ängelen ! Ängelen har jag glömt! Måste leta reda på henne. Min fina vackra ängel. Jag vet att hon ligger inlindad i silkespapper i en skokartong. Egentligen är jag inte alls förtjust i änglar, men just den här tycker jag är alldeles, alldeles underbar.

Är jag helt korkad som inte fattar det fantastiska med Spill?

Ja just Spill av Sigrid Combuchen - finns inget tyskt y på mitt tangentbord - som fick årets Augustpris för sin "damroman" och som rosats så till den milda grad av en entusiastisk och enig kritikerkår. Precis alla tycks gilla den, i varje fall har ingen recensent som jag läst haft en avvikande mening utan helhjärtat sjungit med i jubelkören.
Dålig är den inte, men ganska tråkig, seg och rörig - ett litet sömnpulver faktiskt. Kan givetvis ha berott på att jag sov dåligt om nätterna p g a hosta och snörvel. Men nog tycker jag att det verkade på slutet som att även Sigrid C. tröttnat och hade lite bråttom att bli färdig. Besviken var jag - hade väl väntat mig för mycket. Och det är kanske inte Sigrid Combuchens fel.
Nu har jag gett mig i kast med Oksanens "Utrensningen". Det är ju också en bok man SKA läsa i höst.

Tänkvärda ord av Jan Eliasson i TV4 i morse:

"DET BLIR INGEN FRED UTAN UTVECKLING.
DET BLIR INGEN UTVECKLING UTAN FRED.
DET BLIR VARKEN FRED ELLER UTVECKLING OM MAN INTE HAR RESPEKT FÖR MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER."
Jag vet inte om detta är en originalformulering av Jan Elisasson. Det får vara vad det vill, men vem som än har sagt det så är det bra. Han nämnde också att ett glas rent vatten är en otrolig lyx för 885 miljoner människor. Åttahundraåttiofem miljoner! Något att tänka på när man vrider på kran. Ofattbart.

Varför är det ingen som kommenterar?

Skriv ett litet ord. Då skulle jag bli så glad, så, glad, så glad - lika glad som flickan i barnvisan som önskade sig en 5-öring av sin pappa. Kommer du ihåg den?
Nej inte du. Inte du heller. Och definitivt inte du!
Men du som är lite äldre. Som eternellen. Kanske lite yngre till och med.
Inget att kommentera? Men vadå - ett litet "hej" i alla fall.
Jag vet ju att du läser, men det märks inte. Bara att räkneverket har tickat fram ytterligare en siffra.

Peppar, peppar!

Häromdagen läste jag i en kokbok där författaren/kocken - Per Morberg förresten - skrev att det var svårt att få tag i riktigt bra pepparkvarnar. Jag har tre: en som verkligen är sådär - inte dålig men inte särskilt bra; en som är riktigt, riktigt bra; och en super-super.

Den som är "sådär" är är min svarta Peugeot, den som anses vara pepparkvarnarnas Rolls Royce - dyr i inköp trots specialpris den dagen jag slog till.

"Riktigt, riktigt bra" och härligt turkos är Spice Boy, tacksamt mottagen present från döttrarna för några år sedan. Mal utmärkt och lätt att fylla på och hålla ren.

"Super-super" är den danska, designade trotjänaren i teak från slutet av 50-talet, eller möjligen tidigt 60-tal. Den var i alla fall i min ägo innan Maken blev min make; han är medveten om att han gift sig till denna förträffliga sak. Märke - omöjligt att läsa. Jag fick den i julklapp av min bror. Dyr även den. Då. Så pass att mamma - jag minns det som igår - diskret med handen för munnen viskade "trettiosex kronor" när jag öppnade paketet. Så att jag skulle förstå att det inte var vilken skitpepparkvarn som helst jag hade fått. Värd vartenda öre, har pepprat i sådär 50 år. Nästan varje dag.

"I am on a seafood diet, I only eat food I can see.".

Ett litet skratt piggar upp grå mornar som denna. Ovanstående lilla rolighet serverades på en av radiokanalerna i morse, Mix megapol tror jag att det var.

PS Aldrig flyttar jag till Nikkaluokkta - har aldrig heller varit aktuellt - idag har dom -29 grader där.

"Någon har stulit min midja!"

Ja, så sa Harriet Andersson i en intervju häromdagen.
Tänk så fräckt! Någon samlar på midjor.
Även jag har blivit av med min.
Den har bevars aldrig varit sådär väldigt smal som Harriet Anderssons. Men tydligen tillräckligt smal för att vara ett begärligt stöldobjekt.
Likadant är det med ögonfransarna!
Till någonstans mitt i de sextio hade jag knappt hört talas om mascara. Mina fransar var både täta och långa. Sedan dess - stulna säkert två och två i taget. Nästan varje dag.
Idag har jag några flugben som får sig en skvätt mascara varje morgon
och bättras på om jag ska gå ut på vift på kvällen. Träffar jag bara Maken så får det räcka med en gång. Samtidigt kan jag konstatera - det finns ingen som helst rättvisa inte heller när det gäller ögonfransar.
Min granne - stilig, mörkögd och trevlig herre. Kalhjässad och faktiskt några år äldre än jag.
Tala om fransar! Hans är långa, mörka och sååå täta.
Kan inte förstå varför ingen vill ha dom.

Det är dags nu.

Två unga killar iförda självlysande, illjusgröna västar traskar omkring på gården. De stannar med jämna mellanrum - den ena gör hål i marken och den andra sticker ner en rödorange snökäpp i hålet. Vi är redo för snön.
Tidningarna svämmar över av julbordsannonser. Krogar och färjor tävlar om vår gunst - det ena bordet äktsvenskare än det andra och samtliga miljöer är naturligtvis genuint stämningsfulla och självklart mysiga. Mys till max. Jag är trött på det ordet. Lite rädd för det - satsar man på supermys blir det ofta inget mys alls, eller misslyckat mys på något sätt.
Julstjärnor har jag inte sett än men azaleor och amaryllis slåss om utrymmet i blomsteraffärer och livsmedelsbutiker. De är vackrast hos blomsterhandlarna när de slipper trängas med knäckebröd, fiskpinnar, tvättmedel och helgskinkor.
Och i elbutikerna är det stjärn- och adventsstakefest. Julpyssel, julpyssel, julpyssel - mysigt ska det vara.
Visst blir man lite trött. Det är dags nu!
Ikväll ska jag på tjejmiddag - det heter ju så även om samtliga tjejer är 60+ och mer. I mina öron låter det lite fånigt. Lika fånigt som när människor i samma ålderskategori talar om flickvänner och pojkvänner.
Hur som helst det ska bli mys..... - nej roligt för sjutton - att gå på tjejmiddag. Det livar säkert upp i novembermörkret.

Gripen av galna sticksjukan.

Ja, det är faktiskt sant - jag stickar mössor och muddar i parti och minut sedan någon vecka tillbaka. OK mössa då, om det är så noga! Och när det gäller muddarna är jag inne på andra paret. Parti och minut lär det kanske inte bli, men just nu är jag minst sagt ivrig. Tar tag i stickor och nystan varenda ledig stund. Bloggen blir lidande och en del annat också och löjligt nog känner jag mig så duktig. Men jag vet att det går över.
Det har hänt förut att jag plötsligt blivit galen i att sticka, sälert är det trettio år sedan sist som den glödande ivern slog till. Mohairkoftor på tjocka stickor var det som gällde. Då var det mohairkoftor på tjocka stickor som gällde. Stora lurviga, mjuka saker i fantastiska färger stickades i varje hem där en någorlunda modeintresserad kvinna dvaldes.
Vilken stickboom, garnbutikerna gick fullkomligt i spinn och nya öppnades på löpande band. Alla stickade. Även jag. Ganska bra blev dom - tröjorna - men bara ganska. Mer eller mindre oanvändbara dessutom - av naturen varm höll jag på att svettas ihjäl, man skulle ju ha dem på sig inomhus. Chic javisst, men blossande.
Jag undrar vart mohairtröjorna tog vägen! Även den jag fick av väninnan M som stickade många fler och var väldigt mycket duktigare än jag.

- 6,5 i morse.

Är det vintern som börjat?
Redan. Jag tycker allt är "redan"numera och är alltid lika förvånad. Hoppsan! Alltid tagen på sängen. Fast jag vet att i november kan vad som helst kan hända.
Är morgonen och dagen som denna är det inga problem, sol, blå himmel, frostgnister över gräset. Och!!!! Svepande dimrök över viken. Den fulkomligt bolmade, jag har aldrig sett maken.
Men som alltid: underbart är kort - till natten och morgondagen väntas snöoväder över Östergötland, Sörmland och Uppland.
Se upp i trafiken alla som måste ut!

Aniara

Harry Martinssons otroliga diktverk Aniara kan inte förvaltas bättre än i föreställningen på Stadsteatern. Musiken, scenografin, koreografin, skådespeleri - allt stämmer med den 50 år gamla texten som verkligen ligger åtskilliga år före sin tid beträffande innehållet.
Se den!

Bodil och Johar.

Bodil Malmsten var gäst i morse hos Johar Bendjelloul - hoppas att jag stavat rätt, det vore lättare om han hette Bergström - på SVT.
Så nöjd Bodil måste vara att ha Johar som intervjuare. Och så nöjd Johar måste vara med sin Bodilintervju. Så himla bra. Båda två.
Bodil Malmsten är Bodil Malmsten, jag älskar hennes böcker - har de flesta - och hennes väldigt personliga stil och läser varje dag hennes blogg. Ett riktigt Bodil-fan med andra ord.
Och Johar! Ja, han är min nya intervjuarfavorit. Så bra, så bra, så avlyssnande. Tyvärr är det många som intervjuar och tycker att hans/hennes frågor är betydligt intressantare än objektets svar. Men inte Johar. Han känner in och vet när hans intervjuobjekt har något intressant att komma med och inser att det ofta är bättre att avstå från en fråga och låta gästen prata. Fullt i klass med Lasse Bengtsson och Joakim Vogel och dessutom - precis som Lasse och Joakim -snygg att se på. Även eterneller uppskattar stiliga män med glimten i ögat - och kanske en liten räv bakom örat.
För övrigt så har jag målat riktigt vackra äpplen på gren på akvarellkursen.
Struntar i att hänga ut talgbollar till fåglarna förrän kalla vintern är här. Ett skat- och kråkgäng har slukat fyra stycken på en enda dag!
Meningen var ju att mata småfåglar. Därmed inget ont sagt om skator och kråkor.
Och fönstren - jag har rena fönster.
Tvättat själv och är riktigt nöjd.
Hoppas det är mulet i morgon förmiddag. Solen är så fruktansvärt avslöjande.