Hon brukar skriva mastodontromaner på många hundra sidor: Blonde över 800. Dödgrävarens dotter 650 någonting. Och så denna lilla på 165 sidor, inte hennes senaste men den jag just läst: VÅLD, en historia om kärlek.
Oerhört starka romaner alla tre. Jobbiga att ta sig igenom därför att de är så fruktansvärt och utstuderat otäcka, så ohyggligt grymma, inte minst den här lilla korta.
Jag tycker inte om henne - men tycker om henne.
Jag vill inte läsa hennes böcker - men kan inte låta bli. Inte helt i alla fall. Hon är ju otroligt produktiov och jag har bara läst dessa tre.
Den första fick jag nog av efter 50 sidor eftersom jag förstod - eller trodde mig förstå - vad som skulle komma. Den handlade om en liten flicka och hennes relation till sin farbror som var boxare. Jag minns inte titeln. Vill inte minnas den.
Jag vet att grymhet finns. Men jag vill egentligen inte veta vilka uttryck den tar sig.
Jag är precis som strutsen. Vill inte se.
Önskar att jag gick ut i verkligheten och tog tag i den. Ruskade om.
Önskar att jag vore en kvinna som Ingrid Segerstedt Wiberg, som nyligen gick bort - en sann liberal och stark, modig kämpe för mänskliga rättigheter.
Varför är inte jag en sådan?
Och nu en upprepning!
Läs Maciej Zarembas artiklar om vuxenmobbning i DN. Fruktansvärd och upprörande läsning. Han sätter strålkastare på ett av samhällets svarta hål. Riktigt svart och riktigt grymt. En skamfläck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar