Ja, så är det nog om jag ska vara helt uppriktig.
Det är lite härligt med en kungafamilj och samtidigt lite fel.
Även om man bara är åskådare så visst är det underbart med pomp och ståt, glitter och glamour, vackra miljöer, fantastiska blomsterdekorationer, snygga människor i eleganta kläder. Kungligheten personifierar ju allt det där. Lite tjusigt. Lite speciellt. En del av vår historia. Visst behöver vi festen och glansen, guldkanten. Men det ska erkännas, guldkant på guldkanten kan bli lite för mycket - hausseningen i alla medier till exempel.
Javisst, det är i högsta grad otidsenligt att ett ämbete skall ärvas, att man föds till att representera sitt land. Men samtidigt - dom gör det bra, både dom som är födda till det men även dom som fått lära sig i vuxen ålder genom ingifte, drottning Silvia till exempel. Och Daniel är väl en utomordentlig nybörjare.
Hur som helst , på lördag ska jag bänka mig framför teven hela dagen. Nästan i alla fall. Och jag ska kosta på mig en och annan tår - sådana där man fäller av rörelse - och även annan tår, skål i bubbel för Victoria och Daniel.
Jag hoppas att Victoria får tåga in vid sin pappas arm när hon nu vill det. Är det någon som har med det att göra över huvud taget? Varför ska man lägga likavärdes- och könsaspekter på precis allt?
Särskild spaning: de tre äldsta Hagasessorna, mina jämnåriga - Margareta, Birgitta och Desirée. Tänk så många Margaretor och Birgittor det fanns på den tiden. Däremot blev Desirée aldrig särskilt stort, för franskt och utländskt kantänka.
Bilderboken Sessorna på Haga har jag kvar fortfarande och den är väldigt välläst. Jag bläddrade gärna i den när jag var liten, särskilt i sällskap med faster Elsa som var mycket intresserad av kungahuset. Hon hade en samling mycket eleganta tidningar i folioformat med bilder från kungliga evenemang - bröllop, jämna födelsedagar, jubileer med mera. Dom tittade vi nästan varje gång när jag besökte henne.
Just nu dök det upp ett litet minne från ingenstans.
Jag var väl 5 år någonting och hade snörpt ihop en liten duk. Mina morföräldrar som bodde i Stockholm var och hälsade på - antagligen hjälpte mormor mig att sy. När dom åkte hem bad jag morfar gå till Haga med den lilla duken och ge den till prinsessan Margareta. Det lovade han förstås att göra och berättade sedan att Margareta blivit så glad!!!!
Min morfar var en mycket rak och sanningsenlig man, men där tror jag att han ljög.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar